Mörka moln vid horisonten

De protestantiska stats- och folkkyrkorna i Europa kommer att tyna bort och småningom dö. Det provokativa inlägget serverades av emeritusprofessorn och reformationsforskaren Kaarlo Arffman vid Herättäjä-yhdistys teologdagar på Aholansaari i slutet av augusti. Arffman motiverade sin ståndpunkt genom att hänvisa till det hela tiden sjunkande antalet medlemmar och att den lutherska traditionen har utarmats förvånanavärt snabbt i många länder.

Ännu allvarligare är – enligt Arffman – att gudstjänstlivet tynar bort på många håll, och att deltagandet i mässan i framtiden ser ut att beröra en ytterst liten grupp. Arffman sade sig ha svårt att förstå hur en kyrka utan gudstjänst och regelbundet nattvardsfirande kan fortsätta vara kyrka. Den europeiska protestantismens framtid ser dyster ut om kyrkorna blir enbart förrättnings- och diakoniorganisationer som kryddar sin verksamhet med kyrkomusikaliska upplevelser, noterar Arffman.

Arffmans inlägg i diskussionen är onekligen provokativt och kunde lätt avfärdas som en gammal mans dystra bild av en framtid som han själv inte får uppleva. Det är också, som bekant, svårt att sia om hur saker och ting kommer att utvecklas, så alla framtidsprofetior bör givetvis tas med en nypa salt.

Men det går ändå inte att avfärda Kaarlo Arffmans inlägg. Den gamle professorn kan sin teologi- och reformationshistoria och då också statistiken från de senaste 15 åren visar i samma riktning, är det kanhända inte läge att högmodigt vifta bort han teser som något ovidkommande. När vi under 15 år har tappat ungefär en procent av våra medlemmar per år och trenden verkar fortsätta, så är det ett tecken på att allt inte står rätt till. Då samtidigt antalet gudstjänstbesökare sakta dalar och dopsiffrorna sjunker i alarmerande takt så finns det minsann skäl till självreflektion. När vi till det här ännu lägger den tilltagande polariseringen och de inre stridigheterna inom kyrkan så är det mera än allvarligt. ” Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus.” säger Jesus. Vi skall inte naivt tro att dessa Jesusord inte gäller kyrkan.

Samtidigt är det nu som framtiden byggs. Under de kommande åren kan vi dra upp de riktlinjer som för kyrkan ut i ljusare landskap. Vi har ett momentum, ett fönster på 5-7 år, då kyrkan fortfarande har en relativt god ekonomi och han fatta nödvändiga beslut om en både livsviktig och nödvändig omorientering i sin organisation och sitt framtida sätt att vara kyrka. Frågan är om den styva och synnerligen långsamma beslutsprocess vi har med vårt kyrkomöte i spetsen förmår göra denna omorientering i tid?

Framtidens kyrka är med nödtvång annorlunda. Den bär en lättare administrativ kostym. Den bärs i högre grad av frivilliga, människor av kött och blod som har sett in i Frälsarens ansikte och berörts och inspirerats av den blick som mött dem. Den är också mindre fokuserad vid sin ”verksamhet” och söker i högre grad Kristusnärvaron i mysteriet, i mässan, i nattvardens bröd och vin och i bönen inför Guds ansikte. Den är samtidigt mänsklig i sin omsorg om de allra mest utsatta, om de så finns i Riihimäki eller Nairobi.

Vi har alla möjligheter. Vi har de ekonomiska resurserna, byggnaderna, människorna och en djup tradition att bygga på. Frågan är om vi förmår, vill och har mod att bygga framtidens kyrka eller om vi fortsätter på den inslagna vägen. Då kan Kaarlo Arffmans vison lätt bli verklighet: Att det i framtidens Europa på sin höjd finns några av inbördes strider präglade små lutherska minoritetskyrkor, medan de ortodoxa och katolska kyrkosamfunden tillsammans med islam dominerar den religiösa kartan.

Dela
Sixten Ekstrand

Skribent: Sixten Ekstrand

Direktor för Kyrkans central för det svenska arbetet. I kyrkanu bloggen analyserar och diskuterar jag kyrkans och den kristna trons roll i ett föränderligt samhälle. Jag försöker ge röst åt kyrkan och dess värderingar i mediabruset.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *