Rätt till en värdig död

För någon vecka sedan aktualiserades på nytt möjligheten att legalisera eutanasi. Föreningen Oikeus arvokkaaseen kuolemaan r.y. (Rätt till en värdig död) gick ut med ett meddelande om att man strävar att få med frågan i nästa regeringsprogram. Samma fråga aktualiserades senast år 2018 då ett medborgarinitiativ om att göra eutanasi lagligt i Finland röstades ner i riksdagen med siffrorna 126-60.

Nu väcks debatten till liv igen lämpligt inför riksdagsvalet, och i bräschen går tunga namn som ekonomen Sixten Korkman, författaren Rosa Liksom och läkaren Juha Hänninen. Tidpunkten för kampanjen är väl vald och tvingar kandidater från olika partier att ta ställning. Sedan återstår att se om denna enskilda sakfråga klarar konkurrensen från de stora ekonomiska och säkerhetspolitiska utmaningar som det finländska samhället brottas med.

Rätten till eutanasi och assisterat självmord delar både befolkningen och läkarkåren. Det är också en etisk fråga av rang som – beroende av den enskildes värderingar och livsåskådning – besvaras med beaktande av kulturella, religiösa och moraliska argument.

Att frågan är svår torde de flesta kunna hålla med om. Professorn i palliativ medicin vid Karolinska institutet i Stockholm, Peter Strang, konstaterar: ”Jag tror att om man är entydigt för dödshjälp, eller entydigt emot dödshjälp, så har man inte tänkt färdigt. För frågan är mer komplicerad än så.”

Det här understryks även av det faktum att läkarkåren är delad och Peter Strang som jobbat med de här frågorna vid Karolinska institutet i Stockholm ställer sig mycket tveksam till dödshjälp, medan Juha Hänninen som haft motsvarande arbetsuppgifter vid Terho-hemmet i Helsingfors står bakom kampanjen om att göra eutanasi lagligt.

Tärningen är i alla fall kastad. Hur den faller återstår att se. Ett par saker kan det vara skäl att påminna om.

Vi har en mycket väl utvecklad palliativ vård i vårt land som bidrar till att människors kan lämna livet på ett värdigt sätt. Rätten till en värdig död är redan uppfylld och kan uppfyllas ännu bättre i framtiden genom att åtgärda de eventuella brister som finns i den palliativa vården. Det är därför diskutabelt vilken ytterligare dimension föreningen Rätt till en värdig död kan tillföra med sin kampanj om att legalisera dödshjälp. Är det då inte bättre att i stället utveckla den palliativa vården? Eller skall vi medvetet införa en dödskultur inom sjukvården i vårt land som ställer läkare och sjukvårdspersonal inför etiska dilemman?

Legalisering av eutanasi och assisterat självmord kan bli ett sluttande plan. Tendenser i den här riktningen ser vi i Holland och Belgien som har gått i bräschen för utvecklingen. Av dem som i Belgien beviljas eutanasi dödas 15 % trots att sjukdomen inte beräknas leda till döden inom kort. I Holland och Belgien medges i dag eutanasi också för senildementa och de som lider av depressiv sjukdom. Den här utvecklingen skrämmer och visar att eutanasi – trots förespråkarnas påståenden om motsatsen – kan leda ut på ett sluttande plan.

Det är helt möjligt att initiativet om legalisering av eutanasi kommer med i nästa regeringsprogram, beroende på valresultatet och vilka partier som bildar regering. De som nu driver frågan och de politiker som i riksdagen kommer att fatta eventuella beslut bär ett stort ansvar. Det handlar om hur långt vi människor kan tänja på livets etiska gränser

Avslutningsvis är det skäl att erinra att både livet och döden är två saker inför vilka vi människor alltid står ödmjuka, förvånade och frågande. Ingen av oss har valt att födas och ingen av oss kan undvika döden. Båda vilar i den högstes händer och det är kanske bäst så.