Etikett: flyktingar

På vilken arena pratar vi om kulturkrockar? – ”De är rädda för arrangerade olyckor”

Samtalsklimatet i Svenskfinland vill vara värdeliberalt och personer som sticker ut näsan och kommenterar t.ex. flyktingfrågan placeras snabbt in i ett fack, antingen för eller emot flyktingar. Hur mycket konstruktivt blir då osagt om jag inte vill placeras in i ett fack och därmed håller käft?

Hufvudstadsbladets färska Nordenkorrespondent Jan-Erik Andelin beskriver fenomenet så här i en ledare i april.

” Vi lever i logofobi, i en rädsla för att säga fel saker. Bara ett enda schibbolet kan avslöja att man har ett tänk som är föråldrat, patriarkalt, diskriminerande, populistiskt, sexistiskt, binärt, nyliberalt, socialistiskt eller föraktar rutinmässigt kroppsarbete.”

Återigen är vi inne i tematiken kring det goda samtalet. Det konstruktiva samtalet som för framåt. Som bygger upp, utvecklar och stärker. Vi har tidigare behandlat förutsättningar för goda samtal här på bloggen samt i podden här. Idag, på internationella flyktingdagen, nischar vi in oss på flyktingfrågan och det samtalet som aldrig någonsin blir fört.

Marianne Sandström är diakonissa i Jakobstads svenska församling och driver tehuset, en samlingsplats för flyktingkvinnor. Tehuset har öppet en gång i veckan. Programmet består ofta av ett inlägg av en inbjuden gäst samt servering av te och smörgås. Då Marianne jobbar tätt inpå människor från andra kulturer märker hon också var kulturerna krockar.

– Vid starten var det åtta personer, nu är de så många, mellan 35 och 65, och då är det svårt att få gästen att bli hörd. De pratar med varandra, de har en annan kultur, säger Sandström.

– På självständighetsdagen fick kvinnorna berätta vad de upplever att är bra med Finland. ”I Finland skvallrar man inte” var det flera kvinnor som sade. I deras kultur förekommer mer skvaller.

Sandström återkommer till kvinnornas roll och lyfter också fram rädslan för hedersvåld. Kvinnorna har en underordnad roll i många av del länder där flyktingar kommer ifrån. Tiden de gått i skola under sitt liv kan räknas i månader. Många kvinnor är ändå fiffigare än männen, de lär sig t.ex. språket bättre. Det här kan leda till att mannen i familjen känner sig mindre värd. Sandström har märkt att en del kvinnor blir slagna och då har man kopplat in polisen och kvinnojouren. Men kvinnorna vill oftast stanna kvar i sina familjer ändå.

– Men de är rädda för arrangerade olyckor, säger Sandström och hänvisar till s.k. balkongolyckor som kan kopplas till hedersrelaterat våld som skett i Sverige.

Min upplevelse är att då den här typens information om kulturkrockar kommer från en hängiven flykting- och människorättsarbetare så väger orden tyngre än om jag läser dem på nåt anonymt debattforum kryddat med svordomar. Och jag tänker att vårt samtal är dysfunktionellt som det ter sig nu, vilket inte är fruktbart för någon part.

Flyktingkvinnor är ofta mer utsatta än män. Trots att de är i Finland kan bli trängda av den patriarkala kultur de kommer ifrån. Då är tehuset i Jakobstads svenska församling en frizon från männens inflytande. Diakonissan Marianne Sandström som driver tehuset vill att flyktingkvinnorna ska få leva ut sina egna drömmar. #internationellaflyktingdagen

Publicerat av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland Onsdag 20 juni 2018

 

Vems kultur är den rätta?

Min kollega och medbloggare Jani Edström hjälper till att analysera situationen genom att i korthet förklara skillnaden mellan vårt västerländska samhälle och klansamhället.

– Det är grundläget som är helt olika. I våra nordiska länder är det samhället, staten, som utgör medborgarnas trygghet när livet är svårt. I Somalia, och många andra länder, är det klanen som erbjuder trygghet, identitet och samhörighet, säger Edström.

– I varje kultur finns det saker som för oss verkar obskyra eller avskyvärda, men som enligt den kulturens logik är förståelig och som till och med kan ha sin grund i omsorg på något plan. I vårt västerländska, nordiska samhälle, har vi gått igenom en demokratiseringsprocess, kvinnor har fått rösträtt och jämlikhet mellan könen är åtminstone ett uttalat mål och norm, även om det inte heller hos oss förverkligas till fullo, resonerar Edström.

Edström kritiserar också polariseringen av åsikter.

– Vi borde inte använda absoluta termer när vi pratar om rasism och klansamhälle. Det finns olika grader av rasism. Det finns sådant man inte gör medvetet för att man inte vet bättre och i olika sammanhang uttrycker man sig på olika sätt.

Från gnissel till gemenskap

Då världen blir mer global och människor bor på nya platser här på planeten kommer dessa kulturkrockar att ske. Det blir ett gnissel, vi vet inte hur vi ska tolka varandra, vi kan bli rädda och osäkra och även göra varandra illa. Där det gnisslar behövs det smörjmedel. Kan gemenskap, möten och samtal vara detta smörjmedel? Kan kyrkan och församlingen vara en av plattformerna där ”det smörjs”. Jag hoppas det. Det finns förutsättningar i den professionalitet och den människodrivna verksamhet som kyrkan utgör.

Där är tehuset i Jakobstad ett exempel på plattform. För det är ju så att vi har mycket att lära av varandra. Då vi i vårt västerländska samhälle är vana att luta mot välfärdsstaten då vi behöver hjälp, saknas fortfarande något väsentlig.

–Våra samhällen erbjuder skola, sjukvård, barnbidrag och socialbidrag åt dem som bor här. Men samhället erbjuder inte gemenskap, det kan bara vi människor göra. Det kan familjen och klanen göra. Klansamhällets grupptillhörighetstänkande, gemenskapsbaserade sätt att leva och tänka kan ge oss mycket. Hos oss äter individualismen oss inifrån, vi behöver tänka mera gemenskapsbaserat, konstaterar Edström.

Bland flyktingar i Aten

För en månad sedan hade jag förmånen att dra en studieresa till Aten med en grupp från Borgå stift. Det var en del kyrkliga medarbetare som jobbar med flyktingarbete i sina respektive församlingar. Resan gjordes i samarbete med Kyrkans Utlandshjälp och syfte med resan var att bekanta sig med kristna organisationer som bedriver flyktingarbete i Aten.

Den första missionären vi träffade under vår resa var finlandssvenska Martin Sandås, som jobbar med att starta upp den ekumeniska korttids missionsorganisationen för ungdomar, Ungdom med Uppgift i Grekland. Martin berättade kort om flyktingsituationen i Grekland och vi fick veta att 60 000 är den officiella siffran på flyktingar som man just nu räknar med i hela Grekland. Det kan jämföras med siffran 12 000 som vi har i Finland för tillfället. På öarna vi den Turkiska gränsen kommer det in ca. 100 nya flyktingar varje vecka. Siffran har ökat nu under våren i jämförelse med hur det var under vintern. Detta har lätt till att flyktingarna inte längre ryms på de flyktingförläggningar som finns ute på öarna utan får fritt röra sig omkring i Grekland.

Familjen Sandås jobb består i förutom att starta upp Ungdom med Uppgift, att fördela team av ungdomar som kommer för att jobba med kristna flyktingorganisationer i Aten. Tillsammans med Martin besökte vi två organisationer, som Ungdom med Uppgift jobbar med. Den en av dem var Samaria Church där vi mötte den koreanska pastor Philip, som jobbat med flyktingar i Aten i närmare 20 år. Den organisation som han basar för sysslade med språkundervisning för flyktingar, samt med lunchbespisning för de som går på kurserna i tyska och engelska. Dean andra organisationen vi besökte tillsamman med Martin var International Christian Consulate som fokuserar på flyktingar som har konverterat till kristen tro och har byggt upp ett system med tillfälligt boende för sådana som riskerar förföljelse på grund av sin omvändelse av tidigare landsmän.

Ortodoxa Apostolis arbete

Dag två på vår studieresa kunde vi ta del av organisationen Apostolis arbete, som är en NGO för Atens ärkestift, alltså den ortodoxa kyrkan. Apostoli började som en organisation för att jobba med förståndshandikappade, sedan utökade man sin verksamhet mera diakonalt när den ekonomiska krisen slog till. När ett stort antal flyktingar kom 2015 började man med flyktingarbete. Apostoli och Kyrkans Utlandshjälp har haft ett nära samarbete under de senaste åren och Kyrkans Utlandshjälp har finansierat en del av Apostolis flyktingprojekt. Tillsammans med Apostolis medarbetare Vassi Leontari besökte vi ett utbildningscenter de bedriver för språkundervisning av främst barn och unga, samt ett flyktingboende för ensamkommande barn. Vassi berättade för oss att de grekiska myndigheterna jobbat med att barn till invandrare skall kunna gå i grekisk skola och att många flyktingar också kunnat flytta in i lägenheter på staden, i stället för att bo i flyktingläger. På många sätt känns det som om man fått läget under kontroll, men ännu finns det flyktingar som bor ute på gatorna och lever på soppkök. En av utmaningarna man fortfarande har med flyktingbarn som skall gå i grekiska skolor är att man inte har någon förberedande undervisning i grekiska, så det är en sak som Apostoli jobbar med på sitt undervisningscenter och på boendet för ensamkommande barn.

Kyrkans Utlandshjälp

Kyrkans Utlandshjälp har i samarbete med organisationen GFOSS organiserat IT-undervisning och undervisning om datakodning för både flyktingar och greker. Till dessa ”Code + Create” kurser måste man ansöka för att komma in. Flyktingarna måste själva söka till kurserna och bli antagna på basen av sitt intresse för att lära sig datorprogram och att koda. En typ av stress som drabbar de unga ensamkommande är att snabbt kunna få ett jobb för att de skall kunna sända hem pengar till sina släktingar som bor i de krigsdrabbade länderna, eller annars bor i fattigdom och misär. Med hjälp av IT-kurserna hoppas man att de skall kunna få verktyg att komma in i arbetslivet med.

Helping Hands

Den sista dagen i Aten besökte vi organisationen Helping Hands, där man berättade att hjälpbehovet bland flyktingarna hade förändrats och att från att ha delat ut mat och kläder kunde man nu att koncentrera sig på att också där syssla med språkundervisning. Den grekiska organisationen Helping hands som verkat i mera än 25 år bjuder också ut möjlighet för frivilliga att engagera sig i flyktingarbete. Bland medarbetarna finns också finländska missionsorganisationers missionärer, bl.a. missionsföreningens Såningsmannens medarbetare jobbar igenom Helping Hands.

Det som deltagarna i studieresan lärde sig av de olika organisationerna är att hjälpbehovet bland flyktingarna har ändrats på samma sätt som i Grekland från det akuta behovet av mat och kläder till språkundervisning och kunskaper som behövs för integration. En annan insikt var också att en av utmaningarna nu i flyktingarbetet är att försöka hitta konstruktiv sysselsättning i väntandet, samt att försöka få flyktingar att hitta stigar in till vårt samhälle.    Pastor Philip, Martin Sandås och Kaj-Mikael Wredlund