Den nedtystade sorgen

Det som är en självklarhet för många som barn, blir med åren en dröm, en längtan och en sorg för samma person. Nästan alla barn har väl lekt familj,-leken med dockor, mjukisdjur eller turtles-gubbar, planerat bröllop och gett namn åt barnen i leken. En kärleksfull lek, fylld av drömmar.

Idag (23.9) är det minnesdag för alla de barn som dog innan de föddes in i världen.  En sorg som är nedtystad i vår vardag, kanske för att den upplevs som så svår att bemöta. Vi har svårt att prata om missfall, abort och dödfödda. Själv upplever jag att orden blir betydelselösa eller klichéer.

Jag har under det senaste året gått och funderat på frågan: Vilken titel bär en mamma som har tvingats föda ett dödfött barn? Ett barn utan föräldrar är föräldralös och om ens man eller hustru har dött i parförhållandet så är man änka eller änkling. Men vad är min titeln om jag har ett barn i himlen? Är jag mamma till ett änglabarn? Vi har inte ens ett ord för det. Självfallet är man förälder, men det borde få säga mer, för att öppna upp situationen. För när vi nämner saker vid namn så blir de mer accepterade.

Enligt statistiken från år 2018 föddes 138 dödfödda barn. Siffran är låg jämfört med många andra länder, men för varje familj som drabbas av detta öde är det livets realitet. Detta drabbar i medeltal tre familjer på 1000 födda barn.

Bilden tagen från getty.

Finns det plats för denna här sorgen i vårt samhälle?

Jag tror att kyrkan har kunskap och möjlighet att möta en sorg likt denna. Sjukhuspräster möter en del av de drabbade familjerna, på detta sätt skapas en naturlig kontakt med evangelisk lutherska kyrkan. Sjukhusprästerna är beredda att möta alla, oberoende av den egna familjens övertygelse. I stunden av förlorandet och i sjukhusets miljön finns det utrymme för alla känslor, trots att orden kanske inte finns och allting verkar sakna betydelse. Här kan man nämna barnet vid namnet och få uttrycka sorgen efter barnet som föddes dödfött. Här finns också hoppeligen en trygghet som skapar utrymme för att ställa frågor om sitt eget val i livet.

Kyrkans medarbetare har kapacitet att stöda andligt, psykiskt och praktiskt föräldrar som är in i denna situation. I Helsingfors ordnar man varje månad ”välsignelse av de små”, en välsignelseakt för foster födda före graviditetsvecka 22. Dessa tillfällen är öppna för dem som har genomgått abort eller tvingats föda ett dödfött barn. En plats för sorgen och känslan av att vi inte är de enda föräldrarna som genomgår detta tomrum. Även på andra orter ordnar man liknande andakter. För barn som föds efter graviditetsvecka 22 ordnas begravning. 

Kyrkan ger plats för sorgen. Församlingar ordnar mässor som riktar sig speciellt till dem som förlorat ett barn. Här vill kyrkan stöda dem och ge dem ett forum där sorgen är accepterad. Forskningen visar att om sorgen tystas ner så leder den småningom till bitterhet och försvårar vår möjlighet att anpassa oss till samhällets vardag. Sorgen är naturlig men synen på världen förändras då vårt barn dör innan livet på jorden började.

Mer material kring tema finns på https://evl.fi/sorg/den-tomma-famnen

Hur talar vi till varandra i dessa tider?

Arbetssätten förnyas

Det är inte enbart arbetssätten som förändras, vi får också hitta nya lösningar för att hålla kontakt med våra vänner och familjemedlemmar på annan ort. Igår hörde jag om flera bekanta som planerar att fira gemensam middag med vänner på veckoslutet genom olika sociala applikationer. En fin idé som hoppeligen inspirerar fler av oss att göra likadant.

Men hur vi än försöker så är vi tvungna att förändra vårt sätt att kommunicera med varandra i och med restriktioner som finns i landet. Vi tvingas samtala med varandra på ett annorlunda sätt via kamera och mikrofon än då vi möts på gatan. Det är inte lika lätt att flika in korta kommentarer då man talar på distans, en stor del av vårt kroppsspråk ryms inte med i rutan och en del av den närhet och värme vi i vanliga fall förmedlar försvinner i den digitala rutan.

Situationen är obekant

Få av oss har varit med om undantagstillstånd tidigare, och ingen av oss har varit med om en motsvarande situation med de digitala möjligheter vi har nu. Så situationen är ny för oss alla, men vi upplever alla denna stund olika. Det som dock är gemensamt för oss alla är att vi lever i en kris.

En kris, en förändring, föder alltid känslor. Att vi i nuläget bär en känsla av att vara stressad, konfunderad, rädd och kanske ilsken är normala reaktioner i en kris.  

Vi behöver varandra i kriser och jag tror vi behöver varandra för att hitta vår egen styrka. Vi behöver få höra frågan av en annan; vad kan du göra för att minska din rädsla. Detta kan ingen annan svara på än du själv.

”Vad kan du göra för att minska din rädsla”

När frågan är ställd måste vi också låta varandra tala ut till punkt. Ge plats för varandra att sätta ord på det som pågår inom oss. Vi övar oss att sätta ord på våra funderingar och att inte ta saker och ting för givet utan att lyssna till slut. Jag behöver alltså föra en dialog med mig själv, men kanske jag behöver få höra frågan och tänka ut mitt svar i samråd med någon annan.

Vi vill alla varandra gott – hur nå ut?

Att nå ut med frågan till alla är inte så lätt. Frågan når inte alla via sociala medier, utan vi måste också konkret ta kontakt. Våga lyfta luren eller gå ut med en hälsning via radion. Kanske du ännu äger postkort som du kan sätta i postlådan hos din granne?

Vad kan du göra för att minska din rädsla? Svaren varierar, ibland handlar det om konkret hjälp och även då finns församlingens resurser till för dig. Vi kan se i förra årets statistik att det delades ut 350 000 matkassar i Huvudstadsregionen och nästan 40 000 enskilda samtal fördes mellan en anställd och en medlem.

Vi gör mycket gott. Många matsäckar packas runt omkring i Finland för att hjälpa till i vardagen. Många diakoner ringer upp sina kontakter och många frivilliga bär varor hem till dörren. Men en fråga kvarstår, vem tar hand om hjälparen och frågar; Vad gör du för att minska din rädsla?

Vad är det för skillnad mellan skolans julfest och julkyrka?

Luciatåg, teater, tomtar, jultablå, Nu tändas tusen juleljus, skolkören och ofta ett skolband som uppträder – ungefär så här kan det se ut när skolor firar sin traditionella julfest i skolans festsal. Ibland dansas ringlekar och polonäs. Julfesten innehåller religiösa traditioner som är en del av den finländska kulturen. En fest för samhörighet som förstås också behöver präglas av respekt för olika övertygelser.

Under advent- och jultiden är det också vanligt att skolan i samarbete med församlingen ordnar julkyrka, en skolgudstjänst eller andakt i kyrkan. Det här samarbetet är vanligt mellan skolan och den lutherska kyrkan men det förekommer också motsvarande samarbete med den ortodoxa och katolska kyrkan. I julkyrkan deltar elever med vårdnadshavarnas tillstånd (religionstillhörighet är inte avgörande) eftersom det handlar om religionsutövning enligt principen om positiv religionsfrihet, som har stöd i lagstiftningen, i FN:s barnkonvention och i Utbildningsstyrelsens anvisningar.

Julkyrkan har ofta förberetts tillsammans av församlingen och skolan. På många håll medverkar eleverna med sång- och musikframträdanden eller andra kreativa inslag. För dem som inte deltar ordnar skolan ett meningsfullt alternativt program.

Den debatt som nu har förts i medierna handlar om att en skola i Kouvola har haft en julkyrka – dvs en gudstjänst – som skolans gemensamma julfest. Det här ledde till klagomål och föranledde biträdande justitieombudsman Pasi Pölönens ställningstagande  som slog fast att julfester inte ska ordnas i kyrkan. Till sin karaktär var julkyrkan ett religiöst evenemang som alla inte kunde delta i. Utbildningsstyrelsen säger att hans beslut är i linje med deras anvisningar.

När en del skolor vill hålla sin julfest i kyrkan handlar det ofta om att de vill ha en tillräckligt stor och stämningsfull festplats för julfesten.  De skolor som brukar ordna julfester i kyrkan har ofta gjort det i samma stil som om de hade haft julfesten i skolans festsal, det har alltså inte varit fråga om en julgudstjänst. 

Redan för flera år sedan utarbetade Kyrkostyrelsen i samarbete med Utbildningsstyrelsen en korgmodell där olika typer av samarbete mellan församlingen och skolan klarläggs och placeras i fyra olika korgar. Samarbetskorgarna vill öppna upp och förklara hur skolan och kyrkan kan samarbeta i ett mångkulturellt samhälle. I korgmodellen finns skolans traditionella fester i en annan korg än de religiösa evenemangen, till exempel jul- och vårkyrkor. De här korgarna ska inte blandas ihop. Skolans julfest kan inte ha karaktären av gemensam religionsutövning men det betyder absolut inte att de kristna traditionerna kring julen inte får synas i festen. Förra veckans debatt handlar därför både om festplatsen och om innehållet i den julfest som alla i skolan ska kunna ta del av.

Jag hoppas att både julfesten i skolan och julkyrkan i samarbete med församlingen trots sina olika karaktärer kan finnas med i skolornas julfirande. Det finns alla möjligheter att i skolan hålla kristna jultraditioner levande men det behövs respekt för olika övertygelser och gemensamma spelregler.

På kyrkans webbsida aktuellt just nu kan du läsa mera om julkyrka och julfester i kyrkorummet.

Vissa av oss kan välja ENSAMHET andra inte

…. andra kommer inte undan ensamheten
                     

Alla känner vi oss ensamma emellanåt, det är en naturlig del av livet. Ibland är ensamheten en källa för kreativitet och återhämtning – andra gånger känns det tvärtom som om ensamheten tar all energi ur kroppen. Människan är en social varelse som vill skapa och upprätthålla bestående band med andra människor. Vi har alla en inbyggd stark längtan att vara en del av något större än oss själva.  Att vara länge ensam är därför smärtsamt för många. Känslorna av ensamhet är dessutom ofta nära kopplade till känslor av brist på mening.

I juli deltog jag i en kongress i Italien som ordnades av IFOTES (international federation of telephone emergency sevice). Många av föreläsarna övertygade mig om att ensamhet inte är ett privat problem utan ett samhälleligt och behöver därför placeras högt på den politiska agendan.

En föreläsare jämförde negativ ensamhet med samma fysiska påfrestning som om man röker 15 cigaretter per dag. En annan forskning påvisar att social och fysisk smärta uppfattas på samma ställe i hjärnan. Detta betyder att kroppen attackerar negativ känsla av ensamhet på samma sätt som den attackerar ett virus. Den tredje konstaterade att fler människor begår självmord på grund av att de saknar vänner än av ekonomiskt trångmål.  

Behov av sammanhang

Ensamheten tar sig uttryck på olika sätt i olika livsskeden. Många unga brottas med känslan av ensamhet. Samtidigt är ungdomstiden ett skede då man förväntas vara social och ha många kompisar. Det leder till att man helst vill dölja sitt utanförskap och sin osäkerhet. I vuxenlivet kan ensamheten ta form av beroende och olika självskademönster, till exempel alkoholism eller att man äter ohälsosamt och för mycket. Bland de äldre kan ensamhetskänslorna komma av att man mist sin partner eller en nära vän. Ofta innebär ensamheten bland äldre också att man saknar en meningsfull roll i livet. Man kan till och med få en känsla av att man är en börda för andra.

 Vi måst acceptera att ensamhet är en del av livet.

Jag tror vi måst acceptera att ensamhet är en del av livet.  Tappa inte hoppet, för jag tror att vi kan minska på ensamheten men inte utrota den.

Under #delaljus kampanj lyfter kyrkan fram teknologin som ett bra redskap i kampen mot ensamhet. Vi vill genom sociala medier sprida ljus och utnyttja det goda inom sociala medier. Vi är medvetna om att sociala medier kan minska vår förmåga att samtala ansikte mot ansikte men det ger också möjlighet att kunna hålla kontakt till varandra. Sociala medier kan  hjälpa och stöda en som upplever sig socialt isolerad att hitta stöd och vänner på internet. Utmaningen ligger i att inse att kontakter via internet, är ett komplement till det verkliga livet. Ibland kan sjukdom, rädslor, olika livssituation göra det omöjligt att delta i ett socialt liv på byn, då stöder sociala medier vår gemenskap. Men om vi låter det narcissistiska växa inom oss genom att sätta all energi på alla gilla markeringar och rosa skimrande kommentarer så leder vårt engagemang till missbruk.

Jag tror att det sociala relationer i verkliga livet och på sociala median inte uteslutare varandra så länge det är i balans. Jag tror tvärtemot att dessa två stöder varandra. För ibland vill vi tala med en utomstående, ibland vill vi tala ut utan att vara rädd för att möta hen som lyssnar känner oss, så därför erbjuder kyrkan möjligheten till samtal via kyrkans samtalstjänst.

Ensamhet är en sann känsla, som vi alla känner igen.

#Delaljus kampanjen är en påminnelse om att vara ljus för varandra och när vi bryr oss om varandra blir det lite ljusare också i vårt eget liv. #Delaljus påminner oss om det märkliga: att när man öppnar dörren mellan ett mörkt och ett ljust rum så är det ljuset som vinner.

Kulturarvet som lärmiljö

Min 2-åriga systerson och jag håller till i ett av Åbo domkyrkas sidokapell som är inrett för barn. Där finns ett litet altare och en altartavla av tyg som man får känna på. Under gudstjänsten håller vi varandra sällskap så att hans mamma kan sitta och tolka det som sägs till en av flyktingarna som deltar i mässan. I sidokapellet är valven lägre och de är vackert smyckade. Jag upplever kyrkorummet från ett helt annat perspektiv än från bänkarna där de vuxna sitter. Medan psalmerna och predikan klingar i bakgrunden klättrar systersonen på en trappa som är en del av den tjocka murväggen. Han hittar mjukisdjur som han med stor glädje springer och visar till sin mamma för att samtidigt kolla att hon finns där på sin plats. Ljudet av hans klapprande fotsteg och prat lyfter mot valven i den 700 år gamla katedralen där tidigare generationers suckar, böner, sånger och fotsteg ekat.

I mitt arbete jobbar jag med kyrkans skolsamarbete. Nyligen har jag varit med i en översättningsprocess för att få ett mycket uppskattat finskt pedagogiskt material tillgängligt på svenska. Utforska rummet, som materialet heter, vill ge verktyg för att bygga upp en lärprocess i ett kulturellt rum genom olika sinnen. Eleverna får möjlighet att upptäcka ett kyrkorum eller andra sakrala rum genom att röra sig i rummet och utforska det utifrån en genomtänkt pedagogisk metod. Materialet består av frågekort om byggnaden och de olika föremålen. Genom att barn och ungdomar får utforska och uppleva ett sakralt rum främjas religiös läskunnighet och även interreligiös dialog om alla oberoende av religiös tillhörighet deltar.

För några veckor sedan var jag med på Regionförvaltiningsverkets fortbildningsdag i åskådningsfostran för lärare i Helsingfors och i Vasa. Som en del av programmet höll jag en workshop i Johanneskyrkan och i Trefaldighetskyrkan utifrån Utforska rummet.

Lärarna som deltog i workshopen rörde sig i kyrkorummet, sökte upp platser som väckte deras intresse. De gick upp i predikstolen, testade hur det kändes att spela orgel, kände på altarringens sammetstyg och delade sina upplevelser med varandra. En av deltagarna berättade att när hon stod vid dopfunten och för första gången i sitt liv kände på den gick det upp för henne att här har hon blivit döpt.

Kyrkorum och olika typer av heliga rum väntar på att upptäckas och utforskas, inte endast när människor samlas till gudstjänster, förrättningar eller konserter. Själva rummet är en lärmiljö som ett klassrum aldrig kommer upp till.

Foto: Mårten Björkgren

Kyrkpress och Flamboyant

F**n Ann-Katrin, jag brukar inte läsa Kyrkpressen, men tog tag i den en dag och började med att läsa från slutet. Herre Gud, du skriver i Kyrkpressen. J**la bra, f**n jag läste allt. Herre min tid så det var intressant!

Så lät det i telefonen en dag. Det var en mera ovanlig feedback på ett av mina Inkast i KP.  Hen som hörde av sig var en ”affärsbekant” som säljer varor/tjänster till det sjukvårdsdistrikt jag arbetar i. Det är många som tackar och kommenterar mina skriverier. De flesta av dem som ger feedback hör till kyrkans ”innegäng”, men ibland kommer det råbarkade, men hjärtliga kommentarer som den ovan. Jag har hört att i vissa team av den personal jag jobbar med klipper ut Inkasten och tejpar upp dem på kylskåpsdörren, så att de som inte har Kyrkpressen kan läsa. Då blir jag extra glad. Naturligtvis för att det jag skrivit lästs, men ännu gladare för att Kyrkpressen blivit läst. Det här bara det jag hört. De andra Inkastarna och KP:s egna redaktörer får ännu mera feedback.

Förutom de kyrkvana som läser KP,  vet jag om många vars enda kontakt till det kyrkliga är via KP. -Jag är inte religiös och inte går jag i kyrkan, men gärna läser jag Kyrkpressen. Det har vi hört många gånger.

För en tid sidan var jag på en äldre mans begravning i Larsmo. Vid minnesstunden kom en för mig främmande dam och tog i hand. -Jag läser allt du skriver i KP, fortsätt att skriva.

Mina Inkast och funderingar är inte det viktiga här. Jag berättar bara om det jag hör från många i den yttre kretsen som läser KP och får ett och annat Guds Ord den vägen. Det viktiga är att vi ställer upp för vår Kyrkpress så att Ordet når in i hem och hus där det kyrkliga livet inte alltid känns hemvant.

I Vasa, min hemförsamling, har man beslutat att inte mera prenumerera på KP till församlingsmedlemmarna. Beslutet är inte taget lättvindigt, församlingen har stora sparkrav på sig och pressen är på församlingens ledning och förtroendevalda är stor. För stor. Men att skippa KP är i mina ögon en katastrof för alla i Vasa som nu får tidningen. Javisst, man överlever utan KP. Man överlever t.om utan andra tidningar.  Frågan jag funderar på i min kammare är, har vi råd att klippa av kontakten till alla de som läser KP, som den vägen får veta vad som händer inom kyrkan. Som kanske får en andlig hälsning, även om man inte kanske använder de orden. KP är ju mission i sin allra bästa form. Når ut, över gränser dit inte församlingsverksamheten alltid når.  Den stora församlingen Vasa måste avstå från en av sina missionskanaler till ”vanligt folk”. Kanske mindre församlingar hamnar och gå samma väg. Då slutar det ju riktigt illa.  Ett Inkast klarar man sig utan,  men vår egen tidning som känns som ett kontaktmedel oss finlandssvenskar emellan, är det svårare att klara sig utan.

Jag läser inte tidningen från pärm till pärm. Jag läser inte vitsen på baksidan, men har hört om både prostar och andra församlingsarbetare som när de tar upp KP ur postlådan genast läser vitsen. Inte orkar jag alltid läsa andakten eller artiklar jag tycker är tråkiga eller inte intresserar mig. Men varje vecka finns det texter jag läser och begrundar. Som ger tankar. Som ger förbönsämnen.

Trädet, Flamboyanten, som lyser upp detta inlägg blommar i Dakar, Senegal. När det är som mest torrt, dammigt och trist i naturen på våren, innan regnen, då slår dessa vackra blommor ut. Som små, nej stora, naturprotestanter talar de till mig om allt det vackra som finns. Om hoppet som finns. Om Livet som lever, trots att det ser dött ut. Kyrkpressen kan också vara en Flamboyant – i färggrannhet och skönhet kan tidningen inte tävla med trädet, men kanske ingjuta hopp och glädje som trädet gör i torkan.

Världsmission idag

På världsmissionskonferensen i Arusha lyssnade vi under fem dagar  i mars till olika röster. De flesta inläggen kom från majoritetsvärlden (Afrika, Asien, Latin-Amerika och Oceanien). Vi har vant oss vid att beskriva  hedendom i termer av trolldoktorer och svart magi. Under konferensen identifierade rösterna från världens marginaler vårt globala ekonomisk-materialistiska system som den mest allvarliga avgudadyrkan i vår tid. När förkunnelsen om omvändelse ofta har handlat om att avsäga oss personliga laster, talade presentatörerna  i Arusha om omvändelse från system som skapar orättvisa, våld och utnyttjande av de svagaste.
I det  globala systemet har  finansmarknaden blivit en av vår tids avgudar. Den  har förstärkt en kultur av dominans och diskriminering, som fortsättningsvis utesluter miljontals människor, och håller dem kvar i förhållanden av sårbarhet och utnyttjande.”
Denna grundanalys  av de makter som kyrkan  bör står upp emot idag finns i det avslutande dokumentet Kallelse till lärjungaskap från Arusha
Missionens medel och mål är lärjungaskap, en term vi inte är alldeles vana att använda i vår folkkyrkliga miljöer. Vi talar ju mera om att leva som kristen, eller om att följa Jesus. I slutdokumentet syns de sydliga kyrkornas betoning av det kollektiva. ”Kallelsen att vara lärjunge leder oss till att dela och leva ut Guds kärlek i Jesus Kristus genom att söka rättvisa och fred på vägar som är andra än världens vägar (Joh:14:27). Så svarar vi på Jesu kallelse att följa Honom från världens marginaler
Det avslutande dokumentets rekommendationer och den tillhörande bönen utgår från ett helhetsperspektiv, där missionen är ett redskap för den treenige Guds återupprättande av skapelsen, befriande av den fallna världen, och förnyande av tro och kärlek genom Anden. Under de senaste femtio åren har en inspirerande vision av kyrkans glädjefyllda och holistiska mission som ett redskap för Guds rike vuxit fram i såväl ekumeniska, evangelikala som katolska läger. Tyvärr släpar diskussionen efter i Finland. Ändå hörs glädjande många unga röster som talar för ett kristet vittnesbörd, i vilket arbete för rättvisa, fred och diakoni är omistliga delar.
Det var lätt att ryckas med i de afrikanska rytmerna och melodierna under konferensen. Andaktslivet gav djup. Frågan är ändå hur vi går vidare i konkret tjänst. Det finns ytterst få platser där kyrkorna är helt oberoende av det ekonomiska systemet. Både i nord och i syd är vi en del av det vi kritiserar. Kyrkor som påtalar bristen på utbildning och hälsovård för alla är ibland förvånansvärt tysta när det gäller utvecklandet av företagsamhet, skatteuppbörd och ekonomiska utjämningsmekanismer. Vill vi ha förändring, behövs konstruktiva lösningar. På många håll förväntas kyrkan påverka i ”världsliga” frågor. För en tvåregementlig lutheran faller det sig inte alldeles naturligt. Biskopar i kyrkor där marginalisering och tudelning är verklighet har inget annat val.
Skiljelinjen går inte bara mellan ”oss” och ”dem”, utan rakt igenom oss alla som drömmer och längtar efter högre levnadsstandard. Mission kräver personlig reflektion och omvändelse. På vilket sätt är jag en del av den värld som genererar orättfärdighet? Vad behöver jag vända mig ifrån? Hur bidrar min livsstil till ojämlikhet människor emellan  och utarmning av skapelsen? Från insikterna om att vi alla  är marginaliserade från det Gud menat oss att vara och att vi alla upprättas  och försonas av Guds rena godhet, kan Guds rikes nya gemenskap växa fram och skapa verklig förändring.

Språk för mörkret – fästingar och älgflugor

Den kända frikyrkopastorn Tomas Sjödin sade nyligen i radion att hans uppväxt i Pingstkyrkan i Sverige var ljus och glad. Han bär inte med sig något trauma av sträng gudsbild eller ensidig religiös uppfostran. Men som vuxen märkte han att hans kyrka inte gav honom något språk för mörkret. Det språket blev han tvungen att lära sig själv. Livet blir vanligen en bra lärare i det avseendet, men ibland blir undervisningen lite hårdhänt.

I söndagsskolan i min barndom kunde vi få glansbilder som närvarobelöning. Smaka på ordet glansbild; ordet avslöjar sig självt; glansen är påklistrad och blir i längden outhärdlig. Det finns religiösa samfund som fortsättningsvis i sina publikationer försöker tillrättalägga verkligheten med en typ av glansbilder. Allt skall se så bra och fridfullt ut, lycka och harmoni får man om man blir en av oss! Det är förstås en falsk bild av sanningen.

Verkligheten går inte bestående  att försköna och ingen enda människa vinner på det. På sommaren blir vi tvungna att konstatera att verkligheten rymmer också fästingar, inte bara värme och semester, och på hösten påminner oss älgflugorna om att det inte är bara hälsosamma lingon och hjortron som naturen erbjuder. När fästingen hittar sitt mänskliga blodförråd så är det inte endast de elaka som blir offer. Och älgflugorna väljer lika gärna kristna som ateister!

Bibeln har ett mustigt språk för mörkret. Så mustigt och ocensurerat att det till vissa delar inte alls passar i söndagsskolan. Att alla Bibelns råa texter i tiden gick igenom den religiösa censuren är ett under. Där finns språk för djup besvikelse, tärande tvivel och bitter klagan. Flyktingarnas aktuella situation är välbekant och den existentiella smärtan uttrycks i ord som får det mesta av modern kristen poesi att blekna. Klagovisornas sista kapitel kan fungera som ett gott exempel.

Livet tvingar nästan varje människa någon gång in i ett landskap där inga asfaltvägar finns. Ibland skyfflas vi in i en terräng där gamla fotspår inte antyder någon möjlig färdriktning. Där kan vi sällan sjunga med i lovsång och halleluja. Istället söker vi oss till långfredagens skuggor där vi tar del i veropen över att all mening och allt hopp smulas sönder. Ett språk för mörkret måste vi slå vakt om, för det formulerar för oss de tidlösa och existentiella erfarenheter där det känns som om människan stod ensam, utlämnad och värnlös i universum.

