Biljett till Guds hus

En av grundbultarna inom finländsk kyrklighet har varit att det är gratis att besöka Guds hus. Undantag har gjorts vid konserter då arrangörerna ibland sålt programblad eller biljetter. I gengäld har de då ofta också betalat hyra för utrymmet.

För ett par år sedan väckte det en viss uppmärksamhet då Tölö församling beslöt införa en inträdesavgift om 3 euro för besökare i populära Tempelplatsens kyrka i Helsingfors. Under de första åren har avgiften genererat en extra inkomst om närmare två miljoner euro per år till församlingen. Pengar som använts för bl.a. diakonin och familjerådgivningen. Även i Borgå har förtroendevalda diskuterat en motion om att uppbära en avgift av de turister som besöker domkyrkan.

För den som rest i Europa är det här ingenting nytt. Det är mera regel än undantag att man som turist får lov att erlägga en inträdesavgift för att besöka en del kyrkor. Och det är ingenting som avskräcker besökarna, tvärtom ringlar sig köerna ibland hundratals meter långa. När det är gudstjänst uppbärs naturligtvis inget inträde. Då är alla välkomna, men förväntas givetvis delta i mässan och inte turistiskt spatsera omkring i kyrkan.

Frågan om inträde till kyrkan har en både praktisk och teologisk dimension och resonemanget kan landa olika beroende på var tyngdpunkten sätts. Sett ur en praktisk och ekonomisk synvinkel är det helt naturligt att ta inträde, speciellt till de helgedomar som har många besökare. Extra städning, slitage och övervakning kostar och då är det inte mera än riktigt att alla betalar för sig.

Sett ur en teologisk synvinkel finns det en del som skaver med ett inträde. Kyrkans värdegrund handlar om annat än monetära aspekter och då borde gästfriheten innebära gratis tillträde. Kyrkans heliga rum fungerar i bästa fall evangeliserande och bör utnyttjas för stillhet och bön och inte för ekonomisk vinning. En inträdesavgift kan likaså bidra till att öka skillnaden mellan församlingarna då långt ifrån alla kyrkor är populära turistmål.

I takt med att ekonomin blir allt kärvare i många församlingar riktas blickarna mot nya inkomstkällor och då kan t.ex. en populär vägkyrka eller en annars arkitektoniskt värdefull kyrkobyggnad ses som en potentiell inkomstkälla när det gäller att balansera budgeten.

Det finns även en månghundraårig tradition av business inom kloster och kyrkor då inkomsterna från jordbruk, öl- och vintillverkning och försäljning av souvenirer motiverats med att den ekonomiska vinsten används för diakoni och välgörenhet. Samma motiv som även Tölö församling hänvisar till.  Men det går ändå en principiellt viktig – om än kanske hårfin – gräns vid kyrkorummet. Inträde till kyrkans heliga rum kan inte direkt jämföras med inkomster från jord- och skogsbruk eller från hyreslägenheter.

Personligen är jag delad och det är svårt att slå fast vad som är absolut rätt eller fel i den här frågan. Det finska uttrycket ”veteen piirretty viiva” (ett streck i vattnet) är belysande för problematiken. Det är dock viktigt att komma ihåg att motiveringarna för ett inträde inte enbart kan utgå från dålig ekonomi, utan bör handla om att använda medlen för en medveten satsning på diakoni, mission eller barn- och ungdomsarbete. Lika viktigt är att fundera över vad det betyder för bilden av kyrkan. Jesus drev som bekant ut månglarna ur templet och vi skall inte bjuda in dem igen.

Dela
Sixten Ekstrand

Skribent: Sixten Ekstrand

Direktor för Kyrkans central för det svenska arbetet. I kyrkanu bloggen analyserar och diskuterar jag kyrkans och den kristna trons roll i ett föränderligt samhälle. Jag försöker ge röst åt kyrkan och dess värderingar i mediabruset.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *