Vad lär vi oss av Corona?

Allt var klappat och klart. Det stora huset utanför Split var bokat och planerna för 60-årsdagen med barn och barnbarn spikade. Då kom ett litet virus och lade sin skugga över allt och alla. Och nu funderar jag och många med mig. Vad förändras? Blir det ”nya normala” tvåmeterssamhället då vi håller distans till varandra av rädsla för smittspridning? Byter vi semester mot hemester? Får vi vänja oss vid tanken på ett förlorat årtionde och lägre levnadsstandard? Vad lär vi oss av det vi nu genomlever?

Världen kommer säkert att på en del punkter se annorlunda ut efter Corona pandemin. Samtidigt finns det skäl att ifrågasätta vår förmåga och vilja till en bestående, långsiktig förändring. Det omfattande andliga uppvaknande som präglade vårt land under de första krigsåren under 1940-talet ersattes snabbt av likgiltighet och direkt lössläppthet. Lika snabbt glömde majoriteten av finländarna bort de tiotusentals personer i vårt land som slogs ut, drabbades av konkurser och förpassades i social misär efter den djupa recessionen på 1990-talet.

På ett plan är det både förståeligt och mänskligt att glömma det svåra och se framåt. Men samtidigt vore det synd om vi inte tog med oss någonting av det som vi erfarit, upptäckt och lärt under de senaste månaderna. Covid-19 har inte bara fört med sig isolering och nedstängning. Förhoppningsvis har vi djupt i folksjälen upptäckt nya saker och lärt oss se tillvaron med nya ögon.

Vad kan då kyrkan lära av de gångna månaderna? Ett par saker förtjänar att uppmärksammas. Det har varit inspirerande att notera hur snabbt församlingarna anpassat sig. Istället för att ställa in har många ställt om och gudstjänster, ungdomskvällar, andakter och barntimmar har flyttat ut på nätet. Visst har kvaliteten varierat och tekniken strulat ibland. Men så är det också med livet i övrigt. Det går inte alltid som på Strömsö. Den nya tekniken ger nya möjligheter och det påtvingade digiskutt som många nu tagit visar riktningen för framtidens församlingsarbete. 

Det har likaså varit befriande att krisen skapat en samhörighet och starkare fokusering på kyrkans grunduppdrag. Jag har inte en dag saknat de ibland ofruktbara och ändlösa diskussionerna på sociala medier om ämbete, sexualitet och annat som vi har olika åsikter om. Kan vi gå ur Corona krisen med en nyvunnen insikt om att det är mera som förenar än som skiljer oss åt är mycket vunnet.

De gångna månaderna har varit en ögonöppnare för många då tidigare självklarheter inte längre har varit givna. Nu längtar jag efter gemenskapen vid nattvardsbordet. Jag vill möta en församling i Guds hus, tillbe och tillsammans fira mässa inför Guds ansikte. ”Virtual reality” i all ära, men nattvard, psalmsång och de heligas gemenskap gör sig fortfarande bäst i verkliga livet. Jag önskar också att mina barnbarn utan rädsla för följderna skall kunna delta i läger och andra sommaraktiviteter, liksom jag hoppas att våra 70-plussare snart får bryta sin påtvingade isolering.

Men mest av allt hoppas och ber jag att vi efter Corona bär med oss en djup tacksamhet över varje dag som vi får. Det är en förmån, men absolut ingen självklarhet, att få vakna till en ny dag. Det är nåd att utan fruktan för smitta kunna möta en människa ansikte mot ansikte.

Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att minnet är kort och att det är så lätt att falla tillbaka i gamla mönster. Men om Corona åtminstone i någon mån har skänkt oss mera tacksamhet för livet, omsorg om varandra och ödmjukhet inför varje ny dag vi får, så har allt lidande pandemin fört med sig inte varit förgäves. Sedan gäller det att även komma ihåg det vi lärt oss. Det är den verkliga utmaningen.

Dela
Sixten Ekstrand

Skribent: Sixten Ekstrand

Direktor för Kyrkans central för det svenska arbetet. I kyrkanu bloggen analyserar och diskuterar jag kyrkans och den kristna trons roll i ett föränderligt samhälle. Jag försöker ge röst åt kyrkan och dess värderingar i mediabruset.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *