Förändrat arbetssätt i Corona tider

Församlingens barnverksamhet är på paus på grund av Coronaviruset. För alla kan det kännas ovant och överraskande, vad och hur ska vi göra? Det kan innebära att barn och familjer har ett ännu större behov av kontakt och stöd. Ett nytt skede för alla. Nu finns alla möjligheter att vara kreativ och förändra sina arbetsmetoder. Nu har vi chansen att lära oss något nytt, vara flexibla, göra förändringar och anpassa oss, i den nya annorlunda vardagen. Verksamheten behöver inte ta slut utan kan i stället ändra karaktär och form.

Meddela inte bara att verksamheten är pausad utan snarare att nu börjar något nytt! Fundera i din församling på vilka nya sätt ni kan möta barn, unga och familjer. Dela idéer och innovativa tips. Genom att modigt pröva på nya sätt att möta barn och familjer lär man sig vad som fungerar och vad som inte fungerar. Nu behövs kyrkan i den här oväntade situationen vi befinner oss i.

Biskoparnas anvisningar (16.3) uppmanar till att förmedla hopp och att alla ögon, öron och hjärtan nu behöver vara mera öppna och lyhörda. ”Den normala veckoverksamheten i församlingar avbryts tillsvidare, men överförs till webben så snart det är möjligt. Under dessa exceptionella omständigheter är det viktigt att församlingarna förmedlar ett budskap om hopp och tillit. Många oroar sig och behöver själavård, ett lyssnande öra och tröst. Biskoparna uppmuntrar församlingens anställda att använda alla tillgängliga tekniska verktyg i detta arbete”.

Prova modigt digitala verktyg

Församlingen kan nu pröva på att ordna digitala andakter, söndagsskola och olika slag av klubbverksamhet. Dagklubbar, familjeklubbar, musikklubbar, aftonbön och många andra slag av verksamhet kan ske via digitala verktyg. Det är bara att vara kreativ och pröva sig fram.  Regelbundenheten är viktig i det sammanhanget, bestäm på förhand tidpunkt för gemensamma aktiviteter. Det hjälper familjerna att komma ihåg tillfället och ger en rytm i vardagen. På församlingen hemsida kan man som tidigare påminna om aktiviteterna. Tipsa familjerna om olika slag av aktiviteter de kan ha nytta av nu när vardagen är annorlunda. Rörelse, pyssel, böcker, sånger, uteaktiviteter osv. Dela gärna era tips till andra församlingar.

Med mobilen är det lätt att göra en video. Då har även de yngsta möjlighet att vara delaktiga. Ge inte upp om det inte genast fungerar. Prova på nytt!

Teosto har lättat på upphovsrätten nu i Corona tider. Observera att det bara gäller livesändningar. Kom ihåg att radera genast efteråt. Läs mera om det på Teosto sida.

Kontakt och kommunikation med grupperna kan tas med textmeddelande, Facebook, WhatsApp eller e-post. Glöm inte att ta till gamla metoder som att använda mobilen och personligen kontakta församlingsmedlemmarna. Kommunikationen kan ske på olika sätt beroende på vilken typ av verktyg man använt tidigare och man har möjlighet till. Be gärna om hjälp av IT- ansvariga eller kunniga! Kanske någon i arbetsteamet eller någon i familjen är extra bra på det och kan hjälpa. Digitala arbetssätt kräver ordentliga verktyg och massor av mod och inspiration!

Församlingens barnledare och andra medarbetare kan också erbjuda sig att hjälpa familjerna med uteaktiviteter med några barn åt gången. Eller behöver familjen hjälp med något annat? Utdelning av matkassar, hjälp med vardagssysslor osv. Det är bara att frimodigt ta kontakt. Som kyrka har vi alla förutsättningar att vara till hjälp. Även regeringen påminde om det på sin presskonferens 8.3.

Som vuxna kan vi, förmedla att saker går att lösa. Vår uppgift är att lugna och hitta alternativ. Kanske det goda som kan komma ur den här exceptionella situationen är förmågan att sätta saker i perspektiv? Välmående, gemenskap, samhörighet och omsorg om varandra!

Avslutningsvis några tips

  • Skapa rum att mötas — Samhörighet!
  • Dela vardagen — Vad gör du?
  • Ring ett samtal   — Hur är det?
  • Närvaro —Du får ringa!
  • Händer och fötter för varandra — Vi hjälper varandra!
  • Uppmuntra — Det finns hopp!
  • Gör någon glad med post — Aktivitet!
  • Gå ut i naturen — Utesällskap

Kulturarvet som lärmiljö

Min 2-åriga systerson och jag håller till i ett av Åbo domkyrkas sidokapell som är inrett för barn. Där finns ett litet altare och en altartavla av tyg som man får känna på. Under gudstjänsten håller vi varandra sällskap så att hans mamma kan sitta och tolka det som sägs till en av flyktingarna som deltar i mässan. I sidokapellet är valven lägre och de är vackert smyckade. Jag upplever kyrkorummet från ett helt annat perspektiv än från bänkarna där de vuxna sitter. Medan psalmerna och predikan klingar i bakgrunden klättrar systersonen på en trappa som är en del av den tjocka murväggen. Han hittar mjukisdjur som han med stor glädje springer och visar till sin mamma för att samtidigt kolla att hon finns där på sin plats. Ljudet av hans klapprande fotsteg och prat lyfter mot valven i den 700 år gamla katedralen där tidigare generationers suckar, böner, sånger och fotsteg ekat.

I mitt arbete jobbar jag med kyrkans skolsamarbete. Nyligen har jag varit med i en översättningsprocess för att få ett mycket uppskattat finskt pedagogiskt material tillgängligt på svenska. Utforska rummet, som materialet heter, vill ge verktyg för att bygga upp en lärprocess i ett kulturellt rum genom olika sinnen. Eleverna får möjlighet att upptäcka ett kyrkorum eller andra sakrala rum genom att röra sig i rummet och utforska det utifrån en genomtänkt pedagogisk metod. Materialet består av frågekort om byggnaden och de olika föremålen. Genom att barn och ungdomar får utforska och uppleva ett sakralt rum främjas religiös läskunnighet och även interreligiös dialog om alla oberoende av religiös tillhörighet deltar.

För några veckor sedan var jag med på Regionförvaltiningsverkets fortbildningsdag i åskådningsfostran för lärare i Helsingfors och i Vasa. Som en del av programmet höll jag en workshop i Johanneskyrkan och i Trefaldighetskyrkan utifrån Utforska rummet.

Lärarna som deltog i workshopen rörde sig i kyrkorummet, sökte upp platser som väckte deras intresse. De gick upp i predikstolen, testade hur det kändes att spela orgel, kände på altarringens sammetstyg och delade sina upplevelser med varandra. En av deltagarna berättade att när hon stod vid dopfunten och för första gången i sitt liv kände på den gick det upp för henne att här har hon blivit döpt.

Kyrkorum och olika typer av heliga rum väntar på att upptäckas och utforskas, inte endast när människor samlas till gudstjänster, förrättningar eller konserter. Själva rummet är en lärmiljö som ett klassrum aldrig kommer upp till.

Foto: Mårten Björkgren

Den svåra toleransen

Det finns ingenting nytt under solen, säger Predikaren i Gamla Testamentet. Detsamma kan sägas om de ändlösa debatter som då och då uppstår i olika medier kring bibeltolkning och etiska frågor. I sommar har homosexualiteten igen varit på tapeten i både tidningspressen och på olika Facebooktrådar.

Jag tycker – med risk för att bli påhoppad, motsagd och förlöjligad – att många inlägg utgjort en deprimerande läsning. Attityderna har varit direkt tråkiga och oförstående och präglats av en oförsonlighet som har väldigt lite med kärnan i evangeliet att göra. Debattörerna har bildligt talat suttit i varsin skyttegrav och sedan kastat osäkrade handgranater över till varandra, bara för att se vilken reaktionen blir när de kreverar.

Ibland har jag intensivt försökt förstå vem debattörerna tror att de skall omvända med sina tillspetsade utsagor. Det jag har saknat är det goda samtalet där man inte bara levererar färdiga dogmatiska svar utan möts som människor, med sin brustenhet, med sina misslyckanden och med de motstridiga berättelserna, dels om hur det är att leva som homosexuell, dels om hur det känns när man känner sig obekväm så fort saken förs på tal. Men vem vågar ta initiativ till ett sådant samtal? Och finns det vilja och beredskap att gå in i det?

Den här typen av samtal har lyst med sin frånvaro, och då betyder inte försäkran om respekt och tolerans så mycket. Respekt handlar om att våga ta del av en annan människas (för en själv obekväma) åsikter utan fördomar och baktankar, och tolerans är mera än att bejaka de åsikter som överensstämmer med de egna tankarna.

Den tolerans som kräver att alla skall tänka lika har övergivit sina egna ideal för att sakta men säkert iklä sig åsiktsdiktaturens kännetecken. Och i det sammanhanget spelar det inte så stor roll om den toleranta säger sig vara liberal eller konservativ. Det blir fel i alla fall.

Jag tror att vi aldrig kommer att uppnå ett stadium där alla tänker lika inom Kristi kropp. Det är ett otvetydigt faktum att Kristi kyrka aldrig någonsin har tänkt lika i alla frågor. Redan en titt på den andliga kartan visar hur olika teologiska och moraliska överväganden lett till en uppsjö av kyrkor, varav många med bestämdhet och stort patos förkunnar att de följer Bibelns bud till punkt och pricka.

Apostlagärningarna och breven i Nya Testamentet exponerar hur de första kristna, minsann tolkade saker och ting olika. Paulus och Barnabas blev ovänner till den grad att de gick skilda vägar. Petrus och Jakob pratade sig samman om hur de skulle förhålla sig till hedningarna, men tolkar sedan kompromissen till sin egen fördel. Och så har det fortsatt under århundradena. Och trots detta så finns Kristi kyrka kvar och bärs vidare av nya generationer. Kan det vara så enkelt att det är i brustenheten, i det mänskligt ofullkomliga och i den försonade olikheten som Kristus finns mitt ibland oss och möter oss i bröd och vin?

Det är givetvis inte egalt hur vi lever, men jag tror inte att vår kyrka är betjänt av ändlösa diskussioner om rätt och fel i etiska frågor. Istället behöver vi en ny reformation. Ett inre helande och ett enande kring det centrala för all kristen tro, evangeliet om Jesus Kristus och den sprängkraft som finns i hans korsdöd och uppståndelse. Utifrån detta centrum kan vi sedan orientera oss vid livets olika vägskäl.

Och visst skulle det vara skönt att inte behöva lyssna till alla dessa självutnämnda profeter som tar sig Guds mandat att bestämma vem som kommer till himlen och vem som landar i helvetet. Om det är något jag är säker på så är det att den uppgiften inte tillhör oss människor, utan Gud som ser till hjärtat och dömer rättvist.

Det goda samtalet – fem sätt som gör det möjligt

Åsikter ter sig allt mer polariserade och debattklimatet, i synnerhet på webben, allt mer hätskt. På jobbet och i familjerelationerna kan det också vara svårt att dra jämnt. Hur kan vi föra goda och konstruktiva samtal med varandra? Kan vi vara oense med  varandra, men ändå ha en vilja till gemenskap.

Jag var med när Fredrik Kass intervjuade Jonathan Silfverberg och Anna Korkman Lopes om de här frågorna. Anna är familjerådgivare i Helsingfors kyrkliga samfällighet och har mycket erfarenhet om relationer och kommunikation i familjen. Jonathan är skriftskolteolog i Petrus församling och har funderat mycket på ungdomar och samtal på nätet. Fredrik är min kollega och jobbar med ungdomsfrågor här på Kyrkostyrelsen. Hela deras samtalet kan du lyssna till i Kyrka nu podden här nedan.

Det här är alltså premiäravsnittet för Kyrka nu podden. I den kommer vi att behandla intressanta fenomen i samhälle och kyrka.

Här får du fem tips för goda samtal från podden.

1. Inse att du aldrig kan förstå en annan människa fullständigt. En människa kan aldrig heller fullständigt uttrycka vad hen känner och upplever.
2. Lyssna. Lyssna inte bara på orden, utan även till hela personen och sammanhanget, till kroppsspråk, tonläge och tystnad. Det finns mycket som sägs utöver orden.
3. Då du skriver en kommentar eller ett inlägg på nätet, föreställ dig att personen du skriver åt sitter bredvid dig i samma rum. Skulle du uttrycka dig på samma sätt då?
4. Var öppen för att du själv kan ha fel. Är det så farligt att ha fel?
5. Lär känna någon som tänker annorlunda än du. Det är lätt att tänka att ”de andra” är si och så. Men har jag själv pratat, kanske druckit kaffe eller ätit middag tillsammans med ”den andra”, så är det svårare att hata den efter det. Vi bidrar själva till polariseringen om vi utesluter de som vi anser ha så extrema åsikter att det inte går att tala med dem.

Slutligen en teaser för följande podd: då vi ger vi oss in på något så häftigt som hur ska vi tolka Bibeln. Detta sprängstoff levereras genom ett samtal mellan Jani Edström och biskop Björn Vikström.

Börja följa Kyrka nu podden på Acast, Soundcloud eller iTunes så får du varje nytt avsnitt i ditt flöde.

 

Förkunnelsens HUR och VAD

Det är en konst att predika. Det är likaså en konst att lyssna till predikan. Faktum är att vi också hör olika saker i samma predikan. Det här framgår tydligt i undersökningar då gudstjänstbesökare fått återge samma predikan. Det blir många berättelser, alla präglade av den egna livserfarenheten, tron och livssituationen.

Vad kännetecknar en bra predikan? På vilket sätt och med vilka ord skall kyrkan förmedla sitt unika budskap? Det finns två frågor som står i fokus i kyrkans förkunnelse. Den ena är HUR vi predikar. Den andra handlar om VAD vi säger.

Det finns egentligen ingen motsats mellan de här två, och i en god undervisning förenas de till en helhet som låter predikan landa i själens djup och bli till inspiration för vår tro och vårt liv. Samtidigt finns hela tiden en risk för en skev obalans mellan förkunnelsens HUR och VAD.

I vårt media- och informationssamhälle betonas gärna frågan om hur vi predikar. Fokus sätts på språk, framställningssätt och anknytning till människors livssituation. Det här är förståeligt och bottnar i det faktum att så många röster konkurrerar om vår uppmärksamhet. Då blir retoriken och tilltalet viktiga, också i kyrkans budskap.

Men kristen förkunnelse är mera än retorik, språkriktighet och tilltal. Kristen förkunnelse bygger på ett specifikt innehåll som är omistligt. Paulus uttrycker det mycket tydligt i 1 Kor. 1:23-24: ”men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.”

Därför är förkunnelsens VAD oerhört centralt. VAD är det vi förkunnar? Många pratar om kärlek, godhet och medmänsklighet, men den kärlek kyrkan förkunnar emanerar ur helt andra källor än mänsklig kärlek. Oron över miljön och planetens framtid delas av många, men i en kristen kontext blir denna predikan meningslös om den inte knyts till den Gud som skapat oss och gett oss ansvar att bruka och vårda jorden. Vi kan på den här punkten fördjupa resonemanget ytterligare, då Bibeln kopplar ansvaret för skapelsen till Kristi frälsningsverk och talar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor.

