Det ligger något av en inre motsägelse i Jacob Tegengrens psalm ”Konung med törnekrona.” En kung bär inte krona av törnen utan av guld eller andra ädla metaller. Men Jesus är paradoxernas man. Han kunde ha valt äran och berömmelsen, makten och härligheten. De attribut som är intimt förknippade med kungakronan.
Ändå valde han annorlunda. ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss” läser vi i Filipperbrevets andra kapitel. När vi går in i Stilla veckan och passionsdramat blir det här klart för oss. Jesus kunde på punkt efter punkt ha valt annorlunda. Han kunde ha valt kungakronan, makten och berömmelsen, men valde den väg som slutade med att en krona av törnen trycktes ned över hans hjässa.
Den ovan använda bilden av törnekronan och kungakronan leder tankarna till Martin Luther som myntade begreppet korsets teologi. Gud uppenbarar sig oftast i sin motsats. Han stiger in i vår värld som ett litet barn och han död sker genom förnedringen på ett kors. Han väljer att umgås med de utsatta och föraktade istället för att röra sig i maktens korridorer.
Motsatsen till korsets teologi är ärans teologi. Den betonar ofta framgång och glädje och kan verka både logisk och rationell. Från och till har den tagit sig rent suspekta uttryck i en del kyrkor då framgång och rikedom setts som tecken på Guds välsignelse. Ärans teologi är någonting av kristendomens lyckopiller och passar bra ihop med vår tids mantra om att vi vill ha allt och det här och nu.
Stilla veckan, passionshistorien och dramat på Golgata påminner oss om kristendomens grund. Gud överger oss inte ens i den mörkaste av nätter eller den mest hopplösa av situationer. En av vår tids mest uppmärksammade teologer, Jürgen Moltmann, beskriver träffande vad Kristus och korsets teologi betydde för honom som krigsfånge under andra världskriget: ”En teologi som inte talade om Gud i termer av den övergivne och korsfäste skulle inte ha trängt igenom till oss då.”
Vi går det här året igenom en verkligt ”stilla” Stilla vecka då alla aktiviteter kringskurits och besvikelsen efter ett år av restriktioner gör sig gällande hos många. Ändå finns det en som – för att använda Moltmanns ord – når igenom till oss också detta år. Konungen med törnekrona påminner oss om att vår besvikelse är hans, vår sorg är hans sorg, och vår ensamhet och längtan efter normalitet finns inristad i hans hjärta. I Stilla veckan möter vi en Gud som är orolig, besviken, ensam och fylld av ångest. En Gud som vi kan identifiera oss med.
Samtidigt pekar korsets teologi alltid framåt och uppåt. När livets grundvalar darrar bär den och ger hopp inför framtiden och evigheten. Korsets teologi är också påskmorgonens teologi då kyrkan frimodigt sjunger: Livet vann dess namn är Jesus! (Psb 102:1)
Med önskan om en Välsignad Stilla vecka och en Glad Påsk!
