Månad: april 2017

Finsk reklam gäller inte finlandssvenska kyrkodagar

Reklamen för de finska kyrkodagarna i Åbo väcker känslor. Reklamen föreställer en lättklädd kvinna försedd med texten ”Make him love you” (få honom att älska dig). De finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna har inget med den finska reklamkampanjen att göra.

‒ Arrangörerna av de finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna i Åbo har inte någonting att göra med den reklam som Kirkkopalvelut som arrangerar de finska kyrkodagarna nu kör ut, säger direktor Sixten Ekstrand vid Kyrkans central för det svenska arbetet som är en av huvudarrangörerna.

Han påpekar att de finlandssvenska och finska kyrkodagarna är två helt skilda evenemang.

‒ Den enda koppling som finns är att vi samarbetar kring ett par programpunkter. Den här reklamen har inte diskuterats med oss och skulle man ha gjort det hade vi gjort tummen ned, säger Ekstrand.

Också de andra finlandssvenska arrangörerna Finska missionssällskapet, Frikyrklig samverkan och Åbo svenska församling tar avstånd från den finska reklamkampanjen.

‒ Vi har inte varit med i utformningen av den finska reklamen och ska därför inte heller beskyllas för innehållet, säger tf. kyrkoherde Mia Bäck i Åbo svenska församling.

Kirkkopalvelut ry. som sköter kommunikationen av de finska kyrkodagarna får kritik för att de marknadsför evenemanget med bland annat en lättklädd kvinna.

– Det är en modig kampanj som vill väcka diskussion. Reklamkampanjen riktar sig till dem som annars inte är aktiva i församlingslivet och har utformats av ledningsgruppen för Kyrkodagarna, som består av representanter från både lokalförsamlingarna och Kirkkopalvelut, säger Salla Peltonen, kommunikationsansvarig på Kirkkopalvelut, till Kyrkpressen.

Kirkkopalvelut har också tidigare kritiserats för sina reklamkampanjer. Då har kritiken gällt insamlingen Gemensamt ansvar och bildsättningen av temat Vård i livets slutskede (2014) och Unga är framtidens hopp (2016).

Kyrkodagarna ordnas i Åbo 19-21 maj. De finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna ordnas i huvudsak på Marina Palace.

Tvångssvenska och religiös indoktrinering

Vi beskriver verkligheten med ord och våra ordval avslöjar obarmhärtigt vår egen position, våra fördomar och attityder. De politiker och debattörer som använder begreppet tvångssvenska säger med detta mera om sig själva än om ämnet ifråga. Samma sak gäller den seglivade debatten om religionsundervisningen i skolan som av en del fördomsfullt avfärdas som religiös indoktrinering.

Talar vi om tvångssvenska borde vi i konsekvensens namn också tala om tvångsbiologi, tvångsengelska och tvångsgymnastik, för att nu ta ett par exempel. Och om skolans religionsundervisning stämplas som religiös indoktrinering så borde vi även tala om matematisk indoktrinering eller historieindoktrinering. Ändå gör ingen det och jag tror att de flesta tänkande individer förstår varför.

Min avsikt är dock inte att hänge mig åt språklig eller religiös kverulans. Detta av den enkla orsaken att det redan finns alltför många kverulanter i vårt land. Men jag kan inte låt bli att belysa de ovan antydda problemen från en annan synvinkel.

Jag har under de senaste två åren blivit bekant med rätt många flyktingar. En del av dem har fått uppehållstillstånd och försöker nu skapa sig en ny framtid i vårt land. Det som slagit mig är deras glädje och förvåning över det som vårt land erbjuder; fri skola, god sjukvård och möjligheter till utbildning för både pojkar och flickor. Visst svär vi finländare ibland ve och förbannelse över vår byråkrati, men för den som stått timtal i kö, betalat mutor och fått vänta en evighet på helt godtyckliga beslut i Irak eller Afganistan är våra samhälleliga strukturer ibland rena rama himmelriket.

Vårt folks allmänna missnöje och kverulerandet över tvångssvenska och religionsundervisning i skolan är ett I-landsproblem som tyvärr oftast bottnar i lättja, aversioner och uppenbara attitydproblem.

Varför inte vända på steken och se möjligheterna: Tänk att våra barn får lära sig språk i skolan. Tänk att de till och med kan välja flera främmande språk och behärskar ett par av dem när de skriver studenten. Den här möjligheten är få förunnade i vår värld. De får dessutom undervisning av kompetenta och utbildade lärare som pedagogiskt och objektivt lär dem historia, religion och samhällslära, istället för att exempelvis någon radikal imam eller annan religiös ledare med en dold agenda hjärntvättar dem.

Nu verkar det som om en del krafter i vårt samhälle medvetet vill skjuta sig själva och våra barn i foten. Ge dem ett kunskapshandikapp inför framtiden istället för att ta tillvara de utomordentliga möjligheter vi har i vårt välfärdssamhälle. Man undrar vad som rör sig i huvudet på dem som på det här sättet inte inser potentialen i vårt goda skolsystem. Vi har en potential och möjligheter som miljontals barn och unga världen över bara kan drömma om. Hur så många och så högljutt kan se detta som ett problem och klä det i ord som tvångssvenska och religiös indoktrinering förblir en gåta. Den inställningen är inte bara beklagligt inskränkt, den är framförallt kortsynt.

Fem röda rosor och blodfläckar på trottoaren

De fem röda rosorna på altaret i Sankta Maria kapell i Levi utgör i sig en predikan. Predikan är symbolisk. Rosorna påminner oss om Kristi fem sår och låter tanken gå tillbaka till korset som restes på Golgata. Men rosornas predikan handlar om mycket mera än symbolik. Rosorna har blodets färg och påminner om det blod som gjöts för din och min skull.

Än i dag färgas vår värld röd av blod. Drottninggatans trottoarer i Stockholm fläckades av oskyldiga människors blod efter den uzbekiske terroristens vansinnesfärd med lastbil för en vecka sedan. I inledningen till Stilla veckan färgades kyrkor i Alexandria och Tanta i Egypten röda av kristnas blod, när islamister lät bomber brisera vid palmsöndagens gudstjänster.

I ett slag förvandlades Stilla veckan till en enda lång Golgatavandring för alla som sörjer offren för detta meningslösa och vanvettiga våld. Och som vanligt är frågorna långt flera än svaren.

Fem röda rosor på altaret. Är det allt kyrkan har att komma med? Vore det inte bättre att likt Trump kunna svara med Tomahawkmissiler eller som Putin sända en armé? Ja visst har det funnits sådana tider, när korstågen drog fram och härarna i Guds namn skövlade, brände och plundrade de ”otrogna”. Men Guds vapen är inte gjorda av stål och sprängmedel. Gud är ande och ord.

Var finns Gud när trottoarer färgas röda och kyrkor bränns? Jo, han är där bland blodfläckarna, hos dem som sörjer och med de skadade. Han är där med sin Son, när denne kämpar och drar det sista andetaget på korset. Han väljer inte arméns styrka eller missilens makt. Han går kärlekens väg, också när den kostar honom det han älskar mest, sin egen Son.

Våldet löser sällan några problem. Oftast föder det bara mera våld. Därför går Gud kärlekens väg ända ut till Golgata. Han väljer att älska den som hatar honom och välsigna den som hånar. Ja, han ber för sina motståndare och ger sitt liv för de som förnedrar honom.

Vi har alla vårt eget Golgata. Det är där valet sker, mellan gott och ont, mellan liv och död, mellan evig förtappelse och evigt liv. Gud tvingar ingen, men ser på oss genom sin lidande Sons ögon. I den blicken finns liv för vår värld. Och kom i håg att Gud inte vill allt det som sker, men han är med dig i allt som sker.

En God långfredag!

Har du ett par minuter tid så lyssna gärna till den här tänkvärda sången https://www.youtube.com/watch?v=HWyUFlw79LE

 

 

Påsktraditioner i syd och nord

 

 

-Hur skall min påsk bli i år då min kristna granne flyttat, klagade en muslim i Senegal inför påskhögtiden. Orsaken till hans fråga var inte så mycket själva påskens budskap, som det faktum att de kristna i Senegal tillreder en rätt som kallas Ngalakh (utläses ngalah), och den delar de ut till sina vänner, både muslimska och kristna, börjandes på långfredag. Nu skulle han bli utan läckerheten, då det bara fanns muslimer i hans grannskap.

 

Rätten ser inte speciellt aptitretande ut. Den är gjord på hirs, jordnötter, apbrödsträdet frukt och kan piffas upp med banan och ananas och lite apelsin-essens. Ända sedan min första påsk i Senegal på 1980-talet har jag fascinerats dels av själva rätten, men lika mycket över traditionen att dela med sig av den till speciellt de muslimska vännerna. Senegaleserna älskar den, kristen som muslim.

 

Varje påsk tänker jag att någon etnolog borde forska i senegalesisk ngalakh och finländsk memma. De påminner om varandra, även om den ena är gjord på hirs, den andra på råg eller malt. Det måste finnas någon liknande tanke bakom de två påskdelikatesserna. Ibland fantiserar jag att någon finländsk sjöman på 1800-talet var i Senegal under påsken, fick hemlängtan och drömde om memma. Kanske han kunde beskriva vad han längtade efter och någon kvinna i en serere-by fick idén att göra något liknande på hirs. Eller var det en senegales som kommit upp till kalla norden en påsk på samma 1800-tal, fick hemlängtan och drömde om ngalakh och fick tag på memma.

Något i konsistensen, något i innehållet (säd från fosterjorden) och något i det sträva utseendet förenar dessa påskrätter. Är det människans längtan att höra ihop med naturen i vårtider som gett upphov till dem? Är det något med påskens innehåll?

Jag fascineras av den uppgift ngalakh-rätten har. Den uppgiften är så mycket mer än att påminna om memma. Då kvinnorna lagat sina modiga litrar, ofta 10, 20 eller 30 liter av läckerheten, börjar man dela ut flaskor och skålar med ngalakh till grannar, vänner och framför allt till sina muslimska vänner. Förberedelserna börjar senast i början av stilla veckan. Hirs skall inhandlas och malas, jordnötterna likaså. Apbrödsträdets något sura frukt söks på torget, långt innan påsken för att få god kvalitet. Är man lite rikare köper man ananaskonserver och bananer och blandar i röran. Alla har sina egna små knep för att få fram den egna smaken på sin ngalakh.

Det är något högtidligt, nästan heligt, då kvinnorna kommer med sina flaskor eller skålar med sin version av påskens delikatess. Jag anar något av hemligheten i att dela brödet.

En långfredag kväll för några år sen gick jag tillsammans med min man i vårt hemkvarter i huvudstaden Dakar med ngalakh på brickan. Vi bodde i ett ganska välbärgat kvarter, på gatorna framför husen satt vakter. De samlades på källarna vid något hus, diskuterade, skrattade och åt tillsammans innan nattens tystnad tog över och de vakade över husen de hade på sitt ansvar.

Vi väntade tills efter kvällsbönens sista utrop från moskén var över då vissa av vakterna deltog i bönen. Sen gick vi runt och bjöd på ngalakh, småpratade och gick vidare till nästa. Följande morgon när i vaknade fanns skålar och flaskor snyggt uppställda utanför vår dörr på tredje våningen. Vår egen husvakt hade noggrant gått samma runda och samlat ihop kärlen. Allt kom tillbaka.

Jag längtar varje långfredag till denna ritual. Det är magiskt att gå och dela ut ngalakh, de kristnas påskgåva till muslimska vänner, i den sammetsmjuka ljumma afrikanska natten. Det är mera än magiskt, det är förunderligt, det är heligt, svårt att förklara konkret vad det innebär, men i den lätt anskrämliga rätten finns något djupt andligt.

Påsken i Senegal har gett mig också andra upplevelser. Att vakna tidigt på påskmorgonen när någon kristen vän på väg hem från kyrkans påskfirande under påsknatten och högt ropar ”Kristus är uppstånden” är också speciellt. Vissa gånger på morgonnatten var det inte alltid en njutning att vakna till detta glädjebudskap, men tänk att man i ett land där största delen är muslimer kan ropa tidigt på morgonnatten ”Kristus är uppstånden”!

 

Skärtorsdag, långfredag, påskafton och påskdag. Underbara dagar, fyllda med gamla traditioner som fyller vårt inre liv med andlig föda.

Underbara dagar med gamla traditioner som fyller oss också med traditionella rätter, både i nord och i syd. Kalla ljusa vårkvällar som påminner om att Livet återvänder.

Påskens under och mysterium blir större ju äldre jag blir. Även om jag inte kan förstå det riktigt helt och fullt.

 

Att vara kyrka

För någon vecka sen hade jag möjlighet att delta i Teologifestivalen i Uppsala som en av ungefär 1000 deltagare. Teologifestivalen ordnas vartannat år av Svenska kyrkan, något av stiften och Sensus studieförbund. Den påminner till delar om våra kyrkodagar. Liksom våra kyrkodagar riktar sig Teologifestivalen till anställda, förtroendevalda, frivilliga och intresserade.

På Teologifestivalen jobbar man så gott som hela lördagen i en och samma ström. Jag deltog i strömmen som handlade om Trovärdig kyrka. Precis som namnet säger kom mycket att handla om kyrkans uppdrag att vara jordens salt. Emmausvandrarna fick i mötet med den uppståndne Jesus en medvandrare som lyssnade in deras frågor, en som ställde fler frågor. Dessa frågor hjälpte de förvirrade lärjungarna att sätta ord på sina tankar när de fick möta en som gick tillsammans med dem och delade vandringen. Som kyrka är vi satta att vandra med människor. Vår kallelse är att möta dem i deras utsatthet, ge lindring i nöden, hjälpa människor att ana en Kristus som kommer oss nära. Vi får själva om och om igen själva lära känna Kristus därför att kyrkan är uppenbarelse- och relationsburen.

Att vara kyrka är att vara i samtal och dialog med evangeliet. Vi utmanas hela tiden att ställa oss frågan hur detta kommer till uttryck i mötet med utsatta människor, människor som på olika sätt lever i utanförskap. Kyrkans trovärdighet beror på om vi lever som vi lär, inte hur mediatränade vi är. Bara genom att vi själva lever trovärdigt kan kyrkan vara trovärdig. Vi skall också vara medvetna om att det finns en positiv förväntan på att kyrkan skall verka för det goda, i etiska frågor och sociala frågor.

Det finns en förväntan att kyrkan skall ställa upp för dem som ingen annan ser, att ge röst åt dem som inte själva kan föra sin talan. Det finns en förväntan på att kyrkan skall stanna kvar när alla andra stänger igen.

Ett bordssamtal mellan ärkebiskop Antje Jackelen och professor Linda Thomas från USA gjorde ett djupt intryck. Linda Thomas (själv afroamerikan från ”små” förhållanden som hon själv uttryckte det) betonade förlåtelsen och modet att inte låta rädslan ta över. En vilja till samförstånd är den enda vägen till fred, helande och upprättelse. Att inte låta sig skrämmas utan att troget och fast verka för det goda. Att människor sätter sig ner och lyssnar till varandra, samtalar och ingjuter mod och hopp hos varandra är vägen. Hon betonade också kyrkans (och därmed enskildas) ansvar för de utsatta.

Det händer något när kyrkfolket kommer samman. Det blir mer än en festival. Det öppnar för gudsmöten och det öppnar för samtal och möten människor emellan. I gudstjänster, samtal och möten blir människor uppmuntrade, får förnyad tro på evangeliets förlösande och förnyande kraft. Det tänds ett trotsigt hopp och en frimodig tro på det goda. Det bär förhoppningsvis frukt för vägen och samtalen framåt. I maj har kyrkfolket i Svenskfinland möjlighet till detta då vi samlas till finlandssvenska ekumeniska kyrkodagar i Åbo den 19-21 maj.

Finländsk geocachare hittade Luthers ölstop

En osedvanlig upptäckt gjordes i slutet av veckan, då man via laboratorieprov och DNA-analys kunde fastställa att det ölstop som i fjol somras upphittades i närheten av slottet Wartburg  tillhörde Martin Luther.

Geocachefantasten Filip Mellberg gjorde fyndet redan i juli 2016 i nationalparken Hainich då han letade efter en geocache tillsammans med sina vänner.

– Jag hittade stopet i skogen under en sten. Jag insåg att det var gammalt och kunde vara värdefullt, men förstod inte att stopet kunde ha tillhört Martin Luther.

– Det var först när jag såg pjäsen Luther i enrum med skådespelaren Johan Fagerudd och verkligen fick ta in vem Luther var som jag insåg att stopet kunde ha tillhört honom. Signaturen ML i bottnen av stopet fick mig att föra det till Kyrkostyrelsens experter, säger Mellberg.

Sakkunnig vid Kyrkostyrelsen intygar äktheten

Specialsakkunnig för arkeologi och föremål från reformationstiden, vid Kyrkostyrelsen Katarina Boranius är eld och lågor över fyndet.

– Det är frågan om ett bukstop med en svängd profil, som blev vanliga på 1500-talet. Vi har låtit göra både DNA-analys och jämfört med samtida bildmaterial och berättelser om Luther. Det är ju allmänt känt att Luther var en stor ölvän. Det är mindre känt att han hade ett specifikt ölstop, med sina initialer i bottnen. Man misstänker att han tappade det då hans vänner räddade honom undan påvens hejdukar som försökte fängsla honom, förklarar Boranius.

Stopet kan kanske ses på de Finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna i Åbo i maj

Stopet måste givetvis så snabbt som möjligt förmedlas till museimyndigheterna i kyrkan, men Boranius kommer att äska för att fyndet ska få presenteras för allmänheten i Finland.

– Den 19-21 maj 2017 går de Finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna av stapeln i Åbo. Vi kommer att göra allt för att få möjlighet att visa upp fyndet i Marina Palace där dagarna hålls, säger Boranius.

——————-
Mer information om pjäsen Luther i enrum hittar du på evl.fi/luthermonologen och program och anmälning för kyrkodagarna på evl.fi/kyrkodagar