Månad: februari 2022

Rapporterna om ungdomars illamående i pandemins kölvatten duggar tätt. Två års påtvingad ensamhet som tidvis inneburit isolering har satt sina spår. Vi människor är i grund och botten sociala varelser och då blir ensamheten i en studielya och bristen på sociala kontakter svår att uthärda och sätter sina spår i själen. Två år är en lång tid i en ung människas liv och har nu resulterat i att allt flera skolungdomar och studerande lider av psykisk ohälsa.

Fenomenet är inte nytt och handlar inte om att dagens ungdomar skulle vara bortskämda veklingar som inte orkar bita ihop och gå vidare, även om vi nu anar ett visst ljus i pandemitunneln. Samma signaler har noterats tidigare.

Efter vårt senaste krig hade vi också en traumatiserad generation av unga män som efter sina år i kriget hade svårt att återgå till vardagen. Tyvärr noterades då inte problemet i tillräcklig grad, vilket för en del resulterade i alkoholmissbruk, oförmåga att bygga trygga relationer till andra och till och med självmord.

Den ekonomiska depressionen i början på 1990-talet skördade också sina offer. Det var inte bara vuxna människor som förlorade sitt arbete och såg familjeföretaget gå i konkurs. Forskningen har visat på en generation av 90-talsunga som mådde psykiskt dåligt och som ärvde både modlösheten och arbetslösheten av sina föräldrar. De förebyggande insatserna för att hjälpa upp situationen var avsevärt bättre då än efter kriget, men mycket gjordes för lite och för sent.

Nu står vi igen i en liknande situation. Den globala pandemi som har prövat oss under de två senaste åren har lämnat djupa spår i alltför många ungdomars själsliv. Frågan är hur, när och på vilket sätt vi reagerar nu? Har vi lärt oss något av tidigare liknande situationer?

Det goda är att problemet uppmärksammas och diskuteras. Insatser görs också av olika aktörer. Församlingarnas ungdomsarbetsledare är medvetna om utmaningen och kan utgöra en första viktig kontakt. I Tammerfors har församlingarna öppnat upp en walk-in mottagning för unga som behöver prata om sin situation. Också på kommunalt och statligt håll är man uppmärksam på situationen.  

Corona-pandemin har krävt stora uppoffringar. Det har satsats miljarder på att stimulera ekonomin och hålla igång produktionen. Och trots att det skett med lånade pengar så har även de mest marknadskapitalistiska krafterna gett sitt bifall och ansett att taktiken varit rätt. Det går inte att bromsa i en uppförsbacke. Det behövs temporärt mera drivmedel.

Den stora frågan är om vi finner samma taktiska mogenhet när det gäller ungdomars psykiska hälsa. Vågar vi satsa och arbeta förebyggande för att dämpa följderna av pandemin? Eller är det så att ekonomisk stimulans för att hålla BNP uppe är viktigare än personella och ekonomiska satsningar på att hålla psykiskt trötta ungdomars huvuden ovanför vattenytan. Det är bråttom och vi har inte råd att upprepa tidigare misstag.

År 1929 utkom Erich Maria Remarques roman På västfronten intet nytt. Den skildrade en ung tysk soldats upplevelser av livet i skyttegravarna under första världskriget. När kyrkan senaste vecka presenterade medlemssiffrorna för år 2021 är det lätt att travestera titeln på Remarques roman och säga på medlemsfronten intet nytt.

Medlemsantalet i den evangelisk-lutherska kyrkan minskade med 1,2 procent under år 2021, vilket befäster den trend som varit tydligt iakttagbar sedan 2005. Någon ände på det sluttande planet finns inte heller i sikte. De prognoser som gjorts visar att takten kommer att vara densamma under de kommande 15-20 åren.

Visst finns det ljuspunkter. Den lutherska kyrkan är fortsättningsvis landets största med sina 3,7 miljoner medlemmar. Och när kyrkotillhörigheten i hela landet landar på 66 procent så kan Borgå stift ståta med en kyrkotillhörighet om nästan 76 procent. Kyrkans familjerådgivningar uppvisar ett ökat antal klienter, samtalen till Kyrkans samtalstjänst har ökat och skriftskolan befäster sina positioner.

Men sammantaget präglas bilden av kyrkan av det sluttande planet. Det går sakta utför. Hur skall vi möta denna utmaning? Finns det strategier eller smyger missmodet och likgiltigheten sin in i själen hos anställda och församlingsmedlemmar?

I den nyss utkomna boken Mindre folk– mera kyrka försöker artikelförfattarna se möjligheter för Svenska kyrkan i en postmodern tid med färre anställda, minskande resurser och ökande privatreligiositet. En reflektion är vikten av att få sörja det som man förlorat. Det finns en kollektiv sorg bland de som älskar kyrkan över att medlemmar flyr, gudstjänsterna besöks av allt färre och verksamheter läggs ner. Det är viktigt att inte sopa detta under mattan utan benämna saker vid deras rätta namn och ge sorgen tid.

Men lika viktigt är att rikta blicken framåt och se de möjligheter som de facto existerar. Det blir inte som förr men framtiden innebär också nya möjligheter. Medlemmarna har lämnat kyrkan, men Gud finns kvar. Det är därför befriande att ta del av de tankar som docenten i etik vid Uppsala universitet, Bo Hansson ger uttryck för i nämnda bok.

I sin analys av Svenska kyrkans tillstånd konstaterar han det som många tänkt, men som få vågat säga. Hansson konstaterar att Svenska kyrkan hör till de mest välbeställda kyrkorna ekonomiskt, men den är knappast den mest framgångsrika när det handlar om barmhärtighet och andlighet. Ännu mera rakt på sak bli han i sin beskrivning av förhållandet mellan anställda och ideella krafter. Engagerade kristna är effektivare vittnen än välavlönade anställda. … I det långa loppet kan ideella krafter utgöra ett mera övertygande vittnesbörd än professionella. God ekonomi kan leda till försvagat kristet vittnesbörd.

Hansson provocerar naturligtvis, men ibland måste det till en provokation för att vi skall kunna se klart. För detta gäller inte bara Svenska kyrkan. De västerländska lutherska folkkyrkorna befinner sig alla i samma situation. Vi har anställt bort frivilligheten och vår goda ekonomi har gjort oss blinda för att mobilisera ideella krafter.

Pengar behövs och en god ekonomi är en välsignelse om vi prioriterar rätt. Vi skall också akta oss för att bygga upp en motsättning mellan anställda och ideella krafter. Bägge behövs, men den primära utmaningen kan nu inte bestå i att behålla så många byggnader och anställda som möjligt, utan att mobilisera alla de som ber, tror, hoppas och vill arbeta för och vara kyrka i världen.

Därför behöver vi nu ett nytt och fräscht sätt att se på församlingen. Och detta gäller allt från besluten i fullmäktige och kyrko- och församlingsråd till satsningar på ideella krafter.  Hansson skriver: Att i första hand se efter hur mycket pengar församlingen förfogar över, gör organisationen missmodig i stället för modig och aktiv. I församlingens årsbokslut syns inte dess viktigaste tillgång: evangeliet.

Hur framtiden för de lutherska folkkyrkorna ser ut är svårt att sia. Men det mesta talar för att vi har mindre medlemmar, färre anställda och byggnader. Men lyckas vi mobilisera mera ideella krafter och inser att evangeliet är vår viktigaste resurs så kan vi frimodigt och trosvisst möta framtida utmaningar.