” … dock fälla vi inte modet”

För 80 år sedan stod vårt land inför en enorm utmaning. Vinterkriget hade avslutats och fred slöts med Sovjet den 13 mars 1940. Det är något av en ödets ironi att firandet av den dagen 80 år senare överskuggades av en annan utmaning – Corona-viruset – vars spridning också kraftigt reducerade antalet deltagare i minnesgudstjänsten 13.3 i Helsingfors domkyrka.

När freden slöts den 13 mars 1940 skrev stiftets biskop Max von Bonsdorff i Församlingsbladet under rubriken. Tung fred – dock fälla vi icke modet. Biskopens ord kan med fördel utgöra vår ledstjärna ännu 80 år senare. Vi delar sorgen, osäkerheten och oron inför framtiden med de som levde då. Fastetidens budskap om att gå upp till Jerusalem får i år en djupare mening. Framför oss ligger en verklig Golgatavandring. Hur lång den blir och vilka offer den kräver i form av ekonomisk nedgång och i direkta människoliv vet vi inte. Det är möjligt att vi som land står inför den största utmaning som mött oss efter andra världskriget. Kyrkan har en alldeles speciell uppgift i det här läget. Det är nu vår tro, vår kärlek och vårt budskap sätts på prov. Nu får festtalens vackra formuleringar och strategiernas fina fraser sättas åt sidan. Det är dags att kavla upp ärmarna och ta på arbetshandskarna.

En av orsakerna till den respekt som kyrkan fick under kriget för 80 år sedan var att den delade människors liv. Fältprästerna fanns med till och med ute vid fronten, och en del av dem stupade på sin post. Var går fronten i dag? Var skall kyrkan befinna sig för att kunna dela tro och liv i Corona-tider?

Mycket har redan gjorts genom strömmade gudstjänster, kontakter över nätet till konfirmander och ungdomsgrupper, hembärning av mat till äldre och ökad möjlighet till själavård. Men kan vi göra mera? Borde vi istället för att permittera barnledarna snabbt ordna ”eftis på nätet” för de skolbarn som inte kan samlas i sina eftisgrupper? Tekniken finns, barnen kan den och det är inte direkt kärnfysik det handlar om ens för barnledarna. Eller borde vi nu målmedvetet ringa alla våra äldre församlingsmedlemmar – och andra med för den delen – för att höra hur de har det och fråga vilken hjälp de behöver? En kyrka som i tveksamhet och rädsla drar sig tillbaka blir ointressant. Den kyrka som ser människors utsatthet och kämpar vid fronten vinner respekt och förtroende. Valet är vårt!

I kyrkans DNA finns samtidigt alltid vetskapen om att det efter Golgatavandringen gryr en påskdag. Denna förvissning och detta hopp har burit enskilda kristna och hela kyrkor genom förföljelser, hungersnöd, epidemier och krig. Också efter Corona gryr en påskdag, när sjukdomen är övervunnen, pandemin besegrad och människor helade.

Därför fäller vi inte modet! Vi behöver inte hänge oss åt självutnämnda profeters spekulationer om viruset är ett Guds straff, eller om det medvetet spridits av någon för att skada vår värld. Inte heller har vi orsak att stämma in i kören med olyckskorpar som spår världens undergång och en ekonomisk apokalyps.

Hur framtiden än ser ut och vad den än har i beredskap för oss så är det bra att vila i biskop Max von Bonsdorffs ord till sitt stift för 80 år sedan: ”… dock fälla vi icke modet”. Den attityden bär genom det svåra samtidigt som den pekar i riktning uppåt mot den Gud som håller oss och hela världen i sin hand.

Hur talar vi till varandra i dessa tider?

Arbetssätten förnyas

Det är inte enbart arbetssätten som förändras, vi får också hitta nya lösningar för att hålla kontakt med våra vänner och familjemedlemmar på annan ort. Igår hörde jag om flera bekanta som planerar att fira gemensam middag med vänner på veckoslutet genom olika sociala applikationer. En fin idé som hoppeligen inspirerar fler av oss att göra likadant.

Men hur vi än försöker så är vi tvungna att förändra vårt sätt att kommunicera med varandra i och med restriktioner som finns i landet. Vi tvingas samtala med varandra på ett annorlunda sätt via kamera och mikrofon än då vi möts på gatan. Det är inte lika lätt att flika in korta kommentarer då man talar på distans, en stor del av vårt kroppsspråk ryms inte med i rutan och en del av den närhet och värme vi i vanliga fall förmedlar försvinner i den digitala rutan.

Situationen är obekant

Få av oss har varit med om undantagstillstånd tidigare, och ingen av oss har varit med om en motsvarande situation med de digitala möjligheter vi har nu. Så situationen är ny för oss alla, men vi upplever alla denna stund olika. Det som dock är gemensamt för oss alla är att vi lever i en kris.

En kris, en förändring, föder alltid känslor. Att vi i nuläget bär en känsla av att vara stressad, konfunderad, rädd och kanske ilsken är normala reaktioner i en kris.  

Vi behöver varandra i kriser och jag tror vi behöver varandra för att hitta vår egen styrka. Vi behöver få höra frågan av en annan; vad kan du göra för att minska din rädsla. Detta kan ingen annan svara på än du själv.

”Vad kan du göra för att minska din rädsla”

När frågan är ställd måste vi också låta varandra tala ut till punkt. Ge plats för varandra att sätta ord på det som pågår inom oss. Vi övar oss att sätta ord på våra funderingar och att inte ta saker och ting för givet utan att lyssna till slut. Jag behöver alltså föra en dialog med mig själv, men kanske jag behöver få höra frågan och tänka ut mitt svar i samråd med någon annan.

Vi vill alla varandra gott – hur nå ut?

Att nå ut med frågan till alla är inte så lätt. Frågan når inte alla via sociala medier, utan vi måste också konkret ta kontakt. Våga lyfta luren eller gå ut med en hälsning via radion. Kanske du ännu äger postkort som du kan sätta i postlådan hos din granne?

Vad kan du göra för att minska din rädsla? Svaren varierar, ibland handlar det om konkret hjälp och även då finns församlingens resurser till för dig. Vi kan se i förra årets statistik att det delades ut 350 000 matkassar i Huvudstadsregionen och nästan 40 000 enskilda samtal fördes mellan en anställd och en medlem.

Vi gör mycket gott. Många matsäckar packas runt omkring i Finland för att hjälpa till i vardagen. Många diakoner ringer upp sina kontakter och många frivilliga bär varor hem till dörren. Men en fråga kvarstår, vem tar hand om hjälparen och frågar; Vad gör du för att minska din rädsla?

Förändrat arbetssätt i Corona tider

Församlingens barnverksamhet är på paus på grund av Coronaviruset. För alla kan det kännas ovant och överraskande, vad och hur ska vi göra? Det kan innebära att barn och familjer har ett ännu större behov av kontakt och stöd. Ett nytt skede för alla. Nu finns alla möjligheter att vara kreativ och förändra sina arbetsmetoder. Nu har vi chansen att lära oss något nytt, vara flexibla, göra förändringar och anpassa oss, i den nya annorlunda vardagen. Verksamheten behöver inte ta slut utan kan i stället ändra karaktär och form.

Meddela inte bara att verksamheten är pausad utan snarare att nu börjar något nytt! Fundera i din församling på vilka nya sätt ni kan möta barn, unga och familjer. Dela idéer och innovativa tips. Genom att modigt pröva på nya sätt att möta barn och familjer lär man sig vad som fungerar och vad som inte fungerar. Nu behövs kyrkan i den här oväntade situationen vi befinner oss i.

Biskoparnas anvisningar (16.3) uppmanar till att förmedla hopp och att alla ögon, öron och hjärtan nu behöver vara mera öppna och lyhörda. ”Den normala veckoverksamheten i församlingar avbryts tillsvidare, men överförs till webben så snart det är möjligt. Under dessa exceptionella omständigheter är det viktigt att församlingarna förmedlar ett budskap om hopp och tillit. Många oroar sig och behöver själavård, ett lyssnande öra och tröst. Biskoparna uppmuntrar församlingens anställda att använda alla tillgängliga tekniska verktyg i detta arbete”.

Prova modigt digitala verktyg

Församlingen kan nu pröva på att ordna digitala andakter, söndagsskola och olika slag av klubbverksamhet. Dagklubbar, familjeklubbar, musikklubbar, aftonbön och många andra slag av verksamhet kan ske via digitala verktyg. Det är bara att vara kreativ och pröva sig fram.  Regelbundenheten är viktig i det sammanhanget, bestäm på förhand tidpunkt för gemensamma aktiviteter. Det hjälper familjerna att komma ihåg tillfället och ger en rytm i vardagen. På församlingen hemsida kan man som tidigare påminna om aktiviteterna. Tipsa familjerna om olika slag av aktiviteter de kan ha nytta av nu när vardagen är annorlunda. Rörelse, pyssel, böcker, sånger, uteaktiviteter osv. Dela gärna era tips till andra församlingar.

Med mobilen är det lätt att göra en video. Då har även de yngsta möjlighet att vara delaktiga. Ge inte upp om det inte genast fungerar. Prova på nytt!

Teosto har lättat på upphovsrätten nu i Corona tider. Observera att det bara gäller livesändningar. Kom ihåg att radera genast efteråt. Läs mera om det på Teosto sida.

Kontakt och kommunikation med grupperna kan tas med textmeddelande, Facebook, WhatsApp eller e-post. Glöm inte att ta till gamla metoder som att använda mobilen och personligen kontakta församlingsmedlemmarna. Kommunikationen kan ske på olika sätt beroende på vilken typ av verktyg man använt tidigare och man har möjlighet till. Be gärna om hjälp av IT- ansvariga eller kunniga! Kanske någon i arbetsteamet eller någon i familjen är extra bra på det och kan hjälpa. Digitala arbetssätt kräver ordentliga verktyg och massor av mod och inspiration!

Församlingens barnledare och andra medarbetare kan också erbjuda sig att hjälpa familjerna med uteaktiviteter med några barn åt gången. Eller behöver familjen hjälp med något annat? Utdelning av matkassar, hjälp med vardagssysslor osv. Det är bara att frimodigt ta kontakt. Som kyrka har vi alla förutsättningar att vara till hjälp. Även regeringen påminde om det på sin presskonferens 8.3.

Som vuxna kan vi, förmedla att saker går att lösa. Vår uppgift är att lugna och hitta alternativ. Kanske det goda som kan komma ur den här exceptionella situationen är förmågan att sätta saker i perspektiv? Välmående, gemenskap, samhörighet och omsorg om varandra!

Avslutningsvis några tips

  • Skapa rum att mötas — Samhörighet!
  • Dela vardagen — Vad gör du?
  • Ring ett samtal   — Hur är det?
  • Närvaro —Du får ringa!
  • Händer och fötter för varandra — Vi hjälper varandra!
  • Uppmuntra — Det finns hopp!
  • Gör någon glad med post — Aktivitet!
  • Gå ut i naturen — Utesällskap

En ny påminnelse om …

”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag, då härmed tillkännages att följande medlemmar av vår församlingen har avlidit.” Detta något gammalmodiga sätt att kungöra vem som avlidit, har fått ny aktualitet under de senaste dagarna.

Den oro som coronaviruset skapat och de kraftfulla åtgärder som vidtagits är en påminnelse om att livet är skört. Det är ingen självklarhet att allt ”går som på Strömsö.” De generationer som vuxit upp i efterkrigstidens Finland har skonats från krig, nöd och epidemier. Vår erfarenhet av den här typen av fenomen begränsas till det vi sett på TV och läst om i tidningarna. Därför står vi både handfallna och konfunderade inför den omfattning som corona-pandemin antagit.

Efterkrigstidens starka ekonomiska utveckling och tilltagande välfärd har i viss mån invaggat oss i en falsk förhoppning om att stora olyckor, katastrofer och epidemier inte kan drabba oss. Nu naggas tryggheten i kanterna och livets sårbarhet exponeras.

Som kyrka och kristna har vi en alldeles särskild uppgift i den rådande situationen. Vi är inte kallade att spä på oron och bidra till ökad panik. Vårt uppdrag är att förmedla den tro och trygghet som utgår från det faktum att vårt liv och vår värld vilar i Guds trygga händer. Ryktesspridning, överdrifter och panikartade reaktioner får vi lämna därhän. Vår uppgift är att finnas till, dela människors vardag, stilla oron, trösta de modfällda och ingjuta nytt hopp.

Det här förhållningssättet handlar inte om en flykt från verkligheten. Tvärtom handlar det om att se verkligheten i vitögat. Vår tro och även vårt handlande bör i den här situationen styras av och utgå från Romarbrevets ord: ”Lever vi så lever vi för Herren, dör vi så dör vi för Herren. Om vi lever eller dör tillhör vi Herren.” Livet – också det som kontaminerats av coronaviruset – vilar i Guds hand och den förvissningen är vår trygghet i både liv och död.

Vi skall ta både corona och människors oro på fullt allvar och följa de direktiv som myndigheterna ger. Samtidigt får vi med orubblig tillförsikt och tro be om Guds beskydd för egen del, för vårt land och för alla de som drabbats och kommer att drabbas.