Författare: Sixten Ekstrand

Ibland saknar jag våra katolska och ortodoxa bröders och systrars trospraktiker. De har sina ikoner och helgonbilder, radband, rökelse och korstecken, fasta och karneval. I den här jämförelsen ter sig vår rationella och dogmatiska lutherdom lite färglös.

Det är mot den här bakgrunden fint att allt flera inom vår lutherska tradition upptäcker fastan och praktiserar den på olika sätt. Jag har i år beslutat att äta endast vegetariskt under fastan och avstå från sötsaker, söta bakverk och alkohol. Jag tror inte att jag blir en bättre människa eller kristen på grund av detta, men förhoppningsvis öppnar fastetiden nya perspektiv och ger anledning till eftertanke.

Jag tror att vi i vår tid behöver fastan mera än någonsin tidigare. I en tillvaro som dagligen fylls av det ständiga flödet i sociala medier och där alltför många frossar sig till döds och lever enligt principen ”shop until You drop”, är det bra med en själslig och andlig motvikt som känns i både kropp, själ och mage.

Jimmy Österbacka sammanfattar det här i Kyrkpressen 19.2: ”I kristen tradition fastar vi för att kontrollera våra behov så att de inte utvecklas till begär. Vi har som människor fysiska, psykiska och andliga behov, men blir fokuseringen på något behov för starkt blir det lätt ett begär som påverkar oss negativt.”

När vi i fastan avstår från något som är viktigt för oss öppnas nya perspektiv. Vi behöver avstå för att kunna glädjas över det vi har. Livet är – och måste få vara – tråkigt ibland för att vi skall upptäcka den djupa glädjen. Och vi behöver – även om vi inte alltid förstår det – motgångar för att rota oss och växa oss starka.

Att fasta förknippas ofta med någon form av gärningslära, att plocka poäng i Guds och människors ögon. Men så är inte fallet. Vi fastar inte primärt för vår egen skull, utan för att ge plats för Gud i vårt liv. Vi tömmer något av den barlast vi bär på för att ge Gud mera utrymme.

Att fasta och avstå från något som hotar att bli ett begär handlar om oss själva, om vårt gudsförhållande och om våra medmänniskor.

Fasta handlar om att kalibrera vår tro så att perspektivet blir rätt. Ända från syndafallets dagar har vi människor en tendens att följa minsta motståndets lag, vilket ibland får förödande konsekvenser. I Jakobsbrevet läser vi: ”Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död.” Jak. 1:15). Fastan hjälper oss att bryta den här spiralen så att alla våra behov inte utvecklas till begär.

Fasta bidrar också för det andra till en fördjupad gudsrelation. Jesus fastade fyrtio dagar innan han inledde sin offentliga gärning. En fasta där vi medvetet lämnar bort det som hotar fylla vårt liv på ett osunt sätt – om det sedan är mat, sociala medier, TV eller annat – skärper vår andliga klarsyn.

Fasta har även en tredje social dimension då vi i solidaritet med skapelsen och alla de medmänniskor som saknar mat och husrum, avstår från vårt överflöd. Kan vi dessutom ge de inbesparingar vi gör i mat eller annat till behövande blir den här aspekten oerhört meningsfull.

En god och välsignad fastetid!

Får frivilliga ta plats i församlingen? En del, som gärna gör en insats och har idéer om församlingens arbete, vittnar om att de i kontakterna till församlingens ledning möts av skepsis och oförståelse. Skall det ordnas någonting bör prästen eller en annan församlingsanställd vara med och eventuella nya verksamheter får inte belasta personalen.

Det här aktualiserar ett stort dilemma i vår kyrka. Nu skall inte alla församlingar dras över en kam men signalerna manar till eftertanke. Är det så att vår kyrka ger dubbla budskap? Å ena sidan efterlyser vi ett större lekmannaengagemang, men när å andra sidan en aktiv lekman kommer med en idé, så ser anställda snabbt faror och problem och drar i handbromsen.

