Kriget i Ukraina går in på sin tredje vecka och medierapporteringen har varit intensiv. Glädjande mitt i allt elände är också att människor över hela Europa visat upp en sällan skådad hjälpvilja och nu bidrar till att lindra den humanitära katastrof som växer fram.
Under den senaste veckan har frågan om den ryska ortodoxa kyrkans syn på krigshändelserna och Moskvapatriarken Kirills hållning kommit upp på dagordningen. Det var till en början oerhört tyst på det hållet och när Kirill äntligen tog bladet från munnen önskade man att han hade haft förstånd att hålla den stängd.
Både Kirills och Putins uttalanden bygger på en svartvit och falsk historietolkning. Att en despot av Putins karaktär försöker rättfärdiga sitt angrepp på Ukraina med att han kämpar mot fascismen och vill avnazifiera landet är kanske inte så förvånande för den som bekantat sig med rysk propaganda och retorik. Diktatorer brukar i regel hålla sig med egna historietolkningar. Och eftersom diktatorer per definition inte lyssnar till någon annan är det hart när omöjligt att korrigera deras villfarelser.
Däremot är det svårare att förstå att patriarken Kirill faller in i samma kör och rättfärdigar kriget med att det är en andlig kamp mot så kallade västerländska värderingar, främst då Prideparader och homosexualitet. Det handlar enligt honom om vem som är får och getter. De som anammar hans tolkning hör till den frälsta skaran medan de andra – i det här fallet de ukrainska kristna – har vänt ryggen åt Gud.
Reaktionerna från vår och andra kyrkor har inte låtit vänta på sig. Ärkebiskop Tapio Luoma har klargjort att alla kontakter till den ryska ortodoxa kyrkan fryses så länge den ger sitt bifall till de ryska krigshandlingarna i Ukraina. Kyrkoherden i Paavali församling (Helsingfors) Kari Kanala går ännu längre och säger på Twitter att patriarken Kirill är en skam för kristenheten. Den finländska ortodoxa kyrkans ärkebiskop Leo noterar i en predikan att Kirills tal är en bottennotering.
Vi i Västeuropa har svårt att förstå den intima kopplingen mellan den ortodoxa kyrkan, det ryska folket och rysk kultur och tradition. Trådarna i den väven är så sammanflätade att det är svårt att se vad som är vad, vilket Kirills hållning är ett utomordentligt exempel på.
Kopplingen till makten, politiska ledare och ideologier utgör alltid en fara för kyrkan, inte bara den ortodoxa. Samma tendenser kunde – om än i mycket mindre grad – märkas i vårt land under fortsättningskriget. Kriget framställdes i en del kyrkliga tidningar som ett korståg mot den gudlösa bolsjevismen och en del fältpräster var synnerligen nationalistiska i sin förkunnelse. Till all lycka fanns det krafter inom vår kyrka som med bestämdhet stävjade de här tendenserna och drog en klar gräns mellan predikan och agitation, tro och nationalism.
Jag hoppas att de krafterna fortfarande finns inom den ryska ortodoxa kyrkan. Dess stora uppgift nu är att fungera som en moralisk kompass och som ett samvete för en nation på väg mot avgrunden. Men den rörelsen måste komma underifrån. Kirill har blivit allt för van att sitta vid maktelitens bord och turerna i de svarta limousinerna och de gemensamma framträdandena med Putin har förblindat honom till den grad att han inte ser kyrkans grundläggande uppgift och glömt att det är skillnad på Gud och kejsaren.
Det är bra om en kyrka har goda kontakter åt många håll, men kyrkans främsta uppgift är inte att gå i makthavares ledband, åka limousin eller frottera sig med politiker vid fina middagar. Kyrkans plats finns primärt i marginalen, bland smärtorna och nöden. Och om inte Kirills hjärta nu värms av omtanke om det lidande broderfolket i Ukraina är han – för att citera Kari Kanala – en skam för kristenheten. Inte ens för en patriark borde valet mellan Gud och kejsaren vara svårt. Tvärtom skulle det ha ett enormt symbolvärde om han och andra ledande inom den ryska ortodoxa kyrkan vågade ifrågasätta Putin. Om Aleksei Navalnyj valde fängelse för sin övertygelses skull så kunde Kirill visa samma civilkurage.
