Det är inte så lätt att applicera studentsångens kännspaka optimistiska ord på kyrkan och dess verksamhet. Åtminstone inte om vi betraktar kyrkan ur ett europeiskt perspektiv.
Men det finns undantag. Det är ingen hemlighet att kyrkans växer globalt. Den starkaste tillväxten har vi i Afrika, Asien samt i Syd- och Centralamerika. Intressant är också att tillväxten sker inom samfund som är på retur i Europa. När de lutherska, reformerta och anglikanska kyrkorna går bakåt på bred front i Europa, visar de i många fall en stark tillväxt på annat håll i världen. De nordiska folkkyrkorna kunde länge ståta med att vara de största lutherska samfunden, men i dag har deras systerkyrkor i Tanzania och Etiopien gått förbi med marginal.
En ännu starkare tillväxt globalt kan skönjas inom pingströrelsen och den evangelikala kristenheten som tillsammans räknar mellan 300 och 400 miljoner medlemmar. Detta kan jämföras med att det i dag finns ca 70 miljoner lutheraner, och 75 miljoner reformerta kristna i vår värld.
De religionssociologer som på 1960- och 70-talen menade att sekulariseringen skulle leda till religionens sakta borttynande har under senare decennier tvingats erkänna att de tog grundligt fel. Religionen och även kristendomen står sig starkare i världen i dag än någonsin tidigare. Och då har vi inte ens beaktat antalet kristna i Kina. Deras antal är höljt i dunkel men enligt försiktiga beräkningar utgör de 30 miljoner. Mera optimistiska analyser talar om 80 miljoner som håller fast vid sin tro trots årtionden av ateistisk indoktrinering och myndighetsåtgärder som försvårar deras verksamhetsförutsättningar.
Vad är då hemligheten bakom att antalet kristna ökar? Kimmo Ketola vid Kyrkans enhet för forskning och utbildning pekar i en intervju för tidningen Kotimaa på ett par faktorer. Kyrkornas förmåga att stöda medlemmarnas andlighet och andliga utveckling är av stor betydelse. Utöver det här noterar Ketola vikten av att kyrkorna delar medlemmarnas liv och vardag och stöder dem i vardagens utmaningar. Vikten av en klar målsättning (mission) och fokus för verksamheten och att ha ett målmedvetet barn- och ungdomsarbete lyfts även fram.
En jämförelse med vår kyrka visar på bristerna. Vi är bra på mycket och möter fortfarande rätt många människor. Men samtidigt visar ny forskning att allt flera upplever kyrkan som en officiell och byråkratisk organisation med liten relevans för vardagen och den egna andligheten. Här är det skäl att anknyta till Kimmo Ketolas iakttagelse från de växande kyrkosamfunden. Hjälper vi medlemmar att växa och leva i sin tro och utöva omsorg om de utstötta, sjuka och svaga? Var finns det mänskliga ansikte som ser och inkluderar vardagens utmaningar i kyrkans liv?
Det är lätt att teckna bilden av den europeiska andligheten i mörka färger. Påven Franciskus har träffande jämfört de europeiska kyrkorna med en gammal människa. De känns trötta och krafterna avtar. Men samtidigt finns det också en ljus och spänstig andlighet i Europa. Jag gick för en dryg månad sedan i mässan i St:a Clara i Stockholm. Det var nästan fullt hus trots att det inte var någon stor helg. Och samtidigt möttes jag av ett eko av det som Kimmo Ketola noterat i sin analys ovan. En stark doft av Kristus i tal, lovsånger och gamla psalmer. Förbön och nattvard vid altaret som gjorde den andliga erfarenheten påtaglig. Fötterna bokstavligen på jorden med en närvaro och omsorg om gudstjänstdeltagarna i samtal, bekräftande igenkännande och samspråk under kyrkkaffet.
Samtidigt är detta arbete inget som uppkommit genom kyrkorådsbeslut och uppifrån dikterade strategier. Det har fötts i bön, utvecklats genom kristen tro praktiserad i handling och det bärs av en Kristusvision. Det kan och skall inte kopieras, men lärdomen från och erfarenheterna av det som görs i St:a Clara och i de växande kyrkorna har vi allt skäl att ta tillvara. Då kan också den ljusnande framtid vara vår.