Psalmboken erbjuder ganska många exempel på ett utsökt språk för både mörker och ljus. Därför är det tråkigt att så många församlingar överger denna skatt, som inifrån är bekant med mörkret. Istället erbjuds ett språk som enbart känner glädjen och jublet. I längden blir det för fattigt och omänskligt.

Varför måste det finnas fästingar och älgflugor? Varför drabbas en del människor så hårt trots att de inte på något sätt förtjänat det? Det har vi inget svar på, men har vi ett språk för mörkret så äger vi ett värn för kropp och själ då livets jordbävningar får marken vi står på att skaka.

Tråkigt med gudstjänster. Eller kanske inte…

-I år är det gudstjänsten, svarade prästen då hen tillfrågades vad man vill satsa på i den aktuella församlingen under det nya året. Gudstjänsten, tänkte jag med en lätt suck. Satsa på den, det är ju att satsa på oss  som redan är inne i rullorna. Utåt, utåt skall vi med kyrkans budskap, lät det i mitt kätterska huvud. Under några dagar, när hjärnan fann tid för annat än sjukvårdsarbete, rörde sig tankarna kring gudstjänstsatsningen.  Borde vi inte skuffas ut från gudstjänsten till människornas vardag. Vad behöver vi vanliga dödliga, som inte alltid orkar och hinner komma till kyrkan en söndag, ibland den enda lediga dagen vi har?  Vad kan kyrkan erbjuda oss som är fast i ekorrhjulet? Upproriska tankar rörde sig fram och tillbaka i huvudet under några dagar.

Senaste söndag hade vi kyrkoherdeinstallation i Vasa. Min uppjagade hjärna fick svar både i biskopens installationstal och den nya kyrkoherdens predikan. Ibland kopplar jag bort öronen när predikan blir för teoretisk och teologisk, långt från den vardag jag lever i. Så kan också en gammal prästfru göra, även om man kunde vänta sig bättre uppförande av ett lyssna-på-predikan-proffs. Då kan jag sitta och renovera sommarstugan i tankarna. Eller drömma om Senegals sol och värme. Men denna söndag blev det inga renoveringsidéer eller Afrika-drömmar.

-En herde behöver alltid gå till Källan för att kunna vara en god herde, påminde biskopen. Församlingen behöver komma till Källan för att få den andliga föda vi behöver för att leva som Kristi vittnen i vardagen. Herden skall visa vägen till Källan.

Jamen, där kom ju ett helt vettigt svar på varför vi skall satsa på gudstjänsten och på dem som redan är ”med i rullorna” ! Hur kan vi leva ut vår kristendom bland våra medmänniskor om vi inte vårdar vårt andliga jag? För att kunna gå ut med Kristus-budskapet, utanför kyrkväggarna, behöver min kropp och själ få andlig påfyllning. Och var får jag det? Jo i den trygga, ibland nästan tråkigt vanliga gudstjänsten! Hur kunde jag glömma det i min önskan om att kyrkan skall söka sig utåt. I liturgin, i texterna, orgelspel, psalmer och predikan får själen ro. Också en lång och i prästfru-öron något torr predikan ger själen det den behöver.  Vilken underbar påminnelse om vad som är det viktiga i kyrkan. Att gå till Källan, Guds Ord, som förkunnas varje söndag i kyrkorna runt om i världen.

Sen blev det den nya kyrkoherdens tur att predika.  Han påminde om att det ibland är viktigt att säga nej till olika uppdrag. Det är viktigt att ta hand om sig själv och se till att krafterna räcker i det dagliga livet. Hur många hundra gånger har jag inte hört att du skall, du borde, det hör till. Om inte bokstavligt så inne i huvudet. Prästen påminde om att vi trots allt inte skall vara nej-sägare till 100%. När vi är med i Guds arbete skall vi göra det vi kan och det vi har förmåga till, vi behöver inte ta ut oss till max. Men vi skall göra vår uppgift i Guds rike så bra vi kan.  Ja, men ja, du sa det som behövdes, gode pastor, för att de sista upproriska tankarna skulle vika.

En kyrkoherde, en ledare, skall värna om sin församling. Det kan man göra genom att visa på vägen till Källan, till platser där själen kan få ro. Outtröttligt påminna om vad som är viktigt, hur motvilliga församlingsmedlemmarna än kan vara i sina funderingar.

När vi bodde i Dakar, Senegal, för några  år sedan deltog vi  i den unga församlingens verksamhet. Prästen, Moussa Marone, en muslim som funnit Jesus  på ett intressant sätt (får återkomma till hans historia vid annat tillfälle), värnade om sin församling och sina församlingsbor. Också missionärerna omslöts av hans omsorg. Hände det sig att man inte var i kyrkan en söndag kunde man vara säker på att få ett telefonsamtal  mot eftermiddagen. Pastorn ville försäkra sig om att allt stod väl till. Det hjälpte inte med att undflyende säga att man  kände sig krasslig. Då kastade han sig in i den kaotiska storstadstrafiken med scooter och kom på hembesök för att be för sina trötta församlingsbor. Det var enklast att masa sig iväg till kyrkan på söndag morgon.  Jag kom aldrig besviken därifrån, hur trött och olustig jag än var på då söndag morgon grydde. Han förde sin församling till Källan som ger kraft och liv.

Vår nya kyrkoherde behöver inte nödvändigtvis ringa varje söndag han inte sett mig i kyrkan, men han får gärna vara intresserad av hur vi församlingsbor lever och mår. Han får mycket gärna söka sig till Källan så att han har något att ge oss när i mer eller mindre villigt kommer till gudstjänsten. Sen kan vi välsignade med allt vi behöver söka oss ut ur kyrkorummet och möta medmänniskorna.

Den tomma platsen

Förluster kan drabba oss på olika sätt. Åsa Eklund reflekterar över sorgen och saknaden efter ett älskat husdjur. Hans plats i vårt hem är så tom.

Ingen som ligger i soffan och ser på mig med sorgsna ögon när jag far på jobb, ingen dansar av glädje och står på huvudet i soffan för att bli kliad när jag kommer hem. Ingen som behöver morgonpromenad, kvällspromenad. Ingen som sitter med i köket och väntar om man kunde få smaka på en godbit. Ingen som kollar alla mina klädbyten för att se vilken signal kläderna ger  – jag får följa med den här gången. Så många dagsrutiner förändrades när vår hund Totti dog, dagsrutiner jag haft i 10 års tid.

Sorgen och saknaden efter ett husdjur är påtaglig. Den tomma platsen finns där i vårt hem, de förändrade dagsrutinerna finns i min vardag. Det är i vår kärnfamilj förlusten finns. När min pappa dog för 5 år sedan fanns den tomma platsen i mitt föräldrahem. Det var min mammas vardag och rutiner som förändrades mest. Jag hade inte bott med mina föräldrar på många år.

Jag vill på inget sätt likställa sorgen efter en kär anhörig och ett husdjur, men tror att många av våra husdjur är verkliga familjemedlemmar och när en familjemedlem dör så sörjer vi. Idag bor mycket få människor i hushåll med flera generationer och känner därför inte av den tomma platsen vid t.ex. mor- eller farföräldrars dödsfall i den egna vardagen. Då blir sorgen en verklighet när katten, kaninen eller hunden dör och förlusten drabbar det eget hemmet och ger erfarenhet om vad det betyder att mista någon kär.

Totti är borta

Alla vänner och bekanta jag träffat denna sommar har fått veta att Totti är borta. Vår hund är död, ja han blev sjuk, troligen cancer, det är så ledsamt, mina rutiner är borta osv. Det har varit så enkelt att säga det, fått prata om min saknad och förändrade livssituation. Skulle jag lika omedelbart och enkelt berättat för frisörskan eller en gammal bekant på stan att någon annan från min kärnfamilj dött, t.ex. min man eller mitt barn? Nej, det tror jag inte. Det är en ”lagom sorg” att berätta om att min hund har dött. Det är lätt för den andra att uttrycka sitt deltagande och ingen behöver känna skam och skuld för att vara ovetande om denna händelse i mitt liv och min saknad.

Tottis död var också en involverande upplevelse. När han slutade andas där på veterinärens bord bar min man ut honom insvept i Tottis egen filt. Tillsammans med sonen grävde vi hans grav i vår egen skog, placerade honom i gropen och skyfflade själva fast graven. En överbliven sten från vår stenlagda terrass blev hans gravsten och prydnadshunden som stått i kvisten blev gravprydnad. Det var så ögonöppnande konkret och terapeutiskt jämfört med  dödsfall där andra tar hand om kroppen och vi bara ser den döda kroppen i en kista.

Ja, du undrar säkert om vi skall ta en ny hund. Tyvärr är det inte läge för det, men nog saknar jag min alltid villiga promenadkompis och uppmärksamhetstörstande pälsklädda familjemedlem. Hans plats i vårt hem är så tom.

Åsa Eklund, diakonissa i Pedersöre församling

Sorgen är kärlekens pris. När man har fått älska får man också sakna. www.allhelgona.fi