Kategori: Kyrka nu

Att vara kyrka

För någon vecka sen hade jag möjlighet att delta i Teologifestivalen i Uppsala som en av ungefär 1000 deltagare. Teologifestivalen ordnas vartannat år av Svenska kyrkan, något av stiften och Sensus studieförbund. Den påminner till delar om våra kyrkodagar. Liksom våra kyrkodagar riktar sig Teologifestivalen till anställda, förtroendevalda, frivilliga och intresserade.

På Teologifestivalen jobbar man så gott som hela lördagen i en och samma ström. Jag deltog i strömmen som handlade om Trovärdig kyrka. Precis som namnet säger kom mycket att handla om kyrkans uppdrag att vara jordens salt. Emmausvandrarna fick i mötet med den uppståndne Jesus en medvandrare som lyssnade in deras frågor, en som ställde fler frågor. Dessa frågor hjälpte de förvirrade lärjungarna att sätta ord på sina tankar när de fick möta en som gick tillsammans med dem och delade vandringen. Som kyrka är vi satta att vandra med människor. Vår kallelse är att möta dem i deras utsatthet, ge lindring i nöden, hjälpa människor att ana en Kristus som kommer oss nära. Vi får själva om och om igen själva lära känna Kristus därför att kyrkan är uppenbarelse- och relationsburen.

Att vara kyrka är att vara i samtal och dialog med evangeliet. Vi utmanas hela tiden att ställa oss frågan hur detta kommer till uttryck i mötet med utsatta människor, människor som på olika sätt lever i utanförskap. Kyrkans trovärdighet beror på om vi lever som vi lär, inte hur mediatränade vi är. Bara genom att vi själva lever trovärdigt kan kyrkan vara trovärdig. Vi skall också vara medvetna om att det finns en positiv förväntan på att kyrkan skall verka för det goda, i etiska frågor och sociala frågor.

Det finns en förväntan att kyrkan skall ställa upp för dem som ingen annan ser, att ge röst åt dem som inte själva kan föra sin talan. Det finns en förväntan på att kyrkan skall stanna kvar när alla andra stänger igen.

Ett bordssamtal mellan ärkebiskop Antje Jackelen och professor Linda Thomas från USA gjorde ett djupt intryck. Linda Thomas (själv afroamerikan från ”små” förhållanden som hon själv uttryckte det) betonade förlåtelsen och modet att inte låta rädslan ta över. En vilja till samförstånd är den enda vägen till fred, helande och upprättelse. Att inte låta sig skrämmas utan att troget och fast verka för det goda. Att människor sätter sig ner och lyssnar till varandra, samtalar och ingjuter mod och hopp hos varandra är vägen. Hon betonade också kyrkans (och därmed enskildas) ansvar för de utsatta.

Det händer något när kyrkfolket kommer samman. Det blir mer än en festival. Det öppnar för gudsmöten och det öppnar för samtal och möten människor emellan. I gudstjänster, samtal och möten blir människor uppmuntrade, får förnyad tro på evangeliets förlösande och förnyande kraft. Det tänds ett trotsigt hopp och en frimodig tro på det goda. Det bär förhoppningsvis frukt för vägen och samtalen framåt. I maj har kyrkfolket i Svenskfinland möjlighet till detta då vi samlas till finlandssvenska ekumeniska kyrkodagar i Åbo den 19-21 maj.

Finländsk geocachare hittade Luthers ölstop

En osedvanlig upptäckt gjordes i slutet av veckan, då man via laboratorieprov och DNA-analys kunde fastställa att det ölstop som i fjol somras upphittades i närheten av slottet Wartburg  tillhörde Martin Luther.

Geocachefantasten Filip Mellberg gjorde fyndet redan i juli 2016 i nationalparken Hainich då han letade efter en geocache tillsammans med sina vänner.

– Jag hittade stopet i skogen under en sten. Jag insåg att det var gammalt och kunde vara värdefullt, men förstod inte att stopet kunde ha tillhört Martin Luther.

– Det var först när jag såg pjäsen Luther i enrum med skådespelaren Johan Fagerudd och verkligen fick ta in vem Luther var som jag insåg att stopet kunde ha tillhört honom. Signaturen ML i bottnen av stopet fick mig att föra det till Kyrkostyrelsens experter, säger Mellberg.

Sakkunnig vid Kyrkostyrelsen intygar äktheten

Specialsakkunnig för arkeologi och föremål från reformationstiden, vid Kyrkostyrelsen Katarina Boranius är eld och lågor över fyndet.

– Det är frågan om ett bukstop med en svängd profil, som blev vanliga på 1500-talet. Vi har låtit göra både DNA-analys och jämfört med samtida bildmaterial och berättelser om Luther. Det är ju allmänt känt att Luther var en stor ölvän. Det är mindre känt att han hade ett specifikt ölstop, med sina initialer i bottnen. Man misstänker att han tappade det då hans vänner räddade honom undan påvens hejdukar som försökte fängsla honom, förklarar Boranius.

Stopet kan kanske ses på de Finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna i Åbo i maj

Stopet måste givetvis så snabbt som möjligt förmedlas till museimyndigheterna i kyrkan, men Boranius kommer att äska för att fyndet ska få presenteras för allmänheten i Finland.

– Den 19-21 maj 2017 går de Finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna av stapeln i Åbo. Vi kommer att göra allt för att få möjlighet att visa upp fyndet i Marina Palace där dagarna hålls, säger Boranius.

——————-
Mer information om pjäsen Luther i enrum hittar du på evl.fi/luthermonologen och program och anmälning för kyrkodagarna på evl.fi/kyrkodagar

Vem älskar centralförvaltningen?

Med jämna mellanrum dyker diskussionen om kyrkans för stora överbyggnad upp som gubben ur lådan. Den förs på församlingsplanet där många uttrycker sin frustration över ”pappersproducenterna” på kyrkostyrelsen. Frågan aktualiseras också i insändarspalter och kyrkliga beslutsorgan.

Eftersom jag själv sitter i det glashus som kallas Kyrkans hus skall jag inte kasta sten åt något håll, men försöka belysa frågan ur lite olika synvinklar. Detta eftersom jag dels tror på samtalets möjlighet, dels harinsett att det hos de mest högljudda och självsäkra ”förståsigpåarna” finns en viss okunskap om sakernas tillstånd.

Det är helt klart att en organisation som täcker varje kvadratcentimeter av Finlands yta och har fyra miljoner medlemmar och 20 000 anställda måste ha någon form av centralförvaltning. Om 400 församlingar skall börja sköta sin ekonomi och verksamhet som man behagar så krackelerar snart hela bygget. Gemensamma spelregler och direktiv som styr verksamheten är ofrånkomliga. Sedan är det en berättigad fråga om vi har gått för långt i strävandena att skapa en enhetlig praxis.

Det finns också uppgifter som sköts mera ekonomiskt och effektivt om de centraliseras. Skall alla församlingar börja producera andakter och gudstjänster i radio och TV i samarbete med regionala YLE redaktioner, blir det varken bättre eller billigare än med dagens system där ansvaret vilar hos kyrkostyrelsen. Få församlingspräster kan förrätta en gudstjänst på teckenspråk eller hålla skriftskola för kognitivt funktionshindrade. Därför finns det specialtjänster för olika handikappgrupper.

Det är likaså bättre om Kyrkostyrelsens sakkunniga inom fostran och utbildning har kontakt med och påverkar myndigheter och ministerier när lagstiftningen gällande religionsundervisning, läroplaner och småbarnsfostran m.m. förändras.

Och visst kan vi återgå till situationen för 50 år sedan då ansvaret för storsamlingar i stiftet vilade helt på frivilliga krafter och församlingsanställda som gjorde det vid sidan av sitt eget arbete. Men ett ramaskri skulle det nog bli om hela ansvaret för kyrkodagar, diakonidagar och Ungdomens kyrkodagar – för att nu nämna ett några exempel – påfördes lokalförsamlingarna eller prosterierna.

I framtiden får kyrkan anpassa sig till en mindre kostym. Det gäller alla från centralförvaltningen över stiften till lokalförsamlingarna. Det är därför nu läge att föra en saklig och respektfull diskussion om vad kyrkan skall prioritera och hur resurserna används. Vill vi ha andakter och gudstjänster i radio och TV? Är det viktigt att informera tidningsredaktionerna om vad som händer inom kyrkan? Skall vi ha döv- och omsorgspräster? Bör vi producera material för och fortbilda församlingsanställda? Skall vi vara närvarande och representera kyrkan vid Stafettkarnevalen och Helsingfors bokmässa? Vill vi aktivt påverka lagstiftningen i frågor som berör människovärde, etik, fostran och utbildning? Hur viktigt är det att upprätthålla en kyrklig synlighet i sociala medier? Bör vi understöda små och fattiga församlingar med medel från Centralfonden? Har församlingarna rätt till rådgivning och hjälp vid församlingsval, kyrkorenoveringar och nybyggnation? Listan kunde göras längre men de här exemplen får illustrera dagens situation.

Morgondagen kommer att te sig annorlunda. Kyrkans framtid är garanterat fattigare och kostymen är mindre, men det betyder inte att Kristi kyrka förminskas. Vi får göra saker annorlunda och på annat sätt. Just därför är det viktigt att samtalet om vad som skall göras, vem som gör vad, och med vilka medel, nu startar och förs i saklig ton, så att kyrkan även i framtiden kan vara den Kristusrörelse som möter människor med evangeliets budskap.

 

Mobilisera de goda krafterna

Vi lever i en tid då vi medvetet behöver aktivera de goda krafterna. Vi behöver göra det tillsammans och vi behöver göra det på webben.

I januari 2016 fick jag mild ångest. Ni vet, vi hade haft hösten 2015 med flyktingströmmen som nådde Finland på ett sätt som vi inte hade sett förut. Jag slukade nyheter om ämnet. Först var nyhetsflödet ganska balanserat och beskrev vad som hände. Men an efter betonades kostnader och säkerhet allt mer. Flyktingarna är dyra. Hur ska barnen kunna gå tryggt till skolan? Nyhetsrapporteringen efter händelser vid järnvägstorget under nyåret 2016 är förvirrande både från medier och polisens olika instanser. I mars 2016 ordnar YLE en A2 diskussionskväll om osäkerheten i landet. Vilken osäkerhet? frågade sig många.

De här månaderna blev en vändpunkt för mig där jag insåg att man inte kan tanka nyheter rakt av utan man kontinuerligt måste analysera vad som är den verkliga bilden och att medvetet hålla framme det som är sant.

Det är nödvändigt att jobba för det goda och att kämpa för riktig information. Det framhåller Antti Kuronen, krigsjournalist på YLE som medverkade i Obs debatt 23.2 i år. Jag håller helt med. Också diplomaten, ministern och tidigare vicegeneralsekreteraren Jan Eliasson som medverkar i ärkebiskop Antje Jackeléns poddcast Prata till punkt är inne på samma linje.

Hur kan vi då mobilisera det goda och föra fram det som är sant? Givetvis ökad medieläskunnighet, både för barn men framförallt vuxna. Ny teknik har gett nya arenor där vi umgås, samtalar och lever livet. Men har någon systematiskt berättat hur vi ska umgås på dessa nya arenor? Diskussionsklimatet visar att många har fått bil, men få har tagit körkort. När kommer vi att se en våg av mediefostran svepa över vårt land, och vem tar ansvar för att en sådan satsning görs?

Jan Eliasson pratar varmt för att idéerna om internationellt samarbete, mångfaldens styrka och skönhet och toleransens nödvändighet behöver bli politiska budskap som bär, på löften om bättre liv för envar. Eliasson menar att tiden där stora arméer utkämpar krig är över och att kampen om folks själar och hjärtan förs på andra arenor. ”Vi befinner oss vid en historisk punkt att mobilisera dessa goda krafter men att göra det på ett klokt och trovärdigt sätt som når människors hjärtan och hjärna på samma gång.”

Ledarskribenten Jan-Erik Andelin på KSF-media medverkade i en kursdag på Kyrkostyrelsen kring temat att jobba för det goda på webben. Han riktade ett finger mot medierna självt. Mediernas uppdrag är att skildra verkligheten så sanningsenligt som möjligt. Men i klickrubrikshetsen finns risken att man tar den sanning som redan existerar, ger den röster och förstärker den, oberoende om det är sann sanning eller alternativ sanning.

Andelin för också fram ett intressant perspektiv, som kanske egentligen pekar mot botten av problematiken. Varje människa oberoende om man står på barrikaderna för flyktingarnas rättigheter eller för att stänga gränserna behöver bli hörda. Behöver mötas. Behöver bli bekräftad i sina rädslor och farhågor, i den egna vardagen. Den som är trygg brukar inte ha behov att racka ner på andra. Är det här en uppgift för kyrkan? Nej, det är en uppgift för var och en, i sitt eget sammanhang. Och givetvis kyrkan i sitt. Se. Lyssna. Bekräfta. Säga ”Var inte rädd”.

Bild: Surian Soosay

De utstöttas vän.

Den nybyggda Mekane Yesus-kyrkan i Dessie, Etiopien, sjuder av liv. Liturgin är kopierad av amerikanska tv-predikanter. I jämförelse ter sig europeiska pingstkyrkor väldigt högkyrkliga. Ljudet är öronbedövande. Det ringer i mina öron flera dagar efter gudstjänsten. Det finns mycket som väcker frågor.  Jag funderar över vem som behöver den höga volymen och de långa bönerna, Gud eller mötesledaren?

Jag har blivit inbjuden att predika. Texten handlar om hur Jesus kallar tullindrivaren Levi. I sitt  samhälle var Levi var utstött p.g.a. sitt yrke. I Etiopien finns idag många utstötta yrkesgrupper, t.ex. krukmakare, garvare och smeder. Det är svårt att med ord beskriva den skam som samhället förknippar med dem. Stigmat gäller också var och en som rör vid dem och behandlar dem med respekt.

Jag nämner Aberras livsberättelse.  Jag har hört Aberras vittnesbörd genom mina medarbetare i Etiopien. Han frågar: ”Varför säger människor när de ser mig på gatan: ”Där går Aberra. Hör inte han till de smutsiga?” Sedan berättar  han om hur kyrkans budskap och  attityd förändrat hans och hans stamfränders liv.

I de etiopiska församlingarna har man vaknat för Kristi kallelse att äta, umgås och leva med de grupper som förr varit föraktade. Arbetet för förändring sker både från predikstolen och genom projekt som gagnar alla. Man har läst Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna noga.

Den fråga som författaren Lukas ville svara på var om det i skrifterna eller i Jesu liv fanns klara belägg för att också hedningarna kunde vara med i kyrkan. För att visa hur tillförlitlig den undervisning de hednakristna fått (Luk.1:4) berättar Lukas hur Jesus av Anden leddes till att röra vid spetälska och äta med skatteindrivare och syndare. Lukas berättar sedan hur  Anden på samma sätt förde Petrus in i den romerske officeren Cornelius hus, trots Petrus motvilja. Och fortsättningsvis förde Anden  Filippos till en etiopisk eunuck och visade att det inte finns hinder för eunucken att tas med i Guds folk. Och sedan visar Lukas på hur Anden ledde Paulus till hedningarna. Missionen är en radikal rörelse utåt, som för ständigt utmanar kyrkan till förändring.