Den kristna förkunnelsen berör alla dimensioner av vårt liv och handlar om den Gud som omsluter oss på alla sidor. En Gud som ger kärleken en alldeles ny dimension. En Gud som låter oss ana ett djup i skapelsen som ingen miljöorganisation kan matcha. En Gud som till och med bryter fysikens lagar och låter sin Son återvända från dödsriket.

Det är om den här sprängkraften som vi får tala frimodigt. Julen handlar inte bara om ett barn som föds. Det är Gud själv som blir människa och tar plats mitt ibland oss. Och påskens centrala budskap ryms inte i fraserna ”ljuset övervinner mörkret” eller ”livet segrar över döden”. Det handlar om mycket mera, om en Gud som offrar sin Son för att de som tror på honom skall kunna frigöra sig från syndens bojor och få evigt liv.

När det i dag från och till talas om predikans kris vore det kanhända bra att starta diskussionen från predikans HUR och VAD. Bägge behövs men om vi är tveksamma inför VAD, och för den delen, VEM vi predikar, blir vår förkunnelse lätt en klingande malm eller i värsta fall en skrällande cymbal. Den hörs men lämnar inga bestående intryck efter sig.

Även du min Brutus …

Det är med stigande förvåning, sorg och frustration jag läser igenom de vittnesmål som publiceras på #dammenbrister. En lång rad av berättelser som talar om sexuellt utnyttjande, förnedring och maktmissbruk. Inom mig väller frågorna upp. Är det i den här miljön mina döttrar har vuxit upp och studerat? Vad har de eventuellt sett och varit med om som de inte vågat berätta för sina föräldrar? Och är det den här verkligheten som möter mina fyra barnbarn av vilka tre är flickor?

Vad har gått fel när en av världens bästa demokratier och mest jämställda länder presterar dylika fasansfulla berättelser? Och var har det gått snett när vi toppar Pisaundersökningarna ifråga om elementär kunskap i matematik, språk och humaniora, men tycks sakna all kunskap om hur vi umgås som människor, män och kvinnor emellan?

Det är bra att dammen brister. Den borde ha gjort det för länge sedan. Det är terapeutiskt – inte bara för offren – utan för vårt samhälle att så många nu vågar berätta sin berättelse. De traumatiska och sorgliga berättelserna kan vi inte redigera, och vi skall inte heller göra det. Historien kan inte göras ogjord, men vi kan, måste och skall lära oss något av den.

Det handlar om diskussionen i kafferum, omklädningsrum, på skolgårdar och arbetsplatser. Vi kan föra en både humoristisk och civiliserad diskussion utan sexuella undertoner, vulgära antydningar och plumpa skämt. På den punkten har många av oss misslyckats ibland, också jag.

Det handlar också om hur vi män beter oss. Alla män är inte svin, men #dammenbrister visar tyvärr att ”grisprocenten” är oroväckande hög och det är vi män som måste ta itu med den utmaningen. Vi är modeller för våra barn, juniorerna i fotbollslaget och eleverna i klassen. Och om vi nu vill vara så maskulina så låt oss demonstrera den styrkan i ett rungande nej som också inkluderar oss själva! Det är inte okej att svära eller skrika, homo, hora eller ”vittu”. De här orden tillför ingenting av värde och dessutom är svenska språket så uttrycksfullt att vi bra klarar oss utan dem.

Det handlar ytterligare om vanligt vett och etikett. Det är förvånande hur högt utbildade chefer och förmän som minsann kan etiketten vid kräftskiva och fina middagar, tycks sakna den mest elementära kunskap om förhållandet till det andra könet. De sätter under inga omständigheter armbågarna på bordet, skålar klanderfritt och äter med rätt bestick, men har förtvivlat svårt att hålla den egna tungan, händerna och blickarna i styr i damsällskap.

Gjort kan inte göras ogjort. Men framtiden ligger i våra händer. Och där ligger också styrkan i #dammenbrister. Istället för att hänga ut enskilda personer och skapa skandaler, fokuserar kampanjen på en förändring i attityderna. Vi kan definitivt bättre. Ett första steg på vägen vore om de förövare som känner igen sig i berättelserna, vore lika modiga i att säga förlåt som i att våldta och förnedra. Ett förlåt och en uppriktig ånger gör inte det gjorda ogjort, men det kan sätta punkt för ett trauma och en rädsla som slagit en annans liv i spillror.

 

När tron sitter i ryggmärgen, eller ändå inte…

När märkesåret går in i sitt slutskede levererar den svenska sportjournalisten Simon Bank en trosladdad analys av det svenska fotbollslandslagets överraskande kvalseger mot Italien. En seger som förde grannen till VM nästa sommar.

Visst har vi fått lära oss att Zlatan har ”frälst” sitt Sverige ett antal gånger tidigare, men nu tar Bank till mera av den reformationshistoriska arsenalen då han beskriver svenskarnas insats: ”De har hittat hem. Till Luther, till kollektivet, till 4-4-2, till ett hederligt arbete som kan få sin lön till slut…. Genom tron allena. När Janne Andersson tog över det här landslaget började han om med två tomma händer. Nävar knöts, de trollade sig hit, men till slut stod de allihop verkligen på knä med båda labbarna knäppta i bön.”

Det är anmärkningsvärt hur reformationens grundsanningar efter århundraden av katekesplugg och kristendomsundervisning i skolorna präntats in så till den grad att de t.o.m. utgör en tolkningsnyckel för en seger i fotboll. Och detta i ett land som sägs vara ett av de mest sekulariserade och där de flesta förläget men ändå med patos försäkrar att man inte är religiös.

Det går naturligtvis inte att dra för stora växlar på det här. Idrottsreferat som detta är ofta skrivna i ett euforiskt rus som är mera affektivt än rationellt. Och vackert så, det hör idrotten till!

Det intressanta är dock valet av symboler och bilder från den lutherska arsenalen. Det är återigen plikten, arbetet och vikten av att kavla upp ärmarna och göra rätt för sig som står i fokus. Det ger oss anledning att fråga om det är detta som är bilden av kristen tro i våra postlutherska länder? Handlar tron för oss om måsten, dygder och enveten arbetsamhet, eller finns det plats för nåden och förlåtelsen? Är det vår kamp och sisu som frälsar oss eller kommer frälsningen till oss utifrån?

Det är intressant att det religiösa språket och de lutherska attributen inte verkar vara helt ute. Men ännu mera hoppingivande vore det om nåden, kärleken och tron på Kristus hittade sin plats jämsides med alla plikter och all arbetsamhet. För hur arbetsamma och duktiga vi än är så är det bara nåden som räddar oss.

(Bild: Skärmklipp, Aftonbladet)

Missionär hemma

Jag hör till den generation som fick min första missionsfostran i söndagsskolan. Lärarinnan berättade med emfas och känsla om missionärer som hade rest till andra sidan jordklotet för att berätta om Jesus för hedningarna. Vårt eget lilla bidrag var att andäktigt gå fram och sätt en slant i missionssparbössan, även kallad Svarta Sara. Pengarna skulle gå till negerbarnen i Afrika.

Nu har både Svarta Sara och negerbarnen såsom begrepp förpassats till rasismens avskrädeshög, och bra så. Men missionen har följt mig. Inte så att jag känt någon direkt missionskallelse. Men genom kontakter till goda vänner som rest ut har missionen ändå funnits nära hjärtat. Visst har jag ibland funderat över den egna kallelsen, men livet och vår Herre har lett mig till andra uppgifter.

Nu verkar det som om verkligheten kommit ifatt mig. När jag inte har rest ut knackar missionen på hemma hos mig istället. Jag har genom våra kontakter till flyktingar de två senaste åren talat mera om och reflekterat över vår kristna tro än någonsin tidigare. För en dryg vecka sedan satt jag med en grupp invandrare i församlingshemmet och gick igenom högmässan och vad som händer där. Det var en brokig skara bestående av en muslimsk man som vill bli kristen och två kvinnor som har sin bakgrund i zoroastrismen, men nu önskar bli kristna. Med i skaran fanns även en kristen yngling från Irak.

Jag reste aldrig ut till något missionsfält, men istället har missionen landat hemma hos mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många andra kan berätta samma berättelse. Inkommande söndag skall vi fortsätta med våra vänner och prata om dopet. Jag vet inte hur det slutar, men om nu vår Herre lät mig halka in i missionen på ett bananskal så är det väl bara att frimodigt gå vidare.

Det som slagit mig är hur lätt det är att prata om tro med dessa människor. Många av dem har en lång väg att gå innan de är integrerade i vårt samhälle. Men den andliga integreringen verkar en del av dem lätt för, kanske därför att de kommer från kulturer där tro inte är tabu.

På den här punkten har vi mycket att lära. Få finländare har integrerat den kristna tron i sitt liv och sin vardag. Trots hög kyrkotillhörighet är pinsamhetsfaktorn påtaglig när någon bryter tabut och börjar prata om andliga frågor. Och om det sker så finns det alltid någon som både gärna och snabbt byter samtalsämne. Eller så uppstår den välbekanta, långa och pinsamma tystnaden … att tala om sin tro är i många av våra välpolerade sammanhang liktydigt med att svära i kyrkan. På den här punkten har vi en del att lära av dem som nu tar de första stapplande stegen på väg in i det finländska samhället och i våra kyrkorum.

Skolans mjukvara och hårdvara

Det är svårt att skriva något om skolstarten som inte har sagts förut. Den här tiden på året tenderar många vuxna att tänka tillbaka på sin egen skoltid och dela med sig av sina minnesbilder, t.ex. av hur en ny skolväska doftade och kändes på axeln. Vi minns hur det kändes att bläddra i häften och böcker som ännu inte blivit knöliga och kommer ihåg suddgummit som doftade och känslan när vi mötte klasskamraterna första gången efter sommarlovet.

Själv började jag tänka på den över hundra år gamla visan ”Glada vi i skolan gå..” som såklart dagens elever inte känner till (om de nu inte hört den sjungas när de från skolan besökt hembygdsmuséet!). Jag märkte att jag kom ihåg endast första raden och måste googla fram texten:

”Glada vi i skolan gå, glatt vi le och sjunga.

Än vi icke tänka på tidens sorger tunga.

Än vi har vår barndomstid, än så har vårt hjärta frid;

därför mitt i livets strid vi som fåglar sjunga.” http://runeberg.org/bcrabc/0100.html

Hur är den skolvardag som kan få barn att sjunga och känna frid ”mitt i livets strid”? I dag vet barn och ungdomar mycket mer om de globala hoten än på den tid då sången skrevs. Men samtidigt var vardagen då för de flesta barn mer utmanande med utbredd fattigdom, politisk osäkerhet och uppfostringsmetoder som idag skulle vara straffbara för föräldrar och lärare.

När jag läser vad den nya läroplanen säger om skolans verksamhetskultur tänker jag att vi har mycket höga ideal och mål för vår skola. Det är jätteviktigt att det som står om skolans värdegrund, om likabehandling, jämlikhet och en trygg skolmiljö får genomsyra det arbete som lärarna och de andra vuxna i skolsamfundet gör. Under mina år som lärare i åk 7-9 och i gymnasiet stötte jag ibland på kolleger som suckade över ”snömoset” i början av läroplanen för att hastigt bläddra fram till sitt eget ämne, till ”hårdvaran”.

Jag är övertygad om att vi inte får skapa ett motsatsförhållande mellan hårda och mjuka värden i skolan. En god undervisning och en bred allmänbildning är svår att uppnå om inte alla samtidigt jobbar för en trygg skolmiljö. Många av de lärare som lyftes fram i Yle Vegas sommarserie ”Alla tiders lärare” hade lämnat spår som handlade om att de såg sina elever, också dem som hade det jobbigt. De ville skapa ett gott arbetsklimat men var också ivriga och påhittiga att få eleverna att bli intresserade av att lära sig.

Inför årets skolstart hoppas jag att vi alla vuxna, de som jobbar i skolan och de som är föräldrar eller som träffar barn och unga under deras fritid, skulle vara med och ingjuta hos barnen en grundtrygghet inför livet. Vi får inte beröva våra barn deras tro på framtiden genom att vi själva lever ansvarslöst eller att vi slutar tro på att människor med god vilja kan skapa en hållbarare och bättre framtid. I läroplanen heter det:

”En lärande organisation ska inge hopp om en bra framtid genom att skapa en kunskapsgrund för eko-social bildning” (s.29).

Att skapa en kunskapsgrund är skolans primära uppgift. Men det behövs också en tilltro till att livet bär om våra barn och ungdomar ska se sina möjligheter och vilja ta sitt ansvar att vara med och bygga en rättvisare och barmhärtigare värld. Tillit och hopp växer när de delas, inne och utanför klassrummet.

Snart börjar skolan!

Snart börjar skolan, det är spännande, roligt och det känns till och med  i magen. Glädje och förväntan i luften. Ryggsäck och skolmaterial är inhandlade. Förstaklassisterna förknippar ofta skolstarten med att bli stor och att något nytt börjar men samtidigt med blandade känslor. Nu ska jag klara mig mera på egen hand. Kommer du ihåg din första skoldag?

Vi vuxna har olika minnen från vår första skoldag. Då man diskuterar med vänner och bekanta finns det en stor variation av  minnen och känslor  från den första skoldagen. Det var spännande och skrämmande men också roligt. För min egen del minns jag de första skolveckorna med blandade känslor. Jag hade stora förväntningar på att få börja skolan men blev besviken av att inte få läxor den första dagen! Min pappa följde mig till skolan den första dagen. Jag kände hans närvaro och att han uppmuntrade mig. Han var min trygghet fastän jag ville känna mig som en stor skolflicka.

Många gånger är det mera spännande för föräldrarna när barnet börjar skolan. Numera har de flesta barn gått i daghem och förskola och är vana vid rutiner. Många barn känner sina skolkamrater från förskolan medan andra eventuellt känner någon annan som börjar i samma klass.  För föräldrarna är skolan ett större steg. Nu ska mitt barn klara sig själv.

Då kan välsignelse inför skolstart vara en trygghet. Mitt barn får Guds välsignelse. Jag kan lämna mitt barn i hans omvårdnad och känna förtröstan att han beskyddar mitt barn.

I många församlingar har det blivit en tradition att ordna välsignelse inför skolstart. Det har blivit ett betydelsefullt tillfälle som ger barnen och föräldrarna minnen för livet. På en del håll samarbetar skolan och församlingen och ordnar välsignelsen på skoltid. I Borgå stift ordnar de flesta församlingar välsignelsen antingen på kvällstid eller i samband med söndagens gudstjänst. Till välsignelsen inför skolstart inbjuder församlingen ofta hela familjen, mor-och farföräldrar och barnets faddrar. För dem är skolstarten också en stor händelse. Då hela familjen samlas till välsignelsetillfället förmedlas tillit och trygghet till barnet. ”Jag är viktig och får tillhöra Guds familj”.

Även i år lyfter kyrkan fram välsignelsen inför skolstart som en viktig händelse genom kampanjen Trygg i din famn. Du kan lämna ditt barn i Guds famn. Han beskyddar ditt barn i skolan. Gud tar hand om ditt barn och du och ditt barn får vara trygga i Guds famn. Följ församlingens kalender när din församling ordnar välsignelsen inför skolstart!

 

.