Kategori: Fostran

Det finns ingenting nytt under solen, säger Predikaren i Gamla Testamentet. Detsamma kan sägas om de ändlösa debatter som då och då uppstår i olika medier kring bibeltolkning och etiska frågor. I sommar har homosexualiteten igen varit på tapeten i både tidningspressen och på olika Facebooktrådar.

Jag tycker – med risk för att bli påhoppad, motsagd och förlöjligad – att många inlägg utgjort en deprimerande läsning. Attityderna har varit direkt tråkiga och oförstående och präglats av en oförsonlighet som har väldigt lite med kärnan i evangeliet att göra. Debattörerna har bildligt talat suttit i varsin skyttegrav och sedan kastat osäkrade handgranater över till varandra, bara för att se vilken reaktionen blir när de kreverar.

Ibland har jag intensivt försökt förstå vem debattörerna tror att de skall omvända med sina tillspetsade utsagor. Det jag har saknat är det goda samtalet där man inte bara levererar färdiga dogmatiska svar utan möts som människor, med sin brustenhet, med sina misslyckanden och med de motstridiga berättelserna, dels om hur det är att leva som homosexuell, dels om hur det känns när man känner sig obekväm så fort saken förs på tal. Men vem vågar ta initiativ till ett sådant samtal? Och finns det vilja och beredskap att gå in i det?

Den här typen av samtal har lyst med sin frånvaro, och då betyder inte försäkran om respekt och tolerans så mycket. Respekt handlar om att våga ta del av en annan människas (för en själv obekväma) åsikter utan fördomar och baktankar, och tolerans är mera än att bejaka de åsikter som överensstämmer med de egna tankarna.

Den tolerans som kräver att alla skall tänka lika har övergivit sina egna ideal för att sakta men säkert iklä sig åsiktsdiktaturens kännetecken. Och i det sammanhanget spelar det inte så stor roll om den toleranta säger sig vara liberal eller konservativ. Det blir fel i alla fall.

Jag tror att vi aldrig kommer att uppnå ett stadium där alla tänker lika inom Kristi kropp. Det är ett otvetydigt faktum att Kristi kyrka aldrig någonsin har tänkt lika i alla frågor. Redan en titt på den andliga kartan visar hur olika teologiska och moraliska överväganden lett till en uppsjö av kyrkor, varav många med bestämdhet och stort patos förkunnar att de följer Bibelns bud till punkt och pricka.

Apostlagärningarna och breven i Nya Testamentet exponerar hur de första kristna, minsann tolkade saker och ting olika. Paulus och Barnabas blev ovänner till den grad att de gick skilda vägar. Petrus och Jakob pratade sig samman om hur de skulle förhålla sig till hedningarna, men tolkar sedan kompromissen till sin egen fördel. Och så har det fortsatt under århundradena. Och trots detta så finns Kristi kyrka kvar och bärs vidare av nya generationer. Kan det vara så enkelt att det är i brustenheten, i det mänskligt ofullkomliga och i den försonade olikheten som Kristus finns mitt ibland oss och möter oss i bröd och vin?

Det är givetvis inte egalt hur vi lever, men jag tror inte att vår kyrka är betjänt av ändlösa diskussioner om rätt och fel i etiska frågor. Istället behöver vi en ny reformation. Ett inre helande och ett enande kring det centrala för all kristen tro, evangeliet om Jesus Kristus och den sprängkraft som finns i hans korsdöd och uppståndelse. Utifrån detta centrum kan vi sedan orientera oss vid livets olika vägskäl.

Och visst skulle det vara skönt att inte behöva lyssna till alla dessa självutnämnda profeter som tar sig Guds mandat att bestämma vem som kommer till himlen och vem som landar i helvetet. Om det är något jag är säker på så är det att den uppgiften inte tillhör oss människor, utan Gud som ser till hjärtat och dömer rättvist.

Det är med stigande förvåning, sorg och frustration jag läser igenom de vittnesmål som publiceras på #dammenbrister. En lång rad av berättelser som talar om sexuellt utnyttjande, förnedring och maktmissbruk. Inom mig väller frågorna upp. Är det i den här miljön mina döttrar har vuxit upp och studerat? Vad har de eventuellt sett och varit med om som de inte vågat berätta för sina föräldrar? Och är det den här verkligheten som möter mina fyra barnbarn av vilka tre är flickor?

Vad har gått fel när en av världens bästa demokratier och mest jämställda länder presterar dylika fasansfulla berättelser? Och var har det gått snett när vi toppar Pisaundersökningarna ifråga om elementär kunskap i matematik, språk och humaniora, men tycks sakna all kunskap om hur vi umgås som människor, män och kvinnor emellan?

Det är bra att dammen brister. Den borde ha gjort det för länge sedan. Det är terapeutiskt – inte bara för offren – utan för vårt samhälle att så många nu vågar berätta sin berättelse. De traumatiska och sorgliga berättelserna kan vi inte redigera, och vi skall inte heller göra det. Historien kan inte göras ogjord, men vi kan, måste och skall lära oss något av den.

Det handlar om diskussionen i kafferum, omklädningsrum, på skolgårdar och arbetsplatser. Vi kan föra en både humoristisk och civiliserad diskussion utan sexuella undertoner, vulgära antydningar och plumpa skämt. På den punkten har många av oss misslyckats ibland, också jag.

Det handlar också om hur vi män beter oss. Alla män är inte svin, men #dammenbrister visar tyvärr att ”grisprocenten” är oroväckande hög och det är vi män som måste ta itu med den utmaningen. Vi är modeller för våra barn, juniorerna i fotbollslaget och eleverna i klassen. Och om vi nu vill vara så maskulina så låt oss demonstrera den styrkan i ett rungande nej som också inkluderar oss själva! Det är inte okej att svära eller skrika, homo, hora eller ”vittu”. De här orden tillför ingenting av värde och dessutom är svenska språket så uttrycksfullt att vi bra klarar oss utan dem.

Det handlar ytterligare om vanligt vett och etikett. Det är förvånande hur högt utbildade chefer och förmän som minsann kan etiketten vid kräftskiva och fina middagar, tycks sakna den mest elementära kunskap om förhållandet till det andra könet. De sätter under inga omständigheter armbågarna på bordet, skålar klanderfritt och äter med rätt bestick, men har förtvivlat svårt att hålla den egna tungan, händerna och blickarna i styr i damsällskap.

Gjort kan inte göras ogjort. Men framtiden ligger i våra händer. Och där ligger också styrkan i #dammenbrister. Istället för att hänga ut enskilda personer och skapa skandaler, fokuserar kampanjen på en förändring i attityderna. Vi kan definitivt bättre. Ett första steg på vägen vore om de förövare som känner igen sig i berättelserna, vore lika modiga i att säga förlåt som i att våldta och förnedra. Ett förlåt och en uppriktig ånger gör inte det gjorda ogjort, men det kan sätta punkt för ett trauma och en rädsla som slagit en annans liv i spillror.