En närmare analys av situationen pekar på systemfel i både tankesätt och ledarskap. Jag utvecklar gärna ett par av dessa systemfel med hjälp av några frågor:

1. Vilken teologisk församlingssyn har vi?

Den församlingssyn som framträder i Apostlagärningarna och i Paulus brev talar om församlingen som Kristi kropp där alla kroppsdelar fyller sin funktion. Sammankomsterna beskrivs också som ett kollektivt knytkalas där alla har någonting att bidra med. (1 Kor. 14:26)

Denna både demokratiska och dialogiska församlingssyn är central också i luthersk ecklesiologi. Tyvärr verkar det finnas en skillnad mellan ord och handling. I våra sammanhang har denna dynamiska församlingssyn ofta ersatts av en uppifrån styrd hierarki som i sämsta fall reducerat en stor del av Kristi kropp till subjekt för proffsens verksamhet.

2. Vilken människosyn har vi?

De signaler jag fått i samtalen med olika lekmän vittnar om att lekmän inte räknas på samma sätt som anställda. De bör hellre ledas än leda. Den fråga som inställer sig är: Varför omyndigförklarar en del anställda så lätt frivilligarbetare? De har förvisso inte en kyrklig utbildning i bagaget, men de kan vara läkare, lärare, ingenjörer och arbetsledare som presterar på sina respektive jobb. Kanske de också har något att bidra med i församlingen om vi låter dem komma till? Och de kan i bästa fall bidra med nya fräscha infallsvinklar och kontaktytor som anställda saknar.

3. Vilken ledarskapssyn har vi?

Framtidens andliga ledarskap i församlingarna måste fokusera allt mera på att engagera, uppmuntra och utrusta frivilliga att ta ansvar. Den tveksamma, och i en del fall direkt negativa, inställning som en del anställda har till lekmannainsatser vittnar om ett ängsligt ledarskap? En ledare med god självkänsla vågar både delegera och med glädje se att frivilliga lyckas med det hen själv inte klarar av.

Ett exempel på det här är en svensk kyrkoherde jag nyss pratade med som ofta mailar sin predikan till en kollega, församlingsvärdinnan och en förtroendevald. Detta för att få respons på om det hon tänkt säga förstås och har bäring i vanliga människors liv.

Det är inte ett tecken på svaghet att be om feedback och hjälp. En stark och trygg ledare utmanar sig själv och vågar be om både hjälp och respons, medan en svag ledare ofta lever i illusionen att hen klarar allting själv.

Det är viktigt med väl utbildade anställda. Men det finns också mycken professionell erfarenhet och kunskap hos församlingens medlemmar. Att inte använda den är ett slöseri med församlingens viktigaste resurs. För sist och slutligen är det så att församlingen inte är de anställdas projekt, församlingen är medlemmarna. Och om de inte ses, bekräftas och uppskattas så röstar de med fötterna och använder kanske sina gåvor någon annanstans.

Donald Trump har inte legat på latsidan under sina första veckor som president. Presidentorders har skrivits under i rask takt och vidlyftiga utlåtanden om strafftullar, införlivande av Grönland och ett återtagande av Panama-kanalen har haglat.

En av de senaste åtgärderna är att frysa allt utvecklingsbistånd under 90 dagar. Enligt Vita huset skall man under den här tiden inleda en ”ideologisk granskning” av hur medlen används. Skattebetalarnas pengar skall inte gå till ”marxistisk rättvisepolitik” och transideologi.

Beslutet slår hårt mot det utvecklingsarbete som t.ex. Kyrkans Utlandshjälp utför i Uganda och Kenya där man upprätthåller ett stort antal skolor för flyktingbarn från grannländerna.

Medlen för att upprätthålla dessa skolor får KUA från finländska församlingar, Europeiska unionen och amerikanska USAID, en av de största hjälporganisationerna i världen. Nu fryses USAID:s bidrag om 4,4 miljoner dollar till arbetet i Uganda och 1,4 miljoner till Kenya. Resultatet är att 180 000 elever i Uganda och nästan 30 000 i Kenya tvingas pausa sin skolgång när det inte finns medel för att avlöna deras lärare. Om detta är temporärt eller permanent beror på Trumps lynne. Skärs biståndet ner permanent eller är det nu bara fråga om ett skrämskott.

