Kategori: Gudstjänst och förrättningar

livet i församlingen

Finns kyrkan kvar när ljusen släcks?

På många håll i vårt land släcks ljusen, ett efter ett. Jag talar symboliskt om den utveckling som drabbar många landsortskommuner. Posten lägger ner, butiken stängs och skolan slås igen för att elevunderlaget inte räcker till.

Den pågående strukturomvandlingen är på många håll både smärtsam och förödande för dem som drabbas. Vardagen blir svårare att klara av och utvecklingen påskyndar utflyttningen och utarmningen av glesbygden.

Ända tills nu har kyrkan varit något av en motkraft. När andra har släckt ljuset har kyrkan envist bitit sig kvar. Den lokala prästen har predikat, döpt, konfirmerat och jordfäst. Kantorn har samlat barnen till barnkören och kyrkokören har troget – trots stigande medelålder – berikat gudstjänstlivet. Och diakonissan har besökt de gamla, läst Bibeln med dem, lyssnat till deras frågor och delat deras oro över tilltagande ohälsa och sjukdom.

Men nu håller också kyrkan på att lämna glesbygden. I många prästgårdar har ljuset för länge sedan släckts. Församlingssammanslagningar och större ekonomiska enheter har bidragit till att präster och andra kyrkligt anställda i allt högre grad bosätter sig i tätorterna och gör sedan tjänstebesök i de små glesbygdsförsamlingarna.

Jag vill inte peka finger. Jag är medveten om att när bägge i familjen arbetar så är det lättare om man bor i en tätort. Och ja, visst vill de flesta präster och kyrkligt anställda ingå i ett större arbetslag. Det blir mera inspirerande och kreativt på det sättet.

Men samtidigt förlorar kyrkan något av sin själ om den här utvecklingen fortgår. Kyrkan är inte blott och bart en tjänsteorganisation som har gjort sitt när postludiet klingat ut och kistan sänkts i graven. Kyrkan är Kristi kropp, en levande organism. Den är de heligas samfund där tron bygger på möten och personliga relationer. Det gör skillnad om prästen bor i församlingen, handlar i butiken (om den finns kvar) och möter andra föräldrar på skolans föräldramöte. Prästens kvällspromenad med barnvagnen genom kyrkbyn är mera än rekreation och motion. Den är också en påminnelse om att Kristi kyrka finns personifierad på orten.

Den svenska teologen Joel Halldorf frågar i tidningen Dagen om fokuseringen på större enheter och effektivare arbete lett till att ekonomi och förvaltning kört över teologin. Halldorf uppmanar också teologerna att ta tillbaka ledarskapet i kyrkan. Han citerar Linköpingsbiskopen Martin Modeus;

Relationer kräver närvaro, beständighet, lokalt engagemang, det kräver fokus och det tar tid. En präst, till exempel, som vill ha djuprelationer med församlingen kan inte ha ett kontor på en annan ort och bara dyka upp då och då för att leda verksamhet. En präst behöver vara närvarande i vardagen i församlingen också som människa.

Jag håller helt med Modeus. Det här är en ödesfråga för kyrkan, om och i den mån vi vill kalla oss en folkkyrka och ha ambitionen att betjäna hela folket. Av det här följer ett par viktiga frågor; Var finns de präster (och andra anställda för den delen) som känner ett kall att bo i församlingen för att dela vardag och helg, glädje och sorg med församlingsmedlemmarna? Är vi beredda att offra lite av bekvämligheten för att bygga gemenskap och församling från grunden med de människor som med hänvisning till ekonomin svikits av stat, kommun, post och de stora livsmedelskedjorna.

Det var inte bara på Jesu tid som det fanns människor som var som får utan herde. De finns också i dag på många orter i vårt land. I den situationen är det en trovärdighetsfråga för kyrkan om det finns en herde som är närvarande och delar församlingsmedlemmarnas liv och vardag.

http://www.dagen.se/ledare/okat-avstand-inom-forsamlingen-hotar-identiteten-1.926194

När tron sitter i ryggmärgen

Jag står längst bak i den proppfulla kyrkan i Panchia i Val de Fiemme i norra Italien. Jag både passar in och känner ett litet utanförskap. Jag passar in därför att jag är kristen och känner gemenskap med de som samlats där. Utanförskapet kommer sig av att språket och kulturen är annorlunda. Dessutom är jag troligtvis den ende lutheranen bland idel katoliker.

Men mest av allt är jag lite avundsjuk, om man nu får ha sådana känslor i Guds hus. Jag avundas den naturlighet som präglar byborna och de tillresta turisterna varav de flesta skall delta i långloppet Marcialonga. Här finns det ingen blygsel. Andligheten sitter i ryggmärgen då de en efter en kommer in, böjer sitt huvud, doppar tre fingrar i vigvattnet och tecknar sig med korsets tecken. Med samma förvåning noterar jag hur många mellaneuropeiska och italienska skidåkare unnar sig en paus i vallandet för att låta Gud själv tala till dem om livets väsentligheter och oväsentligheter. Allt har sin tid! Att valla har sin tid och att gå i mässa har sin tid, om man nu kan travestera Predikaren på det sättet!

Jag förundras också över hur vardagsbekymren flätas samman med kyrkans heliga mysterier när en mor ber sin kanske tioåriga son springa hem efter lillebrors leksak så att denne skall klara av hela mässan utan desto mera ljudliga protester. Det tar fem minuter så är saken fixad. Lillebror är nöjd och familjen firar mässa i lugn och ro.

Delaktigheten värmer likaså. Korgossarna som med stolthet går i processionen, tänder ljus och assisterar vid nattvarden. Inga instruktioner behövs och ingen osäkerhet anas. Det sitter i ryggmärgen. De har gjort det förr och de har en färdighet som bär dem i och genom livet. De är delaktiga i det heliga mysteriet. Vad av detta som de bär med sig i hjärtats innersta rum, och hur denna erfarenhet kommer att påverka deras liv, kan blott Herren ana.

Ja, jag vet att det är lite av glansbild över min beskrivning. Det finns också katolska kyrkor som står tomma, och jag vet att verkligheten inte är lika vacker överallt. Men ändå. Jag saknar denna naturlighet i mitt eget sammanhang. Jag börjar längta efter de många som kan lämna det de har för händer, och komma därför att mässan och mötet med den uppståndne i bröd och vin är viktigt för dem.

Jag saknar också den självklara, andliga ryggmärgsreflexen som med riternas och symbolernas hjälp öppnar himlens dörr på glänt, åtminstone för en stund, en helt vanlig lördag kväll. Och detta dagen innan årets stora idrottsutmaning går av stapeln. Den tro som inte gör Gud till ett påhäng. En tro där vardag och helg, livets trivialiteter och Guds heliga närvaro smälter samman i ett oändligt nu. Gud mitt ibland oss.

Så jag vandrar långsamt mot mitt hotell i den mörka italienska kvällen. Det är lite kyligt på 1000 meters höjd, men värmen, spontaniteten, naturligheten och andligheten från mässan värmer och manar till eftertanke.