Är den lutherska kyrkan döende?

Tillsammans med LVF:s president Musa Filibus och hans fru, pastor Ruth Filibus

Sam Nujoma-stadion i Windhoek, Namibia, vibrerar av liv, färger och sång. Över tiotusen lekmän, präster och biskopar från södra Afrika och från hela den globala lutherska familjen är samlade för att komma ihåg femhundra år av reformation. Mellan Wittenberg till Windhoek har reformationen under ett halvt årtusende vuxit till en global medborgare. Luther skulle denna dag speciellt ha glatt sig över sången, som med folkliga tongångar från olika håll av världen förkunnar Kristus.

För oss i Finska Missionssällskapets arbete har festligheterna en alldeles speciell emotionell klang. År 2018 har det gått 150 år sedan de första missionärerna sändes ut från Helsingfors. Deras, och de senare utsändas, arbete möjliggjordes av oräkneliