Månad: oktober 2020

Lojalitet på egna villkor

Vi lever i en tid då många primärt både tänker och handlar utgående från sina egna värderingar och åsikter. Det är därför inte förvånande att lojaliteten mot samhällets och kyrkans lagstiftning ifrågasätts och utmanas. Deltagarna i Elokapinas demonstration för någon vecka sedan ansåg det helt befogat att avvika från den plan man hade för sin demonstration och blockerade trafiken på ett par centrala gator i Helsingfors under ett par timmar.

Inom kyrkan är det allt flera som anser att det inte mera går att vänta på kyrkomötets beslut om vigsel av samkönade och därför helt sonika tänker strunta i gällande lagstiftning. I Helsingfors har pastor Kai Sadinmaa gått ett steg längre då han tillsammans med en kollega i Uleåborg Arpad Kovacs öppet ifrågasätter biskoparnas ledarskap och herdefunktion i förhållande till stiftets präster.

Sadinmaa höjde också insatserna i diskussionen då han den 5.10 i en predikan konstaterade att biskoparna har fjärmats från verkligheten och i själva verket bara försöker rädda en redan försvagad institution. Enligt Sadinmaa var den kyrka som Jesus och de första kristna formade långt ifrån vår biskopsledda kyrka. De första kristna hade varken biskopar eller präster enligt den modell som vår kyrka har.

Sadinmaa fortsätter sitt resonemang och menar att reformationen lämnade på hälft och nu måste lekmännen ta den makt som tillhör dem. Någon särskild prästvigning behövs inte utan prästens uppdrag är närmast en arbetsfördelningsfråga. Nattvard kan man fira i hemmen genom att samlas, be, bryta bröd och dela vin.

Känns tankarna bekanta? Jo, den som har läst 1700- och 1800-talets kyrkohistoria ler igenkännande och drar paralleller till både tidiga väckelsebildningar och sekter och den senare framväxande frikyrkligheten. Den gemensamma nämnaren var ifrågasättandet av kyrkan som institution och prästen som auktoritet. Och som en röd tråd genom den teologiska argumentationen, oberoende av om det var en pietistisk väckelse eller frikyrkobildning, var strävan tillbaka till urkyrkans idealtillstånd.

Är då Sadinmaa ute och seglar eller finns det en grund för hans fräna kritik och hårda villkorslösa inställning till kyrkan?

Vid en första anblick är det lätt att avfärda honom och det är inte svårt att sticka hål på hans argumentation. Den väg han beträder leder lätt till religiös anarkism och sektliknande gemenskaper. Varje samfund behöver någon form av gemensamma spelregler för att fungera. Hans vurm för urkyrkan är också både ohistorisk och naiv. Dess lösa organisation fungerade till en början men urkyrkan var ingalunda något kristligt paradis och snart uppstod p.g.a. inre stridigheter ett behov av en mera tydlig ordning.

Sedan måste man ge Sadinmaa rätt i att vår institutionella kyrka verkligen har orsak att se sig i spegeln. Det blir också alltmer uppenbart i ljuset av förhandenvarande medlems- och gudstjänststatistik. Men det handlar om större saker än enskilda biskopars åsikter och prästämbetets utformning. Ytterst handlar det om att vi uppenbarligen inte förmår möta människors andliga behov och frågor. Institutionen har vuxit sig så stark att den skymmer livet. Systemet överskuggar andligheten.

Det här accentueras också av det faktum att både lutherska och ekumeniska alternativa gudstjänstgemenskaper växer upp och attraherar människor. Den nyvalda ledaren för Tomasgemenskapen i Helsingfors, Kati Pirttimaa, noterar att Tomasmässan fungerar som ett hem för de andligt vilsna, de som av en eller annan orsak upplevt att de måste söka ett nytt sammanhang för sin andlighet. Mässans dragningskraft ligger också i att det är en mässa med lekmän och för lekmän. Lägger vi ännu till det här en mångsidig musikalisk utformning, möjlighet till förbön, ljuständning och smörjelse med olja framträder bilden av en gudstjänst som går från det liturgiskt-institutionella mot det andligt-mänskliga. Detta trots att Tomasmässan i sin utformning bygger på liturgiska element från olika kyrkotraditioner.

Sadinmaas utspel, om vi nu återgår till det, är en hälsosam påminnelse om att vi i kyrkan har skäl att analysera vad vi håller på med. Däremot tror jag inte att hans recept är särskilt bra. Det ger individualismen fria händer och leder enbart till ökad pluralism och splittring inom vår kyrka. Då hamnar vi lätt i det scenario som professor emeritus Kaarlo Arffmann tecknade i ett föredrag för en tid sedan. Nämligen att utvecklingen inom luthersk kristenhet ser ut att gå i en riktning som slutar i marginalisering och en splittring i inbördes stridande små fraktioner.

Samtidigt finns det allt skäl att förhålla sig till vår situation med både en smula stolthet och självkritisk distans. Allt är inte väl inom kyrkan och det finns därför orsak att se hur vi inom ramen för de stora ekonomiska och personella resurser vi fortsättningsvis har, bäst kan tjäna våra medmänniskor och bygga Guds rike i vårt land.

En möjlighet för unga och kyrkan

I november 2019 beslöt kyrkomötet om ett tillägg till kyrkoordningen som innebär att alla församlingar bör inrätta påverkansgrupper för unga, för att ”garantera de ungas möjlighet till delaktighet och inflytande”. Gruppens uppgift är främst ”att påverka beredningen av ärenden och beslutsfattandet och delta i planeringen av församlingens verksamhet”. Det är församlingens uppgift att ”se till att gruppen har verksamhetsförutsättningar”. Detta som en fortsättning på paragrafen om barnkonsekvensanalys som trädde i kraft 2015.

Den nya kyrkoordningen (med tillägget om påverkansgrupper) träder i kraft samtidigt som den nya kyrkolagen. Den nya kyrkolagen har ännu inte godkänts i riksdagen, men det är inget hinder för att redan inleda förberedelserna för arbetet med påverkansgrupperna.

Varje församling bör alltså så småningom ha en påverkansgrupp för unga. Hur denna grupp i praktiken ska se ut och fungera, hur medlemmarna ska väljas, vilka resurser den ska ha osv, är upp till varje enskild församling att bestämma. Det är också möjligt att flera församlingar har en gemensam påverkansgrupp, t.ex. inom en samfällighet eller ett prosteri. Huvudsaken är att gruppen har konkreta möjligheter att påverka beredning, beslutsfattande och verksamheten i församlingen.

Kyrkomötets beslut har väckt en del reaktioner och oro. Många tycker att tanken är god, men att detta aldrig kommer att fungera i praktiken. Varför? Jo, för att erfarenheten säger att kyrkoherdarna och förtroendevalda inte kommer att ta detta på allvar, det kommer att bli en flopp. Det kommer bara vara något som ser bra ut på papper – precis som barnkonsekvensanalysen – och de ungdomar som vi lyckas engagera kommer bara att stöta på en byråkratisk vägg eller genast få ett ”nej” för sina idéer och sedan tappa intresset för kyrkan helt och hållet. Tyvärr vet jag att dessa reaktioner kommer till följd av erfarenheter av att det går precis på det här sättet. Reaktionerna är berättigade och jag delar själv denna oro. Men detta kan fungera; det finns redan goda exempel i vår kyrka. Det behöver fungera och därför vill jag nu höja min röst.

Denna text är delvis en vädjan till oss alla vuxna att se till att vi förhindrar att farhågorna blir sanna. Det är på de vuxnas ansvar – kyrkoherde, förtroendevalda och anställda – att se till att påverkansgrupperna har konkreta och verkliga verksamhetsförutsättningar. Det kräver att vi tänker om, går utanför vår bekvämlighetszon, vågar släppa tyglarna och öppnar upp för nya möjligheter. Det räcker inte att vi bara formellt lyssnar på barn och unga. Vi måste ta till oss det vi hör och göra något konkret av det. Då en ung konkret får se att hens åsikt har betydelse, att det händer något när hen delar med sig av sina idéer, då blir hen inspirerad och motiverad och upplever på riktigt att hen får vara med, att hen har en betydelse och är delaktig. Om den unga däremot upplever att man nog lyssnar, men det inte händer något mer, då har det ju ingen betydelse alls att man lyssnade. Det är ingen skillnad om den unga säger sin åsikt, har idéer eller är med – ingen bryr sig ändå. Så får det inte vara! Barnkonsekvensanalys och ungas påverkansgrupper får inte bara vara formaliteter – de måste vara möjligheter och konkreta åtgärder. Som jag redan skrev så kräver detta att vi tänker om kring en hel del saker. Arbetet med barnkonsekvensanalys och påverkansgrupper kräver också sina resurser, men om vi vill ha en kyrka också i framtiden så är dessa resurser nödvändiga.

Ungdomar som röstar med röstkort på Ungdomens kyrkodagar.Ungdomar påverkar genom att rösta i plenum under Ungdomens Kyrkodagar.

Fungerande påverkansgrupper är en verklig möjlighet för kyrkan. Unga kan se saker ur ett perspektiv som vi vuxna aldrig skulle kommit att tänka på. De kan komma med idéer och lösningar som hjälper oss ur våra invanda mönster och vår bekvämlighetszon. Vi vuxna behöver därför våga ha ett öppet sinne och en beredskap att gå utanför det vi är vana vid. Många av oss behöver fila på vårt sätt att ta emot nya idéer. När någon – ung eller gammal – kommer med ett förslag får vi inte automatiskt säga ”nej”. Inte ens fast det skulle vara frågan om något som vi faktiskt provat tidigare och som inte fungerade. Vi får inte säga ”Nej, vi har provat, det fungerade inte.” Istället bör vi hålla möjligheterna öppna: ”Bra idé, vi provar!” ”Bra idé, har du förslag på hur vi kunde göra detta i praktiken?” Det som inte fungerade för tio år sedan kanske fungerar hur bra som helst nu – och tvärtom förstås också. När någon kommer med ett förslag som kräver pengar och vi vet att dessa pengar helt enkelt inte existerar får vi inte heller säga nej genast. Istället behöver vi bejaka och berömma idén, sedan tydligt förklara varför pengarna inte räcker till, men också gå vidare och fråga: ”Kan vi utveckla idén vidare? Har ni idéer på hur vi kunde förverkliga det här med mindre pengar?” Ibland kanske det faktiskt skulle visa sig att pengarna fixar sig om man bara gör några justeringar. Om vi ser en glöd hos någon får vi inte släcka den, för risken finns att den aldrig tänds igen. Istället ska vi ta vara på glöden för då chansen stor att glöden sprider sig.

Jag har själv som ungdom – och t.o.m. som ung, ny arbetstagare – upplevt det automatiska nejet som kommit när jag kommit med något förslag. Skulle jag inte ha en stark kyrklig identitet skulle jag ha gett upp för länge sedan. Jag vet att vår kyrka ofta är ett byråkratiskt helvete, men det får inte gå ut över våra barn och unga. Vi vuxna behöver röja hinder och vara möjliggörare i byråkratins djungel, inte automatiska stop-märken och nej-väggar. Det är inte lätt, men i vårt land finns redan exempel på att det går. Det går om vi vuxna – kyrkoherdar, förtroendevalda, anställda och andra som sitter på makten eller har påverkningsmöjligheter – gör det tillsammans och tillsammans vågar släppa tyglarna och vara möjliggörare.  Allt beror på vår egen inställning, vår egen vilja att ge utrymme, vårt eget mod att släppa tyglarna.

Påverkansgrupperna är ingen ”quick-fix” för vår kyrka. De kommer också att – och behöver få – ta sin tid att etableras. Men vågar vi ta tag i saken, tänka om, släppa tyglarna, prova, misslyckas och prova på nytt – målmedvetet arbeta för att barn och unga ska ha en plats och en röst i vår kyrka – då har vår kyrka en framtid och ett hopp.

Klicka här för att läsa mera om påverkansgrupperna på Evl+.

Klicka här för att se en hälsning från föregående kyrkomötesmandatperiod.

För att främja barnets bästa ska kyrkliga myndigheter i sin beredning av beslut analysera och beakta beslutets konsekvenser för barn. Konsekvensanalysen utförs av den myndighet som först behandlar ärendet. Med barn avses alla som inte fyllt 18 år.
Församlingen ska i syfte att garantera de ungas möjligheter till delaktighet och inflytande inrätta en påverkansgrupp för unga och se till att gruppen har verksamhetsförutsättningar. Påverkansgruppen kan vara gemensam för flera församlingar.
Påverkansgruppen har i uppgift att påverka beredningen av ärenden och beslutsfattandet samt delta i planeringen och genomförandet av församlingens verksamhet. De som väljs till påverkansgruppen ska vara konfirmerade, under 29 år och medlemmar av församlingen.
(Den nya kyrkoordningen, kapitel 10 § 4)

Logo för ungas påverkansgrupper.