Att borra hål i mörkret

När jag var liten försökte jag borra hål i mörkret genom att titta ut genom fönsterrutan när det var beckmörkt ute. Men mörkret var som en ogenomtränglig vägg och jag kände mig litet rädd och ängslig över mörkret. När jag senare vågade bege mig ut i mörkret med min ficklampa var det mörka inte så kompakt längre. Jag kunde urskilja konturerna av hus, buskar och träd. Med ficklampan kunde jag lysa upp en stump av vägen framför mig.


  Jani Edström pratar i videon om att ljuset är starkare än mörkret.

Så känns det att leva. Jag vill så gärna se litet längre, men det går inte. Vi lever en liten bit i taget. Det är som i dataspelet Civilisation. När man står stilla händer ingenting, men så fort man sätter sig i rörelse börjar landskapet öppna sig, steg för steg.

Bibeln talar om Guds ord som en lykta för min fot. Ordet lyser upp stigen framför, avslöjar mörkret och vägleder mina steg.

Jesus talar om sig som världens ljus. Han kommer med hopp, befrielse och framtidstro. Jesus befriar från synd, skam och skuld. Han leder oss till Gud och uppmanar oss till ett annorlunda sätt att leva. Istället för att förbanna mörkret får vi tända ett ljus och avslöja mörkret. Jesus visar oss vem Gud är, full av nåd och sanning.

Nåd är gratis. Du får ta emot livet och Guds kärlek som gåvor att ge vidare. Du är älskad som du är. Den insikten lyser upp väger framför dig.

Jesus säger: Ni är världens ljus. Inte ”du”, utan ”ni”. Tillsammans är vi världens ljus. Tillsammans kan vi förändra, tillsammans kan vi avslöja mörkret och det som finns därute.

Sanningen lyser upp mörkret och gör oss fria. Sedan några månader tillbaka har sanningen lyckats slå hål på det mörker som omgett sexuella trakasserier mot kvinnor världen över. Deras metoo-berättelser har gjort dem starka. Det onda har dragits fram i ljuset. Skammen har lyfts av. Skulden har lagts på dem som gjort illa, för att de ska kunna ta ansvar för det som de gjort. Här finns den stora utmaningen. Att bekänna sin synd är att ta ansvar för sina handlingar för att kunna fortsätta leva. Därför finns syndabekännelsen med i gudstjänsten.

Att berätta och bekänna leder till befrielse, kunde den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu konstatera. Som ordförande i sannings- och försoningskommissionen fick han lyssna till dem som drabbats av rasåtskillnadspolitiken (apartheid), både offrens berättelser och förövarnas bekännelser. Ibland kunde det räcka med att berättelserna kom fram i ljuset och någon gjordes ansvarig för det onda för att försoningsprocessen skulle komma igång.

Ingen människa ska behöva leva i ensam, i mörker. Gud kallar oss att dela ljuset med varandra. Det här såg jag tydligt inför den första Tomasmässan jag medverkade i. Vi som skulle medverka i ljusprocessionen fick varsitt ljus i handen, men inga tändstickor. Istället fick vi tända varandras ljus, ett i taget.

”Hoppet finner vi hos varandra”, sa nobelpristagaren Elie Wiesel under ett besök i Finland för flera år sedan. Han som överlevt Förintelsen och skrivit böckerna Natten, Gryningen och Dagen visste hur det var. När det är som mörkast kan ljuset bli synligt igen.

Som Jesu följare får vi välja ljuset istället för mörkret. Tillsammans får vi fortsätta borra hål i mörkret tills dagsljuset flödar in igen.

Det handlar om Jesus

Den nya Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo är en frisk fläkt i biskopskollegiet. Oomstridd är han inte. Genast efter valet ventilerades hans skulder i pressen. Inom det egna stiftet går också åsikterna isär. En del applåderar, medan andra har svårt att se honom som sin biskop.

I senaste numret av Kyrkpressen (14.12) sticker han på sitt kännspaka sätt ut hakan igen och noterar i en intervju; ”Det är något komiskt över en präst eller kyrka som har svårt att tala om Jesus. För kyrkans äkthet och existens borde det vara självklart.”

Laajasalo träffar mitt i prick med sitt uttalande. Det finns ställvis en alltför stor försiktighet och allt för mycket velande i vår lutherskt, politiskt korrekta folkkyrkokristendom. På den här punkten får vi alla se oss i spegeln, för det går inte att sväva på målet i förhållande till Jesus.