Det är naturligtvis helt relevant att granska utvecklingsarbetet och diskutera hur medlen används på bästa möjliga sätt. Men det är inte det som det hela handlar om nu. Nu är det den nationalistiska Make America Great Again ideologin som styr. En rik stat sätter sitt eget ego framom behoven hos de fattiga, och det dessutom med falska argument.

Jag har själv besökt de här länderna och träffat elever och lärare i de skolor det är fråga om. Ingenstans har jag noterat en tillstymmelse av marxistisk rättvisepolitik eller transideologi. Däremot har jag sett elever bli undervisade i matematik, geografi, språk, bibelkunskap och samhällslära.

Att Trump är lynnig och härskar genom att skapa osäkerhet och oro är välkänt. Hans största drivkraft är jag, mig och mitt. Men att kristna på högerkanten i horder sväljer detta med hull och hår är svårare att förstå. Har man glömt liknelsen om den barmhärtige samariern? Drar man ett streck över Jesu egen undervisning om att allt ni gjort mot en av de minsta har ni gjort mot mig?

Det är inte marxistisk rättvisepolitik att lära kristna barn på flykt elementära kunskaper som de behöver för att klara sig i livet. Och Bibelns berättelser om Adam och Eva, och David och Goljat handlar nog inte om någon transideologi.

Kristendomens ständiga frestelse ligger i att liera sig med den världsliga makten och tjäna en viss ideologi. Många av de medeltida påvarna föll i den här fällan. Hitler strävade målmedvetet till att skapa understöd bland kristna, vilket ledde till bildandet av Deutsche Christen, en stark kristen fraktion som svalde nazismens ideologi med hull och hår och ville germanisera kristendomen. Ser vi nu embryot till samma utveckling i USA? Leder det egna ideologiska navelskåderiet till att man glömmer det som Jesus Kristus lärde och undervisade till förmån för en självcentrerad amerikansk nationalistisk framgångskristendom, som sluter ögonen och hjärtat för de mest utsatta?

I en sådan process finns många förlorare. Först och främst fattiga och flyktingar i tredje världen, men kanske framför allt en del kristna i USA som tappat sin moraliska kompass i den nationalistiska yran i Trumps kölvatten. Nationalismen och kyrkan är ett synnerligen omaka par.

När Paulus mötte atenarna på Areopagen utbrast han: ”Atenare, jag ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare.” (Apg. 17: 22). Paulus konstaterande, här i den mustiga språkdräkten i 1917 års bibelöversättning, passar väl in på det som möter när man stiger på ett pendeltåg eller sitter i ett allmänt utrymme.

Också då kan man travestera Paulus och säga: ”Finländare, jag ser av allt att ni är mycket ivriga skärmdyrkare.” Så intensiv och frekvent är vår tillbedjan av det informationsflöde, de bilder, videon och filmer som nätet förser oss med. Få av oss undgår flödet. Som av en oemotståndlig kraft dras vi till och involveras i en ordlös tillbedjan av nätets gåvor till oss.

Det skall inte förnekas att internet och våra smarttelefoner är en välsignelse. Avstånden har krympt radikalt, och vem vill i dag vara utan Teams, Zoom och andra verktyg som revolutionerat sammanträden och möten.

Men det finns en baksida. Den svenska författaren Jonas Gren skriver i tidskriften Pilgrim: ”Det som skulle vara ett förbund med oändliga utbud av musik, teveserier, vänner, information, roliga klipp blev ett förbund med utmattningen, tvångsbeteendet, självföraktet, timmar uppätna av ingenting …”

Gren sätter fingret på den ömma punkten. Kunskapens träd i paradiset har återuppstått i ny gestalt. Och liksom Eva i paradiset frestades att äta av den förbjudna frukten, frestas vi att låta oss snärjas av nätets outtömliga utbud av gott och ont. Och likt Eva har vi förtvivlat svårt att säga nej och sätta gränser.

Skärmdyrkan påminner om kunskapens träd på gott och ont. Tack vare skärmen kommer vi närmare varandra och mormor i Finland kan i realtid både se och prata med barnbarnen i USA. Och det till på köpet till en synnerligen ringa kostnad.

Samtidigt visar modern forskning på hur skärmen också avskärmar alltför många, som helt tappat alla mänskliga sociala kontakter i sin fixering vid skärmen. Ett slags modernt navelskåderi som triggar både depression och utanförskap.

Skärmen har blivit ett substitut för det verkliga livet, en drog som likt andra droger är så beroendeframkallande att den hela tiden kräver större doser för att ha effekt. För många har den ständiga uppkopplingen blivit ett straff utan att vi egentligen förstår vad brottet bestod av.

Men konstant uppkoppling och ständig tillgång till smartphone gör oss inte smarta. Tvärtom likriktas vi av plattformarnas algoritmer och blir om inte dummare, så i alla fall mera enkelriktade och smalspåriga, medan vi i allt snabbare takt insuper det som algoritmerna serverar i en outsinlig ström.

När Paulus talade till atenarna så berömde han dem för deras religiösa intresse, samtidigt som han gick ett steg vidare och med anknytning till deras altare åt en okänd Gud började berätta om Jesus Kristus.

Kanske är det här också lösningen för oss som blivit allt ivrigare skärmdyrkare. Behöver vi lyfta blicken för att upptäcka den okända Guden? Han som möter i Jesus Kristus. Han som hellre ser att vi fokuserar på våra medmänniskor än på skärmens flimrande pixlar. Och ganska säkert är det så att både vi och våra medmänniskor mår bättre av mänsklig närhet och ”kaffekoppsreality” än skärmtittande och virtual reality?

Sixten Ekstrand

Vad är religionsutövning och hur skiljer den sig från information om en religion eller en trosåskådning? Den här frågan har aktualiserats under de senaste veckornas diskussioner om huruvida det var korrekt av en rektor i Kyrkslätt att inhibera en konsert med Händels Messiasoratorium, enbart med hänvisning till att verket behandlar bibliska teman från Jesu liv. Enligt rektorns tolkning var det kristna inslaget så starkt, att skolan borde ha erbjudit de elever som inte önskade delta ett alternativt program, vilket inte var möjligt inom den korta tidsram som stod till buds.

Utbildningsstyrelsens direktiv är tydliga, men lämnar förstås rum för tolkning. Enligt Utbildningsstyrelsen är förkunnelse, gudstjänster och bön att betrakta som religionsutövning och då bör vårdnadshavarna informeras och alternativt program ordnas för de som inte vill delta. Däremot är ett kyrkobesök, en jultablå eller det faktum att man under skolans julfest eller våravslutning sjunger en enskild psalm inte att betrakta som religionsutövning.

Driver vi frågan om vad som är religionsutövning till sin spets så blir det onekligen en linje dragen i vatten. Orsakerna är flera. För det första så växte en stor del av den västerländska konsten, kulturen och arkitekturen – som alltfort utgör grunden för vår kultur – fram i kyrkans hägn och. Att särskilja det kristna från livet i övrigt blir därför ungefär lika lätt som att skilja åt kropp och själ hos en människa. De är en helhet.

För det andra så är det sist och slutligen betraktaren som avgör tolkningen och därmed också vad som är religionsutövning. Så kan Händels Messias av en upplevas som den bästa av gudstjänster där musiken och budskapet smälter samman till en kosmisk-övernaturlig upplevelse som stärker tron på Gud. Någon annan ser i Messias bara ett musikaliskt storverk med ett fenomenalt tonspråk.

Leonard Cohens sång Hallelujah, som hämtar inspiration från Gamla testamentets berättelse om Simson och Delilah och mixar det med anspelningar på både tro och sex, sjungs på både barer och i kyrkorum. Någon lyssnar andäktigt till den som en lovsång och låter Hallelujah formas till en inre bön. Andra har inte en susning om vare sig Simson eller Delilah och tolkar den som en vanlig kärlekssång, allt medan alkoholens dimmor tränger djupare in i själen och partnern blir vackrare för varje glas.

