År 1929 utkom Erich Maria Remarques roman På västfronten intet nytt. Den skildrade en ung tysk soldats upplevelser av livet i skyttegravarna under första världskriget. När kyrkan senaste vecka presenterade medlemssiffrorna för år 2021 är det lätt att travestera titeln på Remarques roman och säga på medlemsfronten intet nytt.
Medlemsantalet i den evangelisk-lutherska kyrkan minskade med 1,2 procent under år 2021, vilket befäster den trend som varit tydligt iakttagbar sedan 2005. Någon ände på det sluttande planet finns inte heller i sikte. De prognoser som gjorts visar att takten kommer att vara densamma under de kommande 15-20 åren.
Visst finns det ljuspunkter. Den lutherska kyrkan är fortsättningsvis landets största med sina 3,7 miljoner medlemmar. Och när kyrkotillhörigheten i hela landet landar på 66 procent så kan Borgå stift ståta med en kyrkotillhörighet om nästan 76 procent. Kyrkans familjerådgivningar uppvisar ett ökat antal klienter, samtalen till Kyrkans samtalstjänst har ökat och skriftskolan befäster sina positioner.
Men sammantaget präglas bilden av kyrkan av det sluttande planet. Det går sakta utför. Hur skall vi möta denna utmaning? Finns det strategier eller smyger missmodet och likgiltigheten sin in i själen hos anställda och församlingsmedlemmar?
I den nyss utkomna boken Mindre folk– mera kyrka försöker artikelförfattarna se möjligheter för Svenska kyrkan i en postmodern tid med färre anställda, minskande resurser och ökande privatreligiositet. En reflektion är vikten av att få sörja det som man förlorat. Det finns en kollektiv sorg bland de som älskar kyrkan över att medlemmar flyr, gudstjänsterna besöks av allt färre och verksamheter läggs ner. Det är viktigt att inte sopa detta under mattan utan benämna saker vid deras rätta namn och ge sorgen tid.
Men lika viktigt är att rikta blicken framåt och se de möjligheter som de facto existerar. Det blir inte som förr men framtiden innebär också nya möjligheter. Medlemmarna har lämnat kyrkan, men Gud finns kvar. Det är därför befriande att ta del av de tankar som docenten i etik vid Uppsala universitet, Bo Hansson ger uttryck för i nämnda bok.
I sin analys av Svenska kyrkans tillstånd konstaterar han det som många tänkt, men som få vågat säga. Hansson konstaterar att Svenska kyrkan hör till de mest välbeställda kyrkorna ekonomiskt, men den är knappast den mest framgångsrika när det handlar om barmhärtighet och andlighet. Ännu mera rakt på sak bli han i sin beskrivning av förhållandet mellan anställda och ideella krafter. Engagerade kristna är effektivare vittnen än välavlönade anställda. … I det långa loppet kan ideella krafter utgöra ett mera övertygande vittnesbörd än professionella. God ekonomi kan leda till försvagat kristet vittnesbörd.
Hansson provocerar naturligtvis, men ibland måste det till en provokation för att vi skall kunna se klart. För detta gäller inte bara Svenska kyrkan. De västerländska lutherska folkkyrkorna befinner sig alla i samma situation. Vi har anställt bort frivilligheten och vår goda ekonomi har gjort oss blinda för att mobilisera ideella krafter.
Pengar behövs och en god ekonomi är en välsignelse om vi prioriterar rätt. Vi skall också akta oss för att bygga upp en motsättning mellan anställda och ideella krafter. Bägge behövs, men den primära utmaningen kan nu inte bestå i att behålla så många byggnader och anställda som möjligt, utan att mobilisera alla de som ber, tror, hoppas och vill arbeta för och vara kyrka i världen.
Därför behöver vi nu ett nytt och fräscht sätt att se på församlingen. Och detta gäller allt från besluten i fullmäktige och kyrko- och församlingsråd till satsningar på ideella krafter. Hansson skriver: Att i första hand se efter hur mycket pengar församlingen förfogar över, gör organisationen missmodig i stället för modig och aktiv. I församlingens årsbokslut syns inte dess viktigaste tillgång: evangeliet.
Hur framtiden för de lutherska folkkyrkorna ser ut är svårt att sia. Men det mesta talar för att vi har mindre medlemmar, färre anställda och byggnader. Men lyckas vi mobilisera mera ideella krafter och inser att evangeliet är vår viktigaste resurs så kan vi frimodigt och trosvisst möta framtida utmaningar.
