För 80 år sedan stod vårt land inför en enorm utmaning. Vinterkriget hade avslutats och fred slöts med Sovjet den 13 mars 1940. Det är något av en ödets ironi att firandet av den dagen 80 år senare överskuggades av en annan utmaning – Corona-viruset – vars spridning också kraftigt reducerade antalet deltagare i minnesgudstjänsten 13.3 i Helsingfors domkyrka.
När freden slöts den 13 mars 1940 skrev stiftets biskop Max von Bonsdorff i Församlingsbladet under rubriken. Tung fred – dock fälla vi icke modet. Biskopens ord kan med fördel utgöra vår ledstjärna ännu 80 år senare. Vi delar sorgen, osäkerheten och oron inför framtiden med de som levde då. Fastetidens budskap om att gå upp till Jerusalem får i år en djupare mening. Framför oss ligger en verklig Golgatavandring. Hur lång den blir och vilka offer den kräver i form av ekonomisk nedgång och i direkta människoliv vet vi inte. Det är möjligt att vi som land står inför den största utmaning som mött oss efter andra världskriget. Kyrkan har en alldeles speciell uppgift i det här läget. Det är nu vår tro, vår kärlek och vårt budskap sätts på prov. Nu får festtalens vackra formuleringar och strategiernas fina fraser sättas åt sidan. Det är dags att kavla upp ärmarna och ta på arbetshandskarna.
En av orsakerna till den respekt som kyrkan fick under kriget för 80 år sedan var att den delade människors liv. Fältprästerna fanns med till och med ute vid fronten, och en del av dem stupade på sin post. Var går fronten i dag? Var skall kyrkan befinna sig för att kunna dela tro och liv i Corona-tider?
Mycket har redan gjorts genom strömmade gudstjänster, kontakter över nätet till konfirmander och ungdomsgrupper, hembärning av mat till äldre och ökad möjlighet till själavård. Men kan vi göra mera? Borde vi istället för att permittera barnledarna snabbt ordna ”eftis på nätet” för de skolbarn som inte kan samlas i sina eftisgrupper? Tekniken finns, barnen kan den och det är inte direkt kärnfysik det handlar om ens för barnledarna. Eller borde vi nu målmedvetet ringa alla våra äldre församlingsmedlemmar – och andra med för den delen – för att höra hur de har det och fråga vilken hjälp de behöver? En kyrka som i tveksamhet och rädsla drar sig tillbaka blir ointressant. Den kyrka som ser människors utsatthet och kämpar vid fronten vinner respekt och förtroende. Valet är vårt!
I kyrkans DNA finns samtidigt alltid vetskapen om att det efter Golgatavandringen gryr en påskdag. Denna förvissning och detta hopp har burit enskilda kristna och hela kyrkor genom förföljelser, hungersnöd, epidemier och krig. Också efter Corona gryr en påskdag, när sjukdomen är övervunnen, pandemin besegrad och människor helade.
Därför fäller vi inte modet! Vi behöver inte hänge oss åt självutnämnda profeters spekulationer om viruset är ett Guds straff, eller om det medvetet spridits av någon för att skada vår värld. Inte heller har vi orsak att stämma in i kören med olyckskorpar som spår världens undergång och en ekonomisk apokalyps.
Hur framtiden än ser ut och vad den än har i beredskap för oss så är det bra att vila i biskop Max von Bonsdorffs ord till sitt stift för 80 år sedan: ”… dock fälla vi icke modet”. Den attityden bär genom det svåra samtidigt som den pekar i riktning uppåt mot den Gud som håller oss och hela världen i sin hand.