Samtidigt är det en balansgång att tala om Jesus. Det har i historien talats om Jesus så att människor vänt kyrkan ryggen och vaccinerats mot kristen tro för generationer framöver. Att tala om Jesus är en konst. Lite på samma sätt som att musicera. Om man inte har musiken i blodet, inom sig, saknas något i framträdandet. Så är det också att tala om Jesus. Det måste komma inifrån, från det egna mötet med och upplevelsen av honom.

Den lutherska kyrkan är bra på många saker. Vi har ett omfattande konfirmandarbete, en diakoni som når många av de mest utsatta och ett musikarbete som samlar människor i hundratusental till körer och konserter. Men är vi bra på Jesus? Finns han med i allt det vi gör?

I kyrkans nu gällande strategi lyder en av huvudpunkterna; Vi talar frimodigt om Gud. Kanske är det nu i juletider hög tid att konkretisera detta och säga att ”Vi talar frimodigt om Jesus!” Det är ju ändå han som gör kyrkan till kyrka. Utan Jesus reduceras diakonin till socialhjälp och bönen till tomma ord. Utan Jesus förvandlas predikan till föredrag och liturgin till en tom rit. Utan Jesus blir julen bara en mix av kommersialism och mys.

Jesus är kyrkans främsta ”brand”. Vår tideräkning utgår från hans födelse. Barnet i krubban hyllas av miljoner kristna världen över. Hans död är hoppet för de som drar sina sista andetag. För hans skull väljer människor martyriet istället för att förneka sin tro.

Julen handlar om klappar, mat, stämning, pynt och gemenskap. Allt det här är Guds goda gåvor som vi får vara tacksamma för, samtidigt som vi ber för och tänker på dem som inte denna jul får del av detta goda. Men julen handlar framförallt om Jesus. Låt oss därför den här julen tala frimodigt och naturligt om honom.

Även du min Brutus …

Det är med stigande förvåning, sorg och frustration jag läser igenom de vittnesmål som publiceras på #dammenbrister. En lång rad av berättelser som talar om sexuellt utnyttjande, förnedring och maktmissbruk. Inom mig väller frågorna upp. Är det i den här miljön mina döttrar har vuxit upp och studerat? Vad har de eventuellt sett och varit med om som de inte vågat berätta för sina föräldrar? Och är det den här verkligheten som möter mina fyra barnbarn av vilka tre är flickor?

Vad har gått fel när en av världens bästa demokratier och mest jämställda länder presterar dylika fasansfulla berättelser? Och var har det gått snett när vi toppar Pisaundersökningarna ifråga om elementär kunskap i matematik, språk och humaniora, men tycks sakna all kunskap om hur vi umgås som människor, män och kvinnor emellan?

Det är bra att dammen brister. Den borde ha gjort det för länge sedan. Det är terapeutiskt – inte bara för offren – utan för vårt samhälle att så många nu vågar berätta sin berättelse. De traumatiska och sorgliga berättelserna kan vi inte redigera, och vi skall inte heller göra det. Historien kan inte göras ogjord, men vi kan, måste och skall lära oss något av den.

Det handlar om diskussionen i kafferum, omklädningsrum, på skolgårdar och arbetsplatser. Vi kan föra en både humoristisk och civiliserad diskussion utan sexuella undertoner, vulgära antydningar och plumpa skämt. På den punkten har många av oss misslyckats ibland, också jag.

Det handlar också om hur vi män beter oss. Alla män är inte svin, men #dammenbrister visar tyvärr att ”grisprocenten” är oroväckande hög och det är vi män som måste ta itu med den utmaningen. Vi är modeller för våra barn, juniorerna i fotbollslaget och eleverna i klassen. Och om vi nu vill vara så maskulina så låt oss demonstrera den styrkan i ett rungande nej som också inkluderar oss själva! Det är inte okej att svära eller skrika, homo, hora eller ”vittu”. De här orden tillför ingenting av värde och dessutom är svenska språket så uttrycksfullt att vi bra klarar oss utan dem.

Det handlar ytterligare om vanligt vett och etikett. Det är förvånande hur högt utbildade chefer och förmän som minsann kan etiketten vid kräftskiva och fina middagar, tycks sakna den mest elementära kunskap om förhållandet till det andra könet. De sätter under inga omständigheter armbågarna på bordet, skålar klanderfritt och äter med rätt bestick, men har förtvivlat svårt att hålla den egna tungan, händerna och blickarna i styr i damsällskap.

Gjort kan inte göras ogjort. Men framtiden ligger i våra händer. Och där ligger också styrkan i #dammenbrister. Istället för att hänga ut enskilda personer och skapa skandaler, fokuserar kampanjen på en förändring i attityderna. Vi kan definitivt bättre. Ett första steg på vägen vore om de förövare som känner igen sig i berättelserna, vore lika modiga i att säga förlåt som i att våldta och förnedra. Ett förlåt och en uppriktig ånger gör inte det gjorda ogjort, men det kan sätta punkt för ett trauma och en rädsla som slagit en annans liv i spillror.

 

När tron sitter i ryggmärgen, eller ändå inte…

När märkesåret går in i sitt slutskede levererar den svenska sportjournalisten Simon Bank en trosladdad analys av det svenska fotbollslandslagets överraskande kvalseger mot Italien. En seger som förde grannen till VM nästa sommar.

Visst har vi fått lära oss att Zlatan har ”frälst” sitt Sverige ett antal gånger tidigare, men nu tar Bank till mera av den reformationshistoriska arsenalen då han beskriver svenskarnas insats: ”De har hittat hem. Till Luther, till kollektivet, till 4-4-2, till ett hederligt arbete som kan få sin lön till slut…. Genom tron allena. När Janne Andersson tog över det här landslaget började han om med två tomma händer. Nävar knöts, de trollade sig hit, men till slut stod de allihop verkligen på knä med båda labbarna knäppta i bön.”

Det är anmärkningsvärt hur reformationens grundsanningar efter århundraden av katekesplugg och kristendomsundervisning i skolorna präntats in så till den grad att de t.o.m. utgör en tolkningsnyckel för en seger i fotboll. Och detta i ett land som sägs vara ett av de mest sekulariserade och där de flesta förläget men ändå med patos försäkrar att man inte är religiös.

Det går naturligtvis inte att dra för stora växlar på det här. Idrottsreferat som detta är ofta skrivna i ett euforiskt rus som är mera affektivt än rationellt. Och vackert så, det hör idrotten till!

Det intressanta är dock valet av symboler och bilder från den lutherska arsenalen. Det är återigen plikten, arbetet och vikten av att kavla upp ärmarna och göra rätt för sig som står i fokus. Det ger oss anledning att fråga om det är detta som är bilden av kristen tro i våra postlutherska länder? Handlar tron för oss om måsten, dygder och enveten arbetsamhet, eller finns det plats för nåden och förlåtelsen? Är det vår kamp och sisu som frälsar oss eller kommer frälsningen till oss utifrån?

Det är intressant att det religiösa språket och de lutherska attributen inte verkar vara helt ute. Men ännu mera hoppingivande vore det om nåden, kärleken och tron på Kristus hittade sin plats jämsides med alla plikter och all arbetsamhet. För hur arbetsamma och duktiga vi än är så är det bara nåden som räddar oss.

(Bild: Skärmklipp, Aftonbladet)

Du med döden

Döden är oundviklig och skrämmande. Omedvetet förtränger vi den och skakar av oss den obehagliga känslan. Men likväl är den en del av livet. Alla som föds dör, också du och jag.

När löven fallit av och novembermörkret sluter sig omkring oss i allhelgonatid knackar den på. Inte bokstavligt, men bildligt. Ljusen som tänds på tusentals gravar och i gudstjänsternas parentationer påminner om livets förgänglighet.

Trots att vi instinktivt slår tankarna om döden ifrån oss är det bra att konfronteras med dem. För hur märkligt det än låter så är det bara den som är du med döden som kan bli du med livet. Det är först när vi försonats med vår egen dödlighet och det faktum att vår tid är begränsad, som vi kan leva livet fullt ut.

I vårt västerländska samhälle lever vi i en chimär. Alltför ofta utgår vårt resonemang från att ett bra liv är långt och fritt från sjukdomar och bekymmer. Ingenting kunde vara mera fel. Det finns inget likhetstecken mellan ett långt och ett lyckligt liv. Och om vi utgår från att ett bekymmerslöst liv är lika med lycka så lutar det mot självbedrägeri.

Våra liv kan se väldigt olika ut men ändå vara goda liv. Ett exempel på det här är den svenske författaren och komikern Jonas Helgesson som sedan födelsen lider av en CP-skada. Titeln på en av hans böcker ”Ett CP-bra liv” kan fungera som en ögonöppnare i det här avseendet. Det finns ingen entydig modell för ett bra liv.

Det verkar, paradoxalt nog, fungera på det sättet att den som marineras i livets bekymmer, motgångar och svårigheter också genom dessa mognar till en djupare insikt om livet. Blir du med både livets skönhet och dödens obeveklighet.

Det här märker vi också i allhelgonatid om vi tittar lite bakom helgonfasaden. Det är sällan dessa föredömen i tron kan stoltsera med en livshistoria präglad av enbart framgång. En del av dem fick leva länge, andra dog tidigt eller dödades för sin tros skull. Många var missförstådda och utstötta, andra fick erkänsla redan i jordelivet. Men den gemensamma nämnaren är, att de genom livets olika skeden mognade och blev du med både livet och döden. Och kanske är det just i den skärningspunkten som vägen till livet börjar.

Den tomma platsen

Förluster kan drabba oss på olika sätt. Åsa Eklund reflekterar över sorgen och saknaden efter ett älskat husdjur. Hans plats i vårt hem är så tom.

Ingen som ligger i soffan och ser på mig med sorgsna ögon när jag far på jobb, ingen dansar av glädje och står på huvudet i soffan för att bli kliad när jag kommer hem. Ingen som behöver morgonpromenad, kvällspromenad. Ingen som sitter med i köket och väntar om man kunde få smaka på en godbit. Ingen som kollar alla mina klädbyten för att se vilken signal kläderna ger  – jag får följa med den här gången. Så många dagsrutiner förändrades när vår hund Totti dog, dagsrutiner jag haft i 10 års tid.

Sorgen och saknaden efter ett husdjur är påtaglig. Den tomma platsen finns där i vårt hem, de förändrade dagsrutinerna finns i min vardag. Det är i vår kärnfamilj förlusten finns. När min pappa dog för 5 år sedan fanns den tomma platsen i mitt föräldrahem. Det var min mammas vardag och rutiner som förändrades mest. Jag hade inte bott med mina föräldrar på många år.

Jag vill på inget sätt likställa sorgen efter en kär anhörig och ett husdjur, men tror att många av våra husdjur är verkliga familjemedlemmar och när en familjemedlem dör så sörjer vi. Idag bor mycket få människor i hushåll med flera generationer och känner därför inte av den tomma platsen vid t.ex. mor- eller farföräldrars dödsfall i den egna vardagen. Då blir sorgen en verklighet när katten, kaninen eller hunden dör och förlusten drabbar det eget hemmet och ger erfarenhet om vad det betyder att mista någon kär.

Totti är borta

Alla vänner och bekanta jag träffat denna sommar har fått veta att Totti är borta. Vår hund är död, ja han blev sjuk, troligen cancer, det är så ledsamt, mina rutiner är borta osv. Det har varit så enkelt att säga det, fått prata om min saknad och förändrade livssituation. Skulle jag lika omedelbart och enkelt berättat för frisörskan eller en gammal bekant på stan att någon annan från min kärnfamilj dött, t.ex. min man eller mitt barn? Nej, det tror jag inte. Det är en ”lagom sorg” att berätta om att min hund har dött. Det är lätt för den andra att uttrycka sitt deltagande och ingen behöver känna skam och skuld för att vara ovetande om denna händelse i mitt liv och min saknad.

Tottis död var också en involverande upplevelse. När han slutade andas där på veterinärens bord bar min man ut honom insvept i Tottis egen filt. Tillsammans med sonen grävde vi hans grav i vår egen skog, placerade honom i gropen och skyfflade själva fast graven. En överbliven sten från vår stenlagda terrass blev hans gravsten och prydnadshunden som stått i kvisten blev gravprydnad. Det var så ögonöppnande konkret och terapeutiskt jämfört med  dödsfall där andra tar hand om kroppen och vi bara ser den döda kroppen i en kista.

Ja, du undrar säkert om vi skall ta en ny hund. Tyvärr är det inte läge för det, men nog saknar jag min alltid villiga promenadkompis och uppmärksamhetstörstande pälsklädda familjemedlem. Hans plats i vårt hem är så tom.

Åsa Eklund, diakonissa i Pedersöre församling

Sorgen är kärlekens pris. När man har fått älska får man också sakna. www.allhelgona.fi 

När livet stannar

Det som inte borde ha hänt, hände i går. Tre unga beväringar miste livet i en tragisk plankorsningsolycka i Raseborg. Dessutom omkom en äldre passagerare på det tåg som rammade deras trupptransportfordon.

För mig blev det en dejavu upplevelse och mina tankar gick omedelbart tillbaka till medlet av 1970-talet då ett par kompisar från högstadiet omkom i en liknande olycka. Jag kommer ännu ihåg tonåringens känsla av overklighet. ”Det här är inte sant. Unga människor ska inte dö så här.” Men det var sant. Livet har inga garantier och också unga människor dör.

I dag går våra tankar till de omkomnas familjer och vänner. En son är borta. En bror kommer inte mera hem och när kompisarna nästa gång gör någonting tillsammans saknas en i gänget. Döden kom ovälkommen och abrupt. Det blev ingen tid att säga farväl. Ingen kram och ingen som höll handen i det svåra.

När livet stannar är vi nakna. Den trygghet vi byggt upp rämnar och skyddsräckena bågnar under trycket från sorg, saknad och meningslös död.

Tragedin i Raseborg berör inte bara de närmast sörjande. Den tränger sig obönhörligt på hos varje förälder. Omsorgen om barnen och oron för dem följer en livet igenom. Mot den här bakgrunden är det förståeligt att många uppdaterat sin status på facebook och meddelat att allt är väl.

Men mitt i den tacksamheten får vi alla låta våra tankar och förböner gå till dem som drabbats. I det här avseendet har församlingarna på de berörda orterna agerat föredömligt, då de snabbt öppnat sina kyrkor för stillhet, andakt och samtal. Det är bra för sorgen behöver ett rum och ritualer.

Men kyrkorna är inte bara öppna för dem som berörts direkt. Det är kanske läge för oss alla att omprioritera kvällens och helgens program, gå till den öppna kyrkan, tända ett ljus, be och låta Livets Herre själv omsluta oss. Vi vet inte när livet stannar. Livet har inga garantier.

Herre vi har så många frågor men så få svar.

Vi ber om tröst och kraft för dem som drabbats.

Låt ditt eviga ljus lysa över dem som sörjer och över de unga som alltför tidigt fick lämna detta liv.

(Bild: Skärmdump från Österbottens Tidning)

Verkligheten finns bakom ytan

Jag besökte för ett par veckor sedan Ravenna i Italien. Staden är berömd för sina kyrkor och gravkapell, många av dem vackert dekorerade invändigt med mosaiker från golv till tak. Mosaikerna i basilikan San Vitale och i Galla Placidias gravmausoleum tog bokstavligen andan ur betraktaren.

Det finns i den bysantinska kyrkoarkitekturen och -konsten ett inneboende förhållande mellan det inre och det yttre som manar till eftertanke. Till det yttre var Ravennas kyrkor, liksom många andra bysantinska kyrkor, rätt modesta. Enkla tegelbyggnader utan desto mera vidlyftiga yttre utsmyckningar. Men när besökaren stiger in i byggnaderna öppnas en värld av färg, harmoni och skönhet utan like.

Den bakomliggande teologiska tanken handlar om skillnaden mellan kropp och själ, mellan det yttre och det inre. En till det yttre anspråkslös kyrka kan härbärgera ovärderliga konstskatter och en gränslös skönhet. På samma sätt är det med människan. Det är inte den yttre skönheten och kroppen som är A och O. Det viktiga är människans inre och den kärlek, vishet och andliga mognad som växer där.

Det är ett bekant faktum att en bräcklig människa kan härbärgera oceaner av andlig vishet och levnadsmod, medan en på gymmet topptrimmad atletisk kropp kan vara bokstavligt tom inombords. Det här ser vi dagligen exempel på, om vi jämför innehållet i intervjuer med människor som prövats av livet, med den ytlighet och det oftast totalt meningslösa pladder som präglar dokusåpor som Big Brother och Paradise hotel.

Ytligheten är vår tids förbannelse och den smyger också innanför vårt eget skinn och in i kyrkan. När vi diskuterar kyrkans framtida utmaningar talar vi mycket om fastigheter, ekonomi och tjänster. Och visst bör den diskussionen föras för allt kan inte fortsätta som förut. Men kyrkan är primärt inte fastighetsförvaltare, ekonomisk aktör eller ens samhällsdebattör.

Kyrkan är Kristi kropp. Bekännelseskrifterna definierar den som de heligas gemenskap. Och då blir frågan om det yttre och inre genast livsavgörande. Finns det ett inre andligt liv som fängslar likt mosaikerna i Ravenna? Känner de som kommer, intuitivt likt besökaren i San Vitale, att här är himmelens port och här bor Gud själv? Finns det en andlighet som bär mitt eget lilla jag, när jag varken vet ut eller in och tvivlen, frågorna och sorgen plågar mig?

Det är ingen tillfällighet att den överlägset största orsaken till att människor lämnar kyrkan är att tron inte betyder någonting för dem. Om det sedan är människorna som har lämnat kyrkan eller kyrkan som har lämnat människorna är svårt att säga. Det kan vara fråga om både och.

Ett torde vara rätt säkert. Och det är att ytlighetens evangelium sällan mättar själens törst. Den som däremot stiger in i den verklighet som formas av Kristi evangelium upptäcker ofta en dimension som överträffar det mesta. Det är som att stiga in i San Vitale och förundrat stanna upp inför mosaikerna. Orden räcker inte till…

Flickor och män

Under de senaste veckorna har man diskuterat en del om yrkesbenämningar som av gammalt hänvisar till någon viss kön. Såsom talman, tjänsteman, brandman, styrman osv. 

Man är ju ganska van med de olika titlarna och inte har jag heller upplevt dem som problem före frågan nu har lyfts fram. Men det som jag upplever som störande är hur olika kvinnor och män ses i yrkeslivet. Det finns många fördomar och antaganden som jag och många andra har mött i arbetslivet. T.ex. om en kvinna har små barn anses det vara problematiskt medan för män är det mera en fördel (duktig man som vill försörja sin familj). En kvinna är ganska länge en ung kvinna (eller en flicka) medan man blir tidigt en man vars ålder inte spelar så stor roll. Jag vet att det här inte är hela sanningen, det finns många platser där en sådan diskriminering inte förekommer men alltför ofta får man fortfarande höra om upplevelser av den här sorten.

I kyrkan har det dessutom på sistone blivit lite panikstämning då människor är rädda att männen tar slut, framför allt som präster. Prästyrket tycks inte locka unga män och så småningom blir prästkåren mera kvinnlig. Snart är hälften av prästerna kvinnor. Men jag tycker att vi är människor, vissa med mera egenskaper som har uppfattats som manliga, andra med egenskaper som anses vara mera kvinnliga. Det är en rikedom att i arbetslaget ha människor med olika egenskaper men könen ska inte vara den viktigaste egenskapen då man t.ex. väljer en människa till någon tjänst. På olika håll har man lyckats undvika diskriminering genom att inte avslöja den ansökandes kön i samband med processen, endast meriterna.

Fast jag har blivit van med olika titlar som hänvisar till ett visst kön, betyder det inte att jag skulle vara oberörd av dem. Språket är ju ett ganska starkt verktyg som påverkar oss, både medvetet och omedvetet. Därför tror jag att det ändå är bra att så småningom byta ut titlarna mot mera könsneutrala. Man behöver ju inte fostra även kommande generationer till att omedvetet tänka att vissa yrken är för män och andra för kvinnor. Men det räcker inte bara med att förändra titlar. Viktigare är att man förändrar tankesätten till mera jämlika. Vi är ju alla unika människor, inte endast representanter för en viss kön.

Paris-avtal, FN-tal och vi vanliga kyrkliga

Den senaste veckan höll en och annan president tal i FN. En del tal fick mycken publicering, vissa noterades inte desto mer. Att Donald Trump höll tal och talade om raketgubbar, eller vad det nu var, vet de flesta som läser tidningar eller följer med social media. Vår egen presidents tal uppmärksammades av naturliga skäl åtminstone i finländsk media.  En president som höll tal var Gambias nyvalde Adama Barrow. Någon notis om hans tal har jag inte sett i västerländsk media, men hans medborgare har stolta länkat hans tal på bland annat Facebook. “Vår kloka man har talat”, “vår president är en ödmjuk och vis man” jublar de unga gambierna.  Jag läste hans tal och är benägen att hålla med dem i uttalandet om att han är klok. En del av talet berör oss ända i Finland. Berör vårt land och vår kyrka med tanke på invandringen till Europa och till oss.

En del av talet inleddes med orden, Vi kämpar för att Gambia skall vara ett land våra barn och vår ungdom kan vara stolta över. Sen fortsätter han med att påpeka att Paris-avtalet är ytterst relevant för ett land som hans, då klimatförändringar har mycket konkret betydelse i den situation landet befinner sig i. Då landets produktivitet minskar, vattenbristen intensifieras sätts det press på ungdomen. Familjerna vill sända dem till Europa med hopp om att de hittar inkomstmöjligheter för att kunna lätta på försörjningsbördan. Detta är den sorgliga förklaringen till varför mången ung gambier har tvingats resa till Europa. En resa som är riskfylld, många drunknar i havets höga vågor och når aldrig sin destination. Sahara-öknens sand tar många liv. De som klarar sig fram till destinationen är ofta missförstådda, och kallas för ekonomiska flyktingar och sänds tomhänta hem. Den frustration och känsla av tomhet som dessa unga hamnar i är en bra grogrund för människosmugglare och extremister som vill rekrytera folk till kriminell verksamhet. Unga människor förtjänar inte att uppleva detta. De förtjänar en chans att trivas och uppleva framgång och framtidstro i sitt hemland. Så långt president-talet.

När jag läst talet så långt tog jag en paus och tänkte på vad Barrow sagt. Ofta läser vi och hör, med en aning av förakt i tonfallet, om ekonomiska flyktingar. De skall genast ut från vårt land. Vi har nog med våra egna fattiga. I president-talet lyfts fram att vi alla är medansvariga för de ungas farliga resor i jakten på ett drägligare liv. Vilken hopplöshet när regnen inte kommer, skörden uteblir. Då vet familjefadern att skolavgifterna blir obetalda. Det betyder att barnen helt kallt stängs ut från skolan. Blir någon sjuk finns inte pengar till medicin. Barn och vuxna kan dö i infektioner som kunde botas med en antibiotikakur, men finns det inte pengar så är räddningen utom räckhåll.

För oss är det så lätt att tänka, de borde hållas i eget land och hjälpa till där. Inte komma hit och leva på vårt välstånd. Det är inhumant att tänka så. Och okristet i allra högsta grad. Vi har svårt att tänka oss in helt konkret i situationen där det inte finns minsta resurs, där framtiden inte på något sätt ser lättare ut. Ofta tänker jag på vad det står i Predikaren om att “sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka”.  Vilken vishet redan på gamla testamentets tid. Och det där med att dela med sig som Jesus talade om för länge sen. Det gäller ju ännu.

Jag är glad att Kyrkan värnar om miljön. Glad att man i missionsarbete lyfter fram vikten av att ta hand om miljön. Natur och miljö är Guds skapelse, som finns till för oss alla på jorden. Det kan inte vara så att bara en liten del av befolkningen skall få njuta av jordens håvor, medan största delen inte får del av allt det goda jorden kunde ge. Mitt sätt att leva här i Österbotten påverkar hur ungas liv i Afrika utvecklas. Det kan till och med påverka hur många som ger sig ut på farliga resor för att söka en bättre framtid för sig och en ofta stor familj.

Att kallt stänga gränsen för unga män som kommer för att söka bättre livsförutsättningar är hjärtlöst. Hur många familjer sätter inte sitt (sista)hopp till dessa unga. Äntligen skall de få någon utväg ur den hopplösa fattigdomen. Det är stora pengar som rör sig mellan kontinenterna när de som klarat sig i Europas byråkratiska djungel och hittat en plats och ett arbete någonstans, “diasporan” som de kallas, sänder hem pengar från Europa till t.ex Afrika.

Vi som fått lära känna Kyrkans Herre och Hans ord om att dela med oss och saligheten med att giva har en uppgift att inte tyst läsa och höra om alla orättvisor som invandrare hamnar ut för. På samma gång skall vi naturligtvis inte vara naiva, men ibland kan det vara bra att komma ihåg att den enskilde har en mamma och en pappa, en familj som kanske sänt iväg honom som ett sista hopp om hjälp. Vi kan och vi får hjälpa. Med glädje i hjärtat läser jag ofta om församlingar, syföreningar, enskilda, som ställer upp för sina utsatta medmänniskor. Det är inte så hopplöst i vårt land som man kunde tro. Det är bara det att det hörs mest om det negativa. Vi kan hjälpas åt att lyfta fram det positiva som görs i kyrka och samhälle och försöka överrösta de högljudda negativa rösterna.