Frågan om vad som är religionsutövning har inget definitivt svar. Det är en linje dragen i vatten. Och att avgränsa en del av vår tillvaro som religiös är egentligen en omöjlig uppgift. Samtidigt är det här problemet rätt långt självförvållat då vi i vårt samhälle hängett oss åt en märklig dikotomi mellan kropp och själ, privat och offentligt, religiöst och icke-religiöst. Enligt det här synsättet hänför vi gärna politik och religion till den privata sfären. Utmaningen är bara att varken människor eller samhällen fungerar på det här sättet. Både religion och politik genomsyrar vår kultur, våra samhällen och oberoende av om vi vill det eller inte, även våra egna liv.

Kuopiobiskopen Jari Jolkkonen formulerade detta pregnant i ett tal den 11.11 då han ifrågasätter den ensidiga betoningen av det vi kallar negativ religionsfrihet. Det vill säga att religionsfrihet tolkas som frånvaro av religion. ”Om vi föreställer oss att tron bara får synas och höras i det privata och i skydd av tempel, har vi valt den sovjetiska tolkningen av religionsfrihet. Det är inte äkta religionsfrihet utan ideologisk tvångsreligionslöshet.”

Äkta religionsfrihet innefattar både positiv och negativ religionsfrihet och förutsätter att dessa är i balans. Det är enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter helt legitimt att i enlighet med den positiva religionsfrihetens ideal få uttrycka sin tro och övertygelse. Samtidigt bör och får ingen tvingas att mot sin vilja delta i religiösa aktiviteter. I detta spänningsfält manövrerar också skolan med de instruktioner som Utbildningsstyrelsen har gett.

Sedan är det inte hela världen fastän en ateist råkar höra någon sjunga om Jesus eller en kristen konfronteras med en ateistisk livshållning. Fanny Willman formulerar detta pregnant i sin krönika i ÖT 26.11 då hon konstaterar att ingen blir muslim bara genom att sätta en slöja på sig. Jag tror inte heller att man automatiskt blir kristen av att höra namnet Jesus.

I ett mångkulturellt samhälle måste vi våga möta varandra oberoende av olika religiös, ideologisk eller kulturell bakgrund.

Så är vi då där igen. En nygammal diskussion om religionsutövning och skola. Den här gången triggades debatten av att en skola i Tavastehus betalade skadestånd till en elev för att man inte tillräckligt tydligt meddelat om innehållet i en gospelkonsert. Den andra katalysatorn var att en rektor i Kyrkslätt – troligen p.g.a. ovanstående fall – med kort varsel inhiberade en konsert där Händels Messias stod på repertoaren. Som orsak angavs verkets kristna referensram.

Det är lätt att stämma in i HBL:s ledarskribent, Torsten Fagerholms omdöme: ”O heliga enfald” (Hbl 13.11). Kuopiobiskopen Jari Jolkkonen har i samma andemening konstaterat att vi nu ”träder in på den självvalda dumhetens väg” (Kotimaa 12.11).

Egentligen borde religionens plats i skolan inte vara något problem i ett upplyst och modernt samhälle. Detta speciellt som Utbildningsstyrelsen gett klara instruktioner om hur samarbetet mellan skola och kyrka kan och skall utformas.

Det torde knappast heller ha undgått någon att vi dagligen omges av en mängd politiska, religiösa och kulturella ideologier och åsikter. I den bästa av världar bryts dessa mot varandra i fruktbara diskussioner och respekt för de som tänker annorlunda. Och på de punkter vi är oense söker vi, och respekterar kompromisser som gynnar helheten. Tyvärr verkar både tolerans och upplysning vara en bristvara i vårt samhälle.

Under det senaste decenniet har dock diskussionen om religionens plats i det offentliga rummet – dit också skolan hör – börjat präglas av någon slags pianostämmarmentalitet, där varje ton som inte passar in i mitt favoritackord upplevs som hotfull och måste förbjudas. Men så fungerar inte bildade, öppna och demokratiska samhällen. Och jag tycker genuint synd om de barn som inte får en gedigen insikt i och information om kristendomen och andra religioner, för att inte tala om olika politiska och kulturella ideologier.

Vi lever inte i ett vacuum utan i en mångfald av åsikter, trosföreställningar och ideologier. Och skolans uppgift måste vara att utrusta eleverna att möta denna verklighet, inte att sätta skygglappar och skapa tunnelseende. Det sköter de sociala mediernas algoritmer nog om, med inte alla gånger så goda resultat.

Och för att orientera oss i denna verklighet så bör vi absolut veta varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Att då skära av banden till den europeiska kulturhistorien med dess mångfald av biblisk inspirerad konst, musik och arkitektur är som biskop Jolkkonen uttrycker det att självmant välja dumhetens väg.

Sedan bör vi givetvis lära oss att dels självkritiskt granska vår egen ståndpunkt, dels vara öppna för att andra tänker annorlunda än vi. På den här punkten har både konservativa kristna och övertygade ateister skäl att se sig i spegeln. Hos bägge grupperna finns det en överdriven känslighet som gör att man alltför ofta reagerar med en ryggmärgsreflex. Men den kristna tro som inte tål kritik från en ateist är inte värd namnet, och den ateism som är så svag att den måste förbjuda kristna uttryck har skäl att se sig själv i spegeln.

Man kan naturligtvis ha olika åsikter om den debatt som förts med anledning av de ovannämnda fallen. Det är lätt att hålla med dem som ser den som ett uttryck för dumhet och enfald, för visst finns de elementen med.

Det som få noterat är att debatten mitt i sin tragikomiska framtoning ändå är nödvändig. I bästa fall skapar den en större förståelse för att religiösa element är en integrerad del av vår kultur och att vi blir så oerhört mycket fattigare om vi förnekar detta faktum.

Det är många som med stigande oro följer utvecklingen i Mellanöstern. Över 75 år sedan Israel bildades så ser vi ännu ingen lösning på konflikten mellan judar och palestinier. Tvärtom verkar positionerna vara mera låsta än på länge.

Vår kyrka har även sin egen Mellanösternkonflikt, konkretiserad i kampen mellan så kallade konservativa och liberala. Jag skriver så kallade därför att ingen av dessa grupperingar är särskilt goda representanter för liberalism eller konservatism i ordens rätta betydelse. Men det är en annan fråga och ämne för en ny bloggtext.

Inom kyrkan är det – som i Mellanöstern – egentligen samma fajt som pågår, men med lite olika ingredienser och infallsvinklar. Kyrkans Mellanöstern har handlat om vigsel av frånskilda, kvinnor i prästämbetet och nu senast synen på homosexualitet och samkönade vigslar.

Likheterna med händelserna i det heliga landet är uppenbara. Parterna gräver med stor frenesi allt djupare skyttegravar och de samtal som pågår är inte egentliga samtal utan mera en markering av den egna positionen.

Det sistnämnda accentuerades under senaste kyrkomöte i maj när de nya ledamöterna inte som tidigare samlades stiftsvis utan i två grupper, en liberal och en konservativ. Outputen från den här uppdelningen kom även som ett brev på posten.

Debatten kring biskopsmötets förslag om två parallella äktenskapssyner gick på repeat. Allt som sades hade sagts förut till lust och leda. Inga nya infallsvinklar presenterades och det hela var ett enda stort slöseri med tid och kyrkans pengar. Allt medan media frossade i upplägget. Tala om att göra självmål! Och som bekant vinner man inga matcher om man gör självmål stup i kvarten, trots att utomstående kanske ser ett underhållningsvärde i det hela.

Kanhända är det nu hög tid för både de mest påstridiga konservativa och liberala krafterna att se sig själva i spegeln. Ett par frågor till bägge grupperna kan eventuellt hjälpa att få i gång ett verkligt samtal.

Till de liberala. Är det så farligt om det finns konservativa grupperingar i vår kyrka? Till liberalismens väsen hör ju att värna om åsikts- och yttrandefriheten och då borde väl olika röster få höras? Varför blir ni så lätt kränkta om någon ger uttryck för en mera konservativ åsikt? Ser ni den intolerans som ni beskyller andra för i era egna uttalanden? Varför definierar ni ofta en liberal syn endast utgående från era egna åsikter? Är ni villiga att göra breda kompromisser och ge livsutrymme och arbetsro i vår kyrka för de som tänker annorlunda i t.ex. äktenskapsfrågan?

Till de konservativa. Livet är ju inte svartvitt, men varför målar ni gärna allt i svart och vitt? Varför tillåter ni inom era led att man skiljer och gifter om sig även om Bibelns ord är mycket klara när den förbjuder omgifte? Varför är ni ibland så kärlekslösa i er kommunikation och så snara att bekänna andras synder? Räcker det inte med att bekänna de egna? Och om majoriteten i kyrkomötet enligt er fattar fel beslut så är inte ni ansvariga för det. Varför räcker det då inte med att ni arbetar för Guds rike på den åkerteg som anförtrotts er och låter Gud skilja agnarna från säden när den tiden är inne?

Skyttegravarna är djupa och oenigheten monumental. Finns det då någon väg framåt? Säkert, men många med mig börjar känna av en förlamande uppgivenhet inför de frukt- och ändlösa diskussionerna. En god vän sade för många år sedan att livet är för kort för att dricka billigt rödvin. Kanske också livet är för kort för att låta sig nedslås av den ändlösa fighten mellan liberala och konservativa i kyrkan. Ett gammalt ordspråk lyder: Hundarna skäller men karavanen går vidare. Kanske det är dags att låta hundarna gläfsa och så går vi som tillsammans vill bygga kyrka och församling vidare. Det finns så många där ute som behöver möta en levande Gud men har så nog av grälande kristna.

Sixten Ekstrand

Senaste veckas skolskjutning i Vanda väckte starka reaktioner. De flesta frågar sig hur det är möjligt att ett barn skjuter andra barn. Reaktionerna har inte heller låtit vänta på sig och politiker, lärare och kommunala tjänstemän har påtalat bristen på förebyggande åtgärder och adekvat psykologhjälp för barn och unga som mår dåligt.

Det är ett faktum att barn- och ungdomspsykiatrin inte har tillräckliga resurser och att mera pengar behövs för att anställa personal. Men om vi sätter in det hela i ett större perspektiv så nyanseras bilden. Mera pengar löser allt. Tvärtom kan ropen på mera resurser också vara ett bekvämt sätt för oss vuxna och politiker att fly vårt personliga ansvar.

Det är ett faktum att inga pengar i världen kan ersätta en trygg vuxen med en öppen famn. Inga ekonomiska resurser kan bräda det förtroende som byggs upp då en ungdom vågar berätta om klumpen i magen. Inga sociala medier, snofsiga mobiler eller dyra pekplattor kan ersätta mänsklig kontakt.

Många föräldrar, vuxna och politiker har abdikerat från rollen som fostrare. Det blev också tydligt i de tusentals kontakter som barn och unga tog till olika organisationers chattar efter skolskjutningen i Vanda. Skrämmande ofta handlade det om att de var ensamma med sina frågor. Ingen kom och sa god natt och ingen frågade hur de hade det. Så de somnade med sin oro och med klumpen i magen.

I det här sammanhanget liksom i många andra sammanhang gäller att det bästa i livet är gratis. Det är gratis att säga god natt och det kostar ingenting att fråga hur någon har det. Och vi kan för Guds skull inte bli så finkänsliga att vi inte vågar kolla upp hur det står till när någon mobbas eller när vi upptäcker att någon mår dåligt. Och ja, det är ingen mänsklig rättighet att hänga i timtal på sociala medier. Den fighten bör nu tas både i hemmen och i skolan.

På den här punkten är tyvärr vi vuxna inga föredömen att tala om. Vi sitter själva ofta med ansiktet begravt i skärmen alltför mycket av vår vakna tid. Jag glömmer aldrig den förvåning en reporter gav uttryck för, då han på en av de vackraste tågresorna i Italien satt två timmar mittemot ett amerikanskt par som kommit för att upptäcka Europa. De stirrade hela tiden i sina skärmar, allt medan sevärdheterna avlöste varandra utanför tågfönstret. De pratade inte ens med varandra.

