Ärkebiskop Tapio Luoma tog i sitt tal vid forumet för samhällsförnyelse Naantali24 på onsdagen (12.6) upp frågan om den tilltagande polariseringen i samhället. För den som åtminstone något följt med nyhetsrapporteringen och de politiska diskussionerna torde det inte komma som någon överraskning att klyftorna växer i vårt samhälle. Och de inte bara växer, de skär igenom vårt samhälle i de mest oväntade riktningar.
Vi har en växande klyfta mellan de som klarar sig på sin lön och de som är beroende av olika bidrag. En annan skiljelinje går mellan dem som har arbete och de långtidsarbetslösa som inte ser något ljus i ändan av tunneln, än mindre har hopp om ett arbete. Vi ser en oroande klyfta mellan ungdomar som har studieplats och arbete och den skara unga som slås ut och varken studerar eller arbetar. Politiskt vilar en avgrund mellan etablerade partier och växande populistiska rörelser som ofta ger enkla svar på komplicerade frågor.
Ärkebiskop Luoma noterade i sitt tal att utmaningarna i den hårdhet och tudelning som finns i vårt samhälle måste tas på allvar och påminde om att det är möjligt att lindra de uppdelningar som så lätt uppstår mellan människor och människogrupper.
Ärkebiskopens analys kan utvidgas till kyrkan. Inte ens inom den går vi fria från dessa fenomen. Samtalsklimatet har hårdnat, polariseringen har tilltagit och allt fler lever i en egen bubbla av likasinnade. Och vi skall inte heller tro att ett uppskruvat tonläge och oförsonlighet är något som enbart ”världen” sysslar med. Samma tendens finns också i kyrkliga sammanhang och med alla möjliga förtecken; liberala, konservativa, högkyrkliga, folkkyrkliga, lågkyrkliga eller frikyrkliga. Alla har vi våra bubblor från vilka vi betraktar världen utanför, och ibland uttalar oss med en frimodighet som kryddats med både okunskap och tunnelseende.
Tara Westover beskriver i sin bok ”Allt jag fått lära mig” två män i sin släkt. Hon konstaterar att de hade olika åsikter om det mesta och debatterade alltid högljutt. Men de arbetade tillsammans nästan hela livet och njöt – olikheterna och oenigheten till trots – av varandras sällskap.
Tänk om det här kunde få bli en bild av kyrkan. Ett sammanhang där det finns olika åsikter och där argumentationen får vara högljudd ibland. Men ändå ett de heligas samfund där vi olikheterna till trots kan glädjas åt och välsigna varandra, också de gånger vi inte är överens.
Polarisering, tunnelseende och ett medvetet avskärmande från de som tänker annorlunda får inte vara det enda alternativet. Och ja, vi måste kunna behandla varandra och våra olika åsikter med andra redskap än fördömande och arrogans. Hur vore det om vi kunde se det annorlunda som en möjlighet istället för ett hot, och våga föra en kritisk men samtidigt konstruktiv dialog. På den här punkten kan vi alla både se oss i spegeln och bli bättre.
