Familj och relationer-arkiv - Kyrka nu -bloggen

Den nedtystade sorgen

Det som är en självklarhet för många som barn, blir med åren en dröm, en längtan och en sorg för samma person. Nästan alla barn har väl lekt familj,-leken med dockor, mjukisdjur eller turtles-gubbar, planerat bröllop och gett namn åt barnen i leken. En kärleksfull lek, fylld av drömmar.

Idag (23.9) är det minnesdag för alla de barn som dog innan de föddes in i världen. En sorg som är nedtystad i vår vardag, kanske för att den upplevs som så svår att bemöta. Vi har svårt att prata om missfall, abort och dödfödda. Själv upplever jag att orden blir betydelselösa eller klichéer.

Jag har under det senaste året gått och funderat på frågan: Vilken titel bär en mamma som har tvingats föda ett dödfött barn? Ett barn utan föräldrar är föräldralös och om ens man eller hustru har dött i parförhållandet så är man änka eller änkling. Men vad är min titeln om jag har ett barn i himlen? Är jag mamma till ett änglabarn? Vi har inte ens ett ord för det. Självfallet är man förälder, men det borde få säga mer, för att öppna upp situationen. För när vi nämner saker vid namn så blir de mer accepterade.

Enligt statistiken från år 2018 föddes 138 dödfödda barn. Siffran är låg jämfört med många andra länder, men för varje familj som drabbas av detta öde är det livets realitet. Detta drabbar i medeltal tre familjer på 1000 födda barn.

Finns det plats för denna här sorgen i vårt samhälle?

Jag tror att kyrkan har kunskap och möjlighet att möta en sorg likt denna. Sjukhuspräster möter en del av de drabbade familjerna, på detta sätt skapas en naturlig kontakt med evangelisk lutherska kyrkan. Sjukhusprästerna är beredda att möta alla, oberoende av den egna familjens övertygelse. I stunden av förlorandet och i sjukhusets miljön finns det utrymme för alla känslor, trots att orden kanske inte finns och allting verkar sakna betydelse. Här kan man nämna barnet vid namnet och få uttrycka sorgen efter barnet som föddes dödfött. Här finns också hoppeligen en trygghet som skapar utrymme för att ställa frågor om sitt eget val i livet.

Kyrkans medarbetare har kapacitet att stöda andligt, psykiskt och praktiskt föräldrar som är in i denna situation. I Helsingfors ordnar man varje månad ”välsignelse av de små”, en välsignelseakt för foster födda före graviditetsvecka 22. Dessa tillfällen är öppna för dem som har genomgått abort eller tvingats föda ett dödfött barn. En plats för sorgen och känslan av att vi inte är de enda föräldrarna som genomgår detta tomrum. Även på andra orter ordnar man liknande andakter. För barn som föds efter graviditetsvecka 22 ordnas begravning.

Kyrkan ger plats för sorgen. Församlingar ordnar mässor som riktar sig speciellt till dem som förlorat ett barn. Här vill kyrkan stöda dem och ge dem ett forum där sorgen är accepterad. Forskningen visar att om sorgen tystas ner så leder den småningom till bitterhet och försvårar vår möjlighet att anpassa oss till samhällets vardag. Sorgen är naturlig men synen på världen förändras då vårt barn dör innan livet på jorden började.

Mer material kring tema finns på https://evl.fi/sorg/den-tomma-famnen

Se det goda i parförhållandet

I utmanande tider ställs mycket på prov. Vi tvingas tänja oss utöver det vi trodde var möjligt. Det har vi alla fått erfara, speciellt de senaste veckorna.

I många familjer ska distanskontor, dito – skola, arbetsplats- och skolmatsal, fritidsgård, gym och mycket annat samsas i samma utrymmen. Känslan av inte räcka till eller att tiden inte gör det, i kombination med oro för åldrande föräldrar, nära och kära i riskgrupper och / eller den egna arbetsplatsen gör att orken tryter för många av oss. Även parförhållandet blir lidande. Då kan ett tack eller en komplimang betyda mycket. Att ta fram det goda hos partnern och visa uppskattning för det hen är kan ge kraft att igen orka med en utmanande vardag.

Kyrkans familjerådgivning vill utmana oss att se det goda i parförhållandet och ge det växtrum. Kampanjen i sociala medier, #peppadinpartner startade före påsk och pågår till Morsdagen. Kampanjen visar på vikten av att i utmanande tider se det goda i parförhållandet. Genom att koncentrera oss på de goda stunderna i vardagen kan vi ge nytt mod som ger oss kraft att tillsammans gå vidare i den vardag och det liv som just nu är vårt.

Vi kan delta i kampanjen #peppadinpartner med våra egna bilder och berättelser. Låt oss se och tro på det goda också i tider av undantagsarrangemang.

Förändrat arbetssätt i Corona tider

Församlingens barnverksamhet är på paus på grund av Coronaviruset. För alla kan det kännas ovant och överraskande, vad och hur ska vi göra? Det kan innebära att barn och familjer har ett ännu större behov av kontakt och stöd. Ett nytt skede för alla. Nu finns alla möjligheter att vara kreativ och förändra sina arbetsmetoder. Nu har vi chansen att lära oss något nytt, vara flexibla, göra förändringar och anpassa oss, i den nya annorlunda vardagen. Verksamheten behöver inte ta slut utan kan i stället ändra karaktär och form.

Meddela inte bara att verksamheten är pausad utan snarare att nu börjar något nytt! Fundera i din församling på vilka nya sätt ni kan möta barn, unga och familjer. Dela idéer och innovativa tips. Genom att modigt pröva på nya sätt att möta barn och familjer lär man sig vad som fungerar och vad som inte fungerar. Nu behövs kyrkan i den här oväntade situationen vi befinner oss i.

Biskoparnas anvisningar (16.3) uppmanar till att förmedla hopp och att alla ögon, öron och hjärtan nu behöver vara mera öppna och lyhörda. ”Den normala veckoverksamheten i församlingar avbryts tillsvidare, men överförs till webben så snart det är möjligt. Under dessa exceptionella omständigheter är det viktigt att församlingarna förmedlar ett budskap om hopp och tillit. Många oroar sig och behöver själavård, ett lyssnande öra och tröst. Biskoparna uppmuntrar församlingens anställda att använda alla tillgängliga tekniska verktyg i detta arbete”.

Prova modigt digitala verktyg

Församlingen kan nu pröva på att ordna digitala andakter, söndagsskola och olika slag av klubbverksamhet. Dagklubbar, familjeklubbar, musikklubbar, aftonbön och många andra slag av verksamhet kan ske via digitala verktyg. Det är bara att vara kreativ och pröva sig fram. Regelbundenheten är viktig i det sammanhanget, bestäm på förhand tidpunkt för gemensamma aktiviteter. Det hjälper familjerna att komma ihåg tillfället och ger en rytm i vardagen. På församlingen hemsida kan man som tidigare påminna om aktiviteterna. Tipsa familjerna om olika slag av aktiviteter de kan ha nytta av nu när vardagen är annorlunda. Rörelse, pyssel, böcker, sånger, uteaktiviteter osv. Dela gärna era tips till andra församlingar.

Med mobilen är det lätt att göra en video. Då har även de yngsta möjlighet att vara delaktiga. Ge inte upp om det inte genast fungerar. Prova på nytt!

Teosto har lättat på upphovsrätten nu i Corona tider. Observera att det bara gäller livesändningar. Kom ihåg att radera genast efteråt. Läs mera om det på Teosto sida.

Kontakt och kommunikation med grupperna kan tas med textmeddelande, Facebook, WhatsApp eller e-post. Glöm inte att ta till gamla metoder som att använda mobilen och personligen kontakta församlingsmedlemmarna. Kommunikationen kan ske på olika sätt beroende på vilken typ av verktyg man använt tidigare och man har möjlighet till. Be gärna om hjälp av IT- ansvariga eller kunniga! Kanske någon i arbetsteamet eller någon i familjen är extra bra på det och kan hjälpa. Digitala arbetssätt kräver ordentliga verktyg och massor av mod och inspiration!

Församlingens barnledare och andra medarbetare kan också erbjuda sig att hjälpa familjerna med uteaktiviteter med några barn åt gången. Eller behöver familjen hjälp med något annat? Utdelning av matkassar, hjälp med vardagssysslor osv. Det är bara att frimodigt ta kontakt. Som kyrka har vi alla förutsättningar att vara till hjälp. Även regeringen påminde om det på sin presskonferens 8.3.

Som vuxna kan vi, förmedla att saker går att lösa. Vår uppgift är att lugna och hitta alternativ. Kanske det goda som kan komma ur den här exceptionella situationen är förmågan att sätta saker i perspektiv? Välmående, gemenskap, samhörighet och omsorg om varandra!

Avslutningsvis några tips

Skapa rum att mötas — Samhörighet!
Dela vardagen — Vad gör du?
Ring ett samtal — Hur är det?
Närvaro —Du får ringa!
Händer och fötter för varandra — Vi hjälper varandra!
Uppmuntra — Det finns hopp!
Gör någon glad med post — Aktivitet!
Gå ut i naturen — Utesällskap

Om varför ”det hör till” är ett bra argument för att låta döpa sitt barn

”Det hör till” är ett vanligt argument för att låta döpa sitt barn. Argumentet kan vara mer vägande än vad det först låter som.

Yle Åboland lyfter fram att allt färre väljer att låta döpa sina barn. I artikeln träffar vi Alexandra Valkama som inte själv är döpt och som också har låtit bli att låta döpa sina barn. Familjen har valt att plantera varsitt träd på gården för barnen och haft en liten fest i samband med det istället för dop. En vacker gest och ett val som förtjänar all respekt.

Det jag här vill fästa uppmärksamhet vid är diskussionen som familjen hade som ledde till att man inte valde dop. Pappan i familjen vill låta barnen bli döpta, och argumenterade med att ”det hör till”. I diskussionen var det argumentet ändå inte tillräckligt vägande och därmed blev det inget dop.

Men varför använder man sig av argumentet ”det hör till”? Och vad ingår i argumentet? Är det egentligen mer vägande än vad det först låter som?

Varför använder man sig av argumentet ”det hör till”?

Många av oss finländare, mig själv inkluderad, lever på en skala mellan dyslexi och analfabetism när det kommer till att prata religion på en personlig nivå. Också den vältaliga och högutbildade kan bli svamlande när samtalet till exempel börjar handla om man vill låta döpa sitt barn och varför. Det kanske bara blir ett ”Det hör till”.

Samtidigt kan samtalet för båda parter vara obekvämt och så stressframkallande att primitiva fly- eller fäkta-reaktioner undanhåller oss från att närma oss frågan logiskt. Därmed kan argumentet ”barnet ska få välja själv” få passera oproblematiserat samtidigt som man nog kan välja att låta ge eller låta bli att ge vaccin åt sitt barn, utan att där reflektera om det är barnet självt som borde få välja.

Vad innefattar argumentet ”det hör till”?

Vad ingår då i argumentet ”det hör till”? Om vi ska hjälpa den där plötsligt tafatte föräldern att få fram nåt mer nyanserat? Det är förstås omöjligt att veta, men gissningsvis kan det handla om erfarenhet och tradition.

Kanske en diffus erfarenhet av trygghet i samband med att som liten be den aftonbön som mormor lärde en. Kanske upplevelsen av förundran, av ”något större” i samband med barnets födsel. Kanske våndan över det stora ansvaret som plötsligt ligger på ens axlar, och ens otillräcklighet då det ändå inte går att styra allt här i världen som händer runt omkring och med barnet.

I ”det hör till”-argumentet finns kanske också traditionen. Tradition att mina föräldrar är döpta. Och deras föräldrar. Och också deras föräldrar före dem. Visst har säkert (för) många under tidens gång tvingats in i kyrkans ritualer utan egen möjlighet att påverka det. Men säkert har många har också funnit kraft, hopp och tröst i sånger och böner och den gemenskap som religionen erbjuder och som dopet är inkörsport till.

Enligt min uppfattning är erfarenhet och tradition tunga argument. Det ligger ett egenvärde i att vara del av en tradition. Man får tillgång till ett språk och tolkningsnycklar som hjälper genom livet.

På vilket sätt kan kyrkan hjälpa hen som argumenterar med ”det hör till”?

Med andra ord är ”det hör till”-argumentet allt annat än ytligt. Samtidigt är det kanske det enda som man lyckas få fram, eftersom det religiösa snacket kan upplevas både ovant och också pinsamt.

Vi som jobbar i kyrkan får då en speciell uppgift att försöka hjälpa den som säger ”det hör till” att hitta den egna betydelsen i argumentet. Kanske skapa ställen där man får prata om trosfrågor, platser där vi kan uppmuntra frön av tro, värdesätta spår av tvivel, bekräfta, bejaka. Jobba bra med att stöda människor, under den livslånga stigen av växande och lärande.

Läs gärna mer på dopet.fi:

Vanliga frågor om dop
Karin Erlandsson text ”God nog för dopet”
Anna Bertills: Milous dop blev det finaste dop jag och vi kunnat drömma om

För dig som jobbar i församling, kolla gärna in informationen på intranätet Sacrista om de regionala utbildningsträffarna om att bygga upp ett strategiskt doparbete.

Vissa av oss kan välja ENSAMHET andra inte

…. andra kommer inte undan ensamheten

Alla känner vi oss ensamma emellanåt, det är en naturlig del av livet. Ibland är ensamheten en källa för kreativitet och återhämtning – andra gånger känns det tvärtom som om ensamheten tar all energi ur kroppen. Människan är en social varelse som vill skapa och upprätthålla bestående band med andra människor. Vi har alla en inbyggd stark längtan att vara en del av något större än oss själva. Att vara länge ensam är därför smärtsamt för många. Känslorna av ensamhet är dessutom ofta nära kopplade till känslor av brist på mening.

I juli deltog jag i en kongress i Italien som ordnades av IFOTES (international federation of telephone emergency sevice). Många av föreläsarna övertygade mig om att ensamhet inte är ett privat problem utan ett samhälleligt och behöver därför placeras högt på den politiska agendan.

En föreläsare jämförde negativ ensamhet med samma fysiska påfrestning som om man röker 15 cigaretter per dag. En annan forskning påvisar att social och fysisk smärta uppfattas på samma ställe i hjärnan. Detta betyder att kroppen attackerar negativ känsla av ensamhet på samma sätt som den attackerar ett virus. Den tredje konstaterade att fler människor begår självmord på grund av att de saknar vänner än av ekonomiskt trångmål.

Behov av sammanhang

Ensamheten tar sig uttryck på olika sätt i olika livsskeden. Många unga brottas med känslan av ensamhet. Samtidigt är ungdomstiden ett skede då man förväntas vara social och ha många kompisar. Det leder till att man helst vill dölja sitt utanförskap och sin osäkerhet. I vuxenlivet kan ensamheten ta form av beroende och olika självskademönster, till exempel alkoholism eller att man äter ohälsosamt och för mycket. Bland de äldre kan ensamhetskänslorna komma av att man mist sin partner eller en nära vän. Ofta innebär ensamheten bland äldre också att man saknar en meningsfull roll i livet. Man kan till och med få en känsla av att man är en börda för andra.

Vi måst acceptera att ensamhet är en del av livet.

Jag tror vi måst acceptera att ensamhet är en del av livet. Tappa inte hoppet, för jag tror att vi kan minska på ensamheten men inte utrota den.

Under #delaljus kampanj lyfter kyrkan fram teknologin som ett bra redskap i kampen mot ensamhet. Vi vill genom sociala medier sprida ljus och utnyttja det goda inom sociala medier. Vi är medvetna om att sociala medier kan minska vår förmåga att samtala ansikte mot ansikte men det ger också möjlighet att kunna hålla kontakt till varandra. Sociala medier kan hjälpa och stöda en som upplever sig socialt isolerad att hitta stöd och vänner på internet. Utmaningen ligger i att inse att kontakter via internet, är ett komplement till det verkliga livet. Ibland kan sjukdom, rädslor, olika livssituation göra det omöjligt att delta i ett socialt liv på byn, då stöder sociala medier vår gemenskap. Men om vi låter det narcissistiska växa inom oss genom att sätta all energi på alla gilla markeringar och rosa skimrande kommentarer så leder vårt engagemang till missbruk.

Jag tror att det sociala relationer i verkliga livet och på sociala median inte uteslutare varandra så länge det är i balans. Jag tror tvärtemot att dessa två stöder varandra. För ibland vill vi tala med en utomstående, ibland vill vi tala ut utan att vara rädd för att möta hen som lyssnar känner oss, så därför erbjuder kyrkan möjligheten till samtal via kyrkans samtalstjänst.

Ensamhet är en sann känsla, som vi alla känner igen.

#Delaljus kampanjen är en påminnelse om att vara ljus för varandra och när vi bryr oss om varandra blir det lite ljusare också i vårt eget liv. #Delaljus påminner oss om det märkliga: att när man öppnar dörren mellan ett mörkt och ett ljust rum så är det ljuset som vinner.

Jämlikhet och varannan damernas

Frågan om huruvida Handelsgillet i Helsingfors skall ändra sina stadgar, så att också kvinnor kan bli medlemmar, har orsakat en livlig debatt. Åsikterna går isär och i stridens hetta har en del medlemmar avfyrat uttalanden som hade mått bra av att lämnas osagda. Till den senare kategorin hör onekligen kommentarer av typen ”vem vill nu sitta med gamla tanter”, eller ”vi samlas i Handelsgillet för att slippa kvinnorna”. Som femtiosjuåring med tilltagande gubbfaktor kan jag intyga att det inte behöver vara mera spirituellt att samlas med gamla gubbar än dito tanter, men den diskursen kan vi kanske lämna därhän.

Jag har inga som helst avsikter att värdera Handelsgillets vägval, men diskussionen är intressant och viktig ur ett jämlikhetsperspektiv. För det är inte så lätt alla gånger detta med jämlikhet. Som princip är säkert varannan damernas eller för den delen i andra sammanhang, varannan herrarnas, eftersträvansvärd. Men i praktiken är livet inte så svartvitt, och skall inte heller vara det.

De flesta torde instämma i det faktum att en organisation, som likt Handelsgillet skall främja näringslivet, räknar med att både män och kvinnor behövs. Och i dagens samhälle borde det vara närmast en självklarhet. Samtidigt finns det andra sammanhang där både kvinnor och män var för sig behöver egna rum utan att bli påtvingade varannan damernas eller herrarnas.

För ingen kommer väl på den befängda idén att en damkör måste tillåta herrar i sina led eller att manskören absolut bör ha kvinnliga korister. Det är likaså helt legitimt att församlingens kvinnor samlas till en kvinnoweekend utan att männen för den skull tar på näsan. Och fastän jag gav 8 månader av mitt liv åt armén så har jag inga problem med att kvinnor inte omfattas av den allmänna värnplikten.

Tyvärr blir diskussionen om jämlikhet – så också i det här fallet – förenklad och förs allt för ofta med ensidigt feministiska eller manschauvinistiska förtecken. Resultatet blir då också därefter. Frågor som berör kön och jämlikhet är per definition komplexa. Samtalet om dem färgas också av kulturbundna, kyrkliga och samhälleliga traditioner, som varierar från tid till tid.

Det torde stå utom allt tvivel att vi inte på alla punkter har ett jämlikt samhälle. Kvinnans euro är inom alltför många branscher mindre värd än mannens och antalet kvinnor på ledande poster borde vara större. Men vägen till jämlikhet blir konstgjord och föga fruktbar om diskussionen enbart handlar om matematik, kvotering och varannan damernas eller herrarnas.

I grund och botten är frågan mera komplex än så. Det handlar om attityder och de förändras som bekant långsamt. Hos en del är de t.o.m. så cementerade att när man väl fattat en ståndpunkt, så fattar man ingenting mera. Men attityder kan förändras och tidigare gjorda beslut kan och bör omprövas. Till det behövs det goda och konstruktiva samtalet och det måste föras i olika rum. Ibland är det bra att det förs i ett rum för kvinnor och andra gånger i rum för enbart män. Men vi får aldrig glömma att det oftast blir bäst om vi för samtalet om jämlikhet i rum dit både män och kvinnor har tillträde.

Det här är också helt i linje med grundtanken i Guds skapelse då vår Herre skapade människan till sin avbild, till man och kvinna.

Det goda samtalet – fem sätt som gör det möjligt

Åsikter ter sig allt mer polariserade och debattklimatet, i synnerhet på webben, allt mer hätskt. På jobbet och i familjerelationerna kan det också vara svårt att dra jämnt. Hur kan vi föra goda och konstruktiva samtal med varandra? Kan vi vara oense med varandra, men ändå ha en vilja till gemenskap.

Jag var med när Fredrik Kass intervjuade Jonathan Silfverberg och Anna Korkman Lopes om de här frågorna. Anna är familjerådgivare i Helsingfors kyrkliga samfällighet och har mycket erfarenhet om relationer och kommunikation i familjen. Jonathan är skriftskolteolog i Petrus församling och har funderat mycket på ungdomar och samtal på nätet. Fredrik är min kollega och jobbar med ungdomsfrågor här på Kyrkostyrelsen. Hela deras samtalet kan du lyssna till i Kyrka nu podden här nedan.

Det här är alltså premiäravsnittet för Kyrka nu podden. I den kommer vi att behandla intressanta fenomen i samhälle och kyrka.

Här får du fem tips för goda samtal från podden.

1. Inse att du aldrig kan förstå en annan människa fullständigt. En människa kan aldrig heller fullständigt uttrycka vad hen känner och upplever.
2. Lyssna. Lyssna inte bara på orden, utan även till hela personen och sammanhanget, till kroppsspråk, tonläge och tystnad. Det finns mycket som sägs utöver orden.
3. Då du skriver en kommentar eller ett inlägg på nätet, föreställ dig att personen du skriver åt sitter bredvid dig i samma rum. Skulle du uttrycka dig på samma sätt då?
4. Var öppen för att du själv kan ha fel. Är det så farligt att ha fel?
5. Lär känna någon som tänker annorlunda än du. Det är lätt att tänka att ”de andra” är si och så. Men har jag själv pratat, kanske druckit kaffe eller ätit middag tillsammans med ”den andra”, så är det svårare att hata den efter det. Vi bidrar själva till polariseringen om vi utesluter de som vi anser ha så extrema åsikter att det inte går att tala med dem.

Slutligen en teaser för följande podd: då vi ger vi oss in på något så häftigt som hur ska vi tolka Bibeln. Detta sprängstoff levereras genom ett samtal mellan Jani Edström och biskop Björn Vikström.

Börja följa Kyrka nu podden på Acast, Soundcloud eller iTunes så får du varje nytt avsnitt i ditt flöde.

När livet stannar

Det som inte borde ha hänt, hände i går. Tre unga beväringar miste livet i en tragisk plankorsningsolycka i Raseborg. Dessutom omkom en äldre passagerare på det tåg som rammade deras trupptransportfordon.

För mig blev det en dejavu upplevelse och mina tankar gick omedelbart tillbaka till medlet av 1970-talet då ett par kompisar från högstadiet omkom i en liknande olycka. Jag kommer ännu ihåg tonåringens känsla av overklighet. ”Det här är inte sant. Unga människor ska inte dö så här.” Men det var sant. Livet har inga garantier och också unga människor dör.

I dag går våra tankar till de omkomnas familjer och vänner. En son är borta. En bror kommer inte mera hem och när kompisarna nästa gång gör någonting tillsammans saknas en i gänget. Döden kom ovälkommen och abrupt. Det blev ingen tid att säga farväl. Ingen kram och ingen som höll handen i det svåra.

När livet stannar är vi nakna. Den trygghet vi byggt upp rämnar och skyddsräckena bågnar under trycket från sorg, saknad och meningslös död.

Tragedin i Raseborg berör inte bara de närmast sörjande. Den tränger sig obönhörligt på hos varje förälder. Omsorgen om barnen och oron för dem följer en livet igenom. Mot den här bakgrunden är det förståeligt att många uppdaterat sin status på facebook och meddelat att allt är väl.

Men mitt i den tacksamheten får vi alla låta våra tankar och förböner gå till dem som drabbats. I det här avseendet har församlingarna på de berörda orterna agerat föredömligt, då de snabbt öppnat sina kyrkor för stillhet, andakt och samtal. Det är bra för sorgen behöver ett rum och ritualer.

Men kyrkorna är inte bara öppna för dem som berörts direkt. Det är kanske läge för oss alla att omprioritera kvällens och helgens program, gå till den öppna kyrkan, tända ett ljus, be och låta Livets Herre själv omsluta oss. Vi vet inte när livet stannar. Livet har inga garantier.

Herre vi har så många frågor men så få svar.

Vi ber om tröst och kraft för dem som drabbats.

Låt ditt eviga ljus lysa över dem som sörjer och över de unga som alltför tidigt fick lämna detta liv.

(Bild: Skärmdump från Österbottens Tidning)

Snart börjar skolan!

Snart börjar skolan, det är spännande, roligt och det känns till och med i magen. Glädje och förväntan i luften. Ryggsäck och skolmaterial är inhandlade. Förstaklassisterna förknippar ofta skolstarten med att bli stor och att något nytt börjar men samtidigt med blandade känslor. Nu ska jag klara mig mera på egen hand. Kommer du ihåg din första skoldag?

Vi vuxna har olika minnen från vår första skoldag. Då man diskuterar med vänner och bekanta finns det en stor variation av minnen och känslor från den första skoldagen. Det var spännande och skrämmande men också roligt. För min egen del minns jag de första skolveckorna med blandade känslor. Jag hade stora förväntningar på att få börja skolan men blev besviken av att inte få läxor den första dagen! Min pappa följde mig till skolan den första dagen. Jag kände hans närvaro och att han uppmuntrade mig. Han var min trygghet fastän jag ville känna mig som en stor skolflicka.

Många gånger är det mera spännande för föräldrarna när barnet börjar skolan. Numera har de flesta barn gått i daghem och förskola och är vana vid rutiner. Många barn känner sina skolkamrater från förskolan medan andra eventuellt känner någon annan som börjar i samma klass. För föräldrarna är skolan ett större steg. Nu ska mitt barn klara sig själv.

Då kan välsignelse inför skolstart vara en trygghet. Mitt barn får Guds välsignelse. Jag kan lämna mitt barn i hans omvårdnad och känna förtröstan att han beskyddar mitt barn.

I många församlingar har det blivit en tradition att ordna välsignelse inför skolstart. Det har blivit ett betydelsefullt tillfälle som ger barnen och föräldrarna minnen för livet. På en del håll samarbetar skolan och församlingen och ordnar välsignelsen på skoltid. I Borgå stift ordnar de flesta församlingar välsignelsen antingen på kvällstid eller i samband med söndagens gudstjänst. Till välsignelsen inför skolstart inbjuder församlingen ofta hela familjen, mor-och farföräldrar och barnets faddrar. För dem är skolstarten också en stor händelse. Då hela familjen samlas till välsignelsetillfället förmedlas tillit och trygghet till barnet. ”Jag är viktig och får tillhöra Guds familj”.

Även i år lyfter kyrkan fram välsignelsen inför skolstart som en viktig händelse genom kampanjen Trygg i din famn. Du kan lämna ditt barn i Guds famn. Han beskyddar ditt barn i skolan. Gud tar hand om ditt barn och du och ditt barn får vara trygga i Guds famn. Följ församlingens kalender när din församling ordnar välsignelsen inför skolstart!