Att hedningarna fick vara med var långt ifrån självklart i urkyrkan. Lukas fick säkert själv känna av förakt när han tillsammans med Paulus besökte Jerusalem. Kanske är det därför han ger en central plats åt berättelsen om den gode Fadern, som springer sin älskade son till mötes och öppnar sin famn för honom. När berättelsen sedan fortsätter med den andre broderns reaktion, riktas en fråga till dem som inte kan acceptera att Fadern skämmer ut sig genom att beröra den förlorade: Vill ni glädja er över Faderns kärlek, eller anser ni era nyfunna syskon så lortiga att det är under er värdighet att ens se på dem? Samma fråga riktas till kyrkan idag.

Min predikan i Dessie handlade om Jesus, de utstöttas vän. Han välkomnar alla. När församlingen efter predikan gavs möjlighet att komma fram för förbön kommer fem personer fram och vill veta mera om det evangelium som säger att de är värdefulla. Budskapet berörde. Jag ber en  bön om att vi i våra kyrkor skall präglas av samma barmhärtighet och omsorg som Jesus för dem som möter omvärldens fördömande blickar. Jag känner en djup ödmjuk glädje över det budskap jag fått privilegiet att dela.

Agent 007 med rätt att döda

Många av oss har sett den välklädda agenten på film. Fastän skådespelarna byts ut tenderar rollfiguren att fascinera generation efter generation. Jag talar om James Bond, agent 007, med rätt att döda. I James Bonds värld är det under vissa omständigheter helt legitimt att döda. När landets säkerhet står på spel är ett mord ingenting som man reflekterar över. Det görs enkelt och sofistikerat med utstuderat moderna vapen.

Film är naturligtvis film och avståndet till verklighetens agenter är stort. Men frågan om rätten att döda kvarstår. Vem har rätt att utsläcka liv och under vilka premisser kan det ske?

Det nya medborgarinitiativet om eutanasi som nu behandlas i riksdagen, ställer frågan om livet och dess gränser på sin spets. Kan eutanasi i form av aktiv dödshjälp försvaras under vissa omständigheter, eller överträder vi här en gräns som för oss in på ett sluttande plan. Ett plan vars yttersta konsekvenser vi inte kan se i dag?

Förespråkarna menar att det under vissa omständigheter är motiverat att tillåta eutanasi, för att skona en människa som ändå kommer att dö från svår smärta och ett långt och outhärdligt lidande. Andra – och till den skaran räknar jag mig själv – är inte lika övertygade. Jag menar att det inte går att reducera frågan om eutanasi till enbart en fråga om outhärdlig smärta, meningslöshet och lidande. Det handlar också om etik och människosyn. Valfriheten och rätten att själv bestämma – hur viktiga de än är för vår tids människa – får inte göras till kriterier som dikterar beslut om liv och död.

Vad ligger då bakom det starka stödet för eutanasi? Kan det vara så att vi moderna människor inte orkar stå ut med tanken på att vi blir gamla och krafterna avtar? Är det rädslan inför det obekanta, döden, som gör att vi måste tänja på gränserna och garantera oss möjligheten och rätten att ta vårt liv i egna händer?

Det är ett medicinskt faktum att det går att lindra smärta och lidande. Många erfarna läkare konstaterar entydigt att de inte i sin yrkesutövning mött en sådan smärta som de inte kan lindra. Den palliativa vården i livets slutskede har också utvecklats enormt under senare år och det finns fortfarande potential att ta den ett steg längre. Är det då inte bättre att utveckla vården istället för att ta livet av patienten? Eller skall vi medvetet införa en dödskultur inom sjukvården i vårt land?

Eutanasi blir lätt ett sluttande plan. Det här bevisas av erfarenheterna från Holland och Belgien som har gått i bräschen för utvecklingen. Av dem som i Belgien beviljas eutanasi dödas 15 % trots att sjukdomen inte beräknas leda till döden inom kort. I Holland och Belgien medges i dag eutanasi också för senildementa och de som lider av depressiv sjukdom. Den här utvecklingen skrämmer och visar att eutanasi – trots förespråkarnas påståenden om motsatsen – leder ut på ett sluttande plan.

James Bond må i sin värld ha rätt att döda. Jag är emellertid övertygad om att vi inte behöver sjukvårdspersonal som med lika sofistikerade medel och injektioner släcker ut liv, när deras uppgift tvärtom är att vårda och slå vakt om livet. Den dag ”vitklädda agenter” med rätt att döda går i våra sjukhuskorridorer är jag övertygad om att vi tappat något omistligt i vår människosyn, nämligen respekten för livet. Det känns alltid otryggt när människan börjar leka Gud.

Nu är det hög tid att tänka efter, men helst göra det förrän det är för sent. De politiker som nu driver frågan bär ett stort ansvar. Riksdagen som skall besluta bär ett ännu större ansvar. Och låt oss inte glömma att livet och döden är de två saker inför vilka vi människor alltid står ödmjuka, förvånade och frågande. Ingen av oss har valt att födas och ingen av oss kan undvika döden. Båda vilar i den högstes händer och det är kanske bäst så.

Luther på besök

Skådespelaren Johan Fagerudd i Martin Luthers gestalt har just kommit in på scenen och säger att han vaknade i natt av att han trodde att det var en hund i hans säng på slottet Wartburg, där han nu befinner sig gömd av sina vänner. Han är rädd att han håller på och bli galen. Luther fortsätter att berätta om sin barndom, skoltid och studietid. Det är alldeles tyst i salen. Vi är drygt 100 personer och de flesta är skolungdomar i 15-19 års ålder. Johan Fagerudd använder ingen rekvisita. Han berättar. Nu och då i föreställningen nynnar han på en medeltida melodi. Under 40 minuter håller han oss fängslade.

Efteråt samlas eleverna i mindre grupper och diskuterar pjäsen. På kvällen får jag en hälsning av skolans rektor: ”Hej! Ju mer jag tänker på dagens föreställning, desto värdefullare tycker jag det är att ha sett den. Ifall jag inte hade varit upptagen hade jag också kommit till kyrkan på kvällsföreställningen. Det fanns nämligen också en historisk dimension i monologen, stämningen från en annan tidsepok kom fram på ett fint sätt tycker jag.”

Följande dag ges pjäsen i en annan skola. En gymnasiestuderande skriver i skolans webbtidning: ”Fagerudd hade under hela monologen interaktion med publiken då han t.ex. sade “hoppas era lärare är bättre”. Fagerudd framförde en väldigt gripande och djup monolog som verkligen gjorde så att alla i salen fick en bild av hur Luther var som person…”

Monologen ”Luther i enrum” är skriven av skådepelaren Johan Fagerudd. Han är mån om att framhålla att den inte ger en helhetsbild av Luthers liv och tänkande. Den fångar in Luther mitt i skeendet när han ännu inte vet vad som kommer att hända med honom själv eller med reformationen som han har varit med om att sätta igång. Pjäsen är ingen hyllning till hjälten Luther. Meningen är att den kan väcka intresse och inspirera ungdomar och vuxna att ta reda på mera, att diskutera och även ifrågasätta Luthers tankar. Därför är det fint att märka att skolor och församlingar som haft monologen på besök oftast strax efter föreställningen har gett möjlighet till samtal och diskussion. På det sättet kan man bredda bilden av Luther och även komma in på sådant i Luthers tänkande som vi absolut måste ta avstånd från t.ex. hans antisemitism.

Johan Fagerudd turnerar under vårterminen i hela Svenskfinland och intresset för pjäsen har överträffat alla våra förväntningar. Pjäsen har över 60 bokningar. Vi på Kyrkostyrelsens svenska enhet har sponsorerat föreställningen och har marknadsfört den genom våra nätverk till församlingarna och skolor. På lokalplanet är församlingen ofta den som bjuder högstadiet eller gymnasiet på en dagsföreställning, som en form av samarbete nu under märkesåret. På kvällen ges pjäsen som en öppen föreställning i församlingshem eller kyrkor. Diskussionsmaterial till pjäsen finns som en del av det skolmaterial som har utarbetats för märkesåret . Spelplanen för de öppna föreställningarna och en trailer hittas på kyrkans webbsidor.

Trots att Luther kom mest till sin rätt på 1500-talet är det viktigt att för oss som nu lever i ett land vars majoritetskyrka bär hans namn att veta vem Luther var och under vilka omständigheter han formades och formade sin syn på den kristna tron. ” Ifråga sätt mig! Tänk själva! Jag är enbart en människa” är en av avslutningsreplikerna i monologen ”Luther i enrum”.

Spegel

Stora beslut görs regelbundet. I samhället, i kyrkan. Beslut där vi har olika åsikter om hur det borde vara. Vad som är Guds vilja. Ett sådant är den lag om samkönade äktenskap som träder i kraft i dag. Beslutet delar åsikter. Får många att reagera. Att tycka till. För och emot.

En av kyrkoårets texter för den här veckan råkar – finurligt nog – vara en text som ofta läses vid kyrkliga vigslar. Första Korinthierbrevet 13 med rubriken Vägen framför andra: kärleken. Kärlekens lov kallades den visst när jag var yngre och översättningen en annan. På den tiden fick vi unga lära oss en hälsosam spegel. Om den burit frukt i mitt eget liv må vara osagt. Men det kan vara skäl att spegla sig själv med jämna mellanrum, när livet lunkar på men också när debattens vågor går höga. Frågan till spegeln blir: Är jag kärleksfull? Det är alltid lätt att säga hur andra borde vara. Men är jag…? Paulus skriver bland annat:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Och spegeln vi fick lära oss var att byta ut ordet kärlek mot jag.

Jag är tålmodig och god. Jag är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Jag är inte utmanande, inte självisk, jag brusar inte upp, jag vill ingen något ont. Jag finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär jag, allt tror jag, allt hoppas jag, allt uthärdar jag.

Hur ter jag mig i den spegeln? Mitt eget svar blir: Spegeln avslöjar mig. Jag kommer tillkorta. Men det är till all lycka inte punkt och slut med det. Spegeln avslöjar mig men driver mig samtidigt mot Kristus där jag möts av nåden. Förhoppningsvis leder det mötet vidare till självrannsakan och ödmjukhet

Tro på det egna språket

I dag firar vi den internationella modersmålsdagen. Den instiftades 1999 av UNESCO för att uppmärksamma rätten till och vikten av att få utvecklas på sitt modersmål. Den rätten är ett grundläggande behov hos varje människa. Att berövas den rätten betyder ett svårare liv.

För en vecka sen var jag inbjuden att hålla lektion i en skola på en språkö. Hela skolan (klass 1-6) klämde in sig i samma lektionssal. Temat var vänskap. Vi talade om vad det är som karaktäriserar en vän, hur viktiga vänner är och hur man inte bara ber om förlåtelse utan visar det rent konkret och ”gör” förlåt.

Jag var glad när jag åkte från skolan. Glad för att det kändes som att det vi talat om var viktigt och att vi tillsammans fått bli påminda om det. Jag var glad över elevernas engagemang och över entusiasmen hos rektorn och lärarna som bjudit in mig. Och jag var glad över hederstiteln jag fått av de yngsta eleverna: ”Tant prästen.” Sist, men inte minst, smittade den glädje som så ofta möter mig på de svenska språköarna i vårt land av sig på mig. Det var viktigt att kyrkan kom på svenska till den svenska skolan på orten.

Till rätten att få utvecklas på sitt modersmål hör också rätten att få uttrycka sin tro och utveckla den på det egna modersmålet. Vi talar om modersmålet och den egna dialekten som trons språk. Det är viktigt att få fira högmässa, och sjunga de vackraste julsångerna på sitt eget språk. Det betyder oerhört mycket att från skolan gå påskvandring i kyrkan  och fira livets fester på sitt modersmål. Det är viktigt att det finns kristna gemenskaper på svenska med verksamhet för olika åldersgrupper, tillgång till kristen litteratur och medier som lyfter fram kristna frågor på svenska. Därför är det viktigt att kyrkan finns på svenska överallt i Finland där någon eller några talar svenska.