Vi kunde skratta åt historien men tyvärr beskriver den många av oss. Är det så att vi missar det viktigaste och finaste i livet medan vi frenetiskt scrollar mellan nyheter, shoppingsajter, Facebook och filmer på plattan? Ger vi oss tid att lyfta blicken från iPaden så att perspektivet vidgas och vi ser barn, barnbarn och andra unga som behöver en trygg vuxen?

Det är klart att var och en av oss gör vad vi vill med vårt liv. Men om vi abdikerar från vårt ansvar för de barn och unga som växer upp, och som behöver en famn att krypa upp i eller en medmänniska som både lyssnar och säger emot när det behövs, kan följderna bli katastrofala.

Vi behöver tillföra resurser till skola och ungdomspsykiatri, men vi behöver i ännu högre grad titta upp från våra skärmar och börja bry oss om varandra i hem, skola, församling och samhälle. Och att bry sig kostar inte så mycket utom möjligtvis lite av vår bekvämlighet. Det handlar mera om attityd och vilja.

Sixten Ekstrand

Jag tillbringade senaste helg på Ungdomens kyrkodagar på Lärkkulla. Det är några år sedan sist och det var en både intressant och lärorik upplevelse att som 63-årig gubbe leva i det organiserade kaos som UK är.

UK är ungdomlig entusiasm och hög ljudnivå. Det är frimodiga talturer i plenum om allt mellan himmel och jord. Inte så genomtänkt alla gånger men viljan att förändra och bygga framtidens kyrka är det inget fel på. Ibland kändes det som om man borde ha satt locket på och deklarerat att det där förslaget är helt dödfött. Men varför sätta locket på? Varför döda visionerna, entusiasmen och viljan att skapa en bättre kyrka och en bättre värld? Vi äldre och vår kyrka behöver ungdomarnas nyfikenhet och spontanitet. Vi som steg för steg stelnat i tradition, formalism och gamla mönster mår gott av att skakas om ibland.

Under dagarna på Lärkkulla växte en inre glädje och tacksamhet fram inom mig. Den inspirerades av alla möten med de unga i plenum, mässor och spontan, ungdomlig och bitvis galen glädje när det drog ihop sig till Open Stage. Jämsides med den här känslan växte en lovsång fram inom mig, en lovsång till alla ungdomsarbetsledare.

• Tack för att ni finns och tack för att ni år efter år orkar se, bekräfta och ta er an de unga.
• Tack för att ni lyssnar till dem när livet skaver och torkar besvikelsens tårar när de kraschlandar.
• Tack för att ni tar vaknätter på läger och tack för tålamodet med busiga konfirmander.
• Tack för de djupa samtalen om tron och livets mening.
• Tack för att ni lyssnar till allt från kärleksbekymmer till framtidsplaner.

Ni är inte världens bäst betalda och det är obekväma arbetstider. Ni får kanske inte alltid den uppskattning och uppmuntran ni borde, fastän ni arbetar med det viktigaste vi har, vår framtid. Men jag hoppas att ni åtminstone då och då får någon bekräftelse från de unga på att ni är viktiga för dem.

För ungdomar är ju både besvärliga och härliga. Det senare bekräftades med all tydlighet av den tjej i övre tonåren som kom till kansliet då jag dejourerade och frimodigt inledde med frågan: Är du bra på navelpiercing? Jag måste erkänna att det blev lite kortslutning i hjärnbarken men jag lyckades ändå samla mig rätt snabbt.

Hennes problem var att piercingen i naveln hade börjat blöda och hon undrade vad vi borde göra. Nå, saken åtgärdades och bra så. Samtidigt kunde jag inte släppa händelsen. Inombords kände jag en stilla glädje och sände en tacksamhetens tanke både till vår kyrka och våra ungdomsarbetsledare. Tänk vad fint att vi får arbeta i en kyrka där man får vara sig själv och det är tryggt att diskutera tro, tvivel och livsmening, men också fråga om prästen är bra på navelpiercing.

Sixten Ekstrand