Lojalitet på egna villkor

Vi lever i en tid då många primärt både tänker och handlar utgående från sina egna värderingar och åsikter. Det är därför inte förvånande att lojaliteten mot samhällets och kyrkans lagstiftning ifrågasätts och utmanas. Deltagarna i Elokapinas demonstration för någon vecka sedan ansåg det helt befogat att avvika från den plan man hade för sin demonstration och blockerade trafiken på ett par centrala gator i Helsingfors under ett par timmar.

Inom kyrkan är det allt flera som anser att det inte mera går att vänta på kyrkomötets beslut om vigsel av samkönade och därför helt sonika tänker strunta i gällande lagstiftning. I Helsingfors har pastor Kai Sadinmaa gått ett steg längre då han tillsammans med en kollega i Uleåborg Arpad Kovacs öppet ifrågasätter biskoparnas ledarskap och herdefunktion i förhållande till stiftets präster.

Sadinmaa höjde också insatserna i diskussionen då han den 5.10 i en predikan konstaterade att biskoparna har fjärmats från verkligheten och i själva verket bara försöker rädda en redan försvagad institution. Enligt Sadinmaa var den kyrka som Jesus och de första kristna formade långt ifrån vår biskopsledda kyrka. De första kristna hade varken biskopar eller präster enligt den modell som vår kyrka har.

Sadinmaa fortsätter sitt resonemang och menar att reformationen lämnade på hälft och nu måste lekmännen ta den makt som tillhör dem. Någon särskild prästvigning behövs inte utan prästens uppdrag är närmast en arbetsfördelningsfråga. Nattvard kan man fira i hemmen genom att samlas, be, bryta bröd och dela vin.

Känns tankarna bekanta? Jo, den som har läst 1700- och 1800-talets kyrkohistoria ler igenkännande och drar paralleller till både tidiga väckelsebildningar och sekter och den senare framväxande frikyrkligheten. Den gemensamma nämnaren var ifrågasättandet av kyrkan som institution och prästen som auktoritet. Och som en röd tråd genom den teologiska argumentationen, oberoende av om det var en pietistisk väckelse eller frikyrkobildning, var strävan tillbaka till urkyrkans idealtillstånd.

Är då Sadinmaa ute och seglar eller finns det en grund för hans fräna kritik och hårda villkorslösa inställning till kyrkan?

Vid en första anblick är det lätt att avfärda honom och det är inte svårt att sticka hål på hans argumentation. Den väg han beträder leder lätt till religiös anarkism och sektliknande gemenskaper. Varje samfund behöver någon form av gemensamma spelregler för att fungera. Hans vurm för urkyrkan är också både ohistorisk och naiv. Dess lösa organisation fungerade till en början men urkyrkan var ingalunda något kristligt paradis och snart uppstod p.g.a. inre stridigheter ett behov av en mera tydlig ordning.

Sedan måste man ge Sadinmaa rätt i att vår institutionella kyrka verkligen har orsak att se sig i spegeln. Det blir också alltmer uppenbart i ljuset av förhandenvarande medlems- och gudstjänststatistik. Men det handlar om större saker än enskilda biskopars åsikter och prästämbetets utformning. Ytterst handlar det om att vi uppenbarligen inte förmår möta människors andliga behov och frågor. Institutionen har vuxit sig så stark att den skymmer livet. Systemet överskuggar andligheten.

Det här accentueras också av det faktum att både lutherska och ekumeniska alternativa gudstjänstgemenskaper växer upp och attraherar människor. Den nyvalda ledaren för Tomasgemenskapen i Helsingfors, Kati Pirttimaa, noterar att Tomasmässan fungerar som ett hem för de andligt vilsna, de som av en eller annan orsak upplevt att de måste söka ett nytt sammanhang för sin andlighet. Mässans dragningskraft ligger också i att det är en mässa med lekmän och för lekmän. Lägger vi ännu till det här en mångsidig musikalisk utformning, möjlighet till förbön, ljuständning och smörjelse med olja framträder bilden av en gudstjänst som går från det liturgiskt-institutionella mot det andligt-mänskliga. Detta trots att Tomasmässan i sin utformning bygger på liturgiska element från olika kyrkotraditioner.

Sadinmaas utspel, om vi nu återgår till det, är en hälsosam påminnelse om att vi i kyrkan har skäl att analysera vad vi håller på med. Däremot tror jag inte att hans recept är särskilt bra. Det ger individualismen fria händer och leder enbart till ökad pluralism och splittring inom vår kyrka. Då hamnar vi lätt i det scenario som professor emeritus Kaarlo Arffmann tecknade i ett föredrag för en tid sedan. Nämligen att utvecklingen inom luthersk kristenhet ser ut att gå i en riktning som slutar i marginalisering och en splittring i inbördes stridande små fraktioner.

Samtidigt finns det allt skäl att förhålla sig till vår situation med både en smula stolthet och självkritisk distans. Allt är inte väl inom kyrkan och det finns därför orsak att se hur vi inom ramen för de stora ekonomiska och personella resurser vi fortsättningsvis har, bäst kan tjäna våra medmänniskor och bygga Guds rike i vårt land.

Dela

Skribent: Sixten Ekstrand

Direktor för Kyrkans central för det svenska arbetet. I kyrkanu bloggen analyserar och diskuterar jag kyrkans och den kristna trons roll i ett föränderligt samhälle. Jag försöker ge röst åt kyrkan och dess värderingar i mediabruset.