 

Finns kyrkan kvar när ljusen släcks?

På många håll i vårt land släcks ljusen, ett efter ett. Jag talar symboliskt om den utveckling som drabbar många landsortskommuner. Posten lägger ner, butiken stängs och skolan slås igen för att elevunderlaget inte räcker till.

Den pågående strukturomvandlingen är på många håll både smärtsam och förödande för dem som drabbas. Vardagen blir svårare att klara av och utvecklingen påskyndar utflyttningen och utarmningen av glesbygden.

Ända tills nu har kyrkan varit något av en motkraft. När andra har släckt ljuset har kyrkan envist bitit sig kvar. Den lokala prästen har predikat, döpt, konfirmerat och jordfäst. Kantorn har samlat barnen till barnkören och kyrkokören har troget – trots stigande medelålder – berikat gudstjänstlivet. Och diakonissan har besökt de gamla, läst Bibeln med dem, lyssnat till deras frågor och delat deras oro över tilltagande ohälsa och sjukdom.

Men nu håller också kyrkan på att lämna glesbygden. I många prästgårdar har ljuset för länge sedan släckts. Församlingssammanslagningar och större ekonomiska enheter har bidragit till att präster och andra kyrkligt anställda i allt högre grad bosätter sig i tätorterna och gör sedan tjänstebesök i de små glesbygdsförsamlingarna.

Jag vill inte peka finger. Jag är medveten om att när bägge i familjen arbetar så är det lättare om man bor i en tätort. Och ja, visst vill de flesta präster och kyrkligt anställda ingå i ett större arbetslag. Det blir mera inspirerande och kreativt på det sättet.

Men samtidigt förlorar kyrkan något av sin själ om den här utvecklingen fortgår. Kyrkan är inte blott och bart en tjänsteorganisation som har gjort sitt när postludiet klingat ut och kistan sänkts i graven. Kyrkan är Kristi kropp, en levande organism. Den är de heligas samfund där tron bygger på möten och personliga relationer. Det gör skillnad om prästen bor i församlingen, handlar i butiken (om den finns kvar) och möter andra föräldrar på skolans föräldramöte. Prästens kvällspromenad med barnvagnen genom kyrkbyn är mera än rekreation och motion. Den är också en påminnelse om att Kristi kyrka finns personifierad på orten.

Den svenska teologen Joel Halldorf frågar i tidningen Dagen om fokuseringen på större enheter och effektivare arbete lett till att ekonomi och förvaltning kört över teologin. Halldorf uppmanar också teologerna att ta tillbaka ledarskapet i kyrkan. Han citerar Linköpingsbiskopen Martin Modeus;

Relationer kräver närvaro, beständighet, lokalt engagemang, det kräver fokus och det tar tid. En präst, till exempel, som vill ha djuprelationer med församlingen kan inte ha ett kontor på en annan ort och bara dyka upp då och då för att leda verksamhet. En präst behöver vara närvarande i vardagen i församlingen också som människa.

Jag håller helt med Modeus. Det här är en ödesfråga för kyrkan, om och i den mån vi vill kalla oss en folkkyrka och ha ambitionen att betjäna hela folket. Av det här följer ett par viktiga frågor; Var finns de präster (och andra anställda för den delen) som känner ett kall att bo i församlingen för att dela vardag och helg, glädje och sorg med församlingsmedlemmarna? Är vi beredda att offra lite av bekvämligheten för att bygga gemenskap och församling från grunden med de människor som med hänvisning till ekonomin svikits av stat, kommun, post och de stora livsmedelskedjorna.

Det var inte bara på Jesu tid som det fanns människor som var som får utan herde. De finns också i dag på många orter i vårt land. I den situationen är det en trovärdighetsfråga för kyrkan om det finns en herde som är närvarande och delar församlingsmedlemmarnas liv och vardag.

http://www.dagen.se/ledare/okat-avstand-inom-forsamlingen-hotar-identiteten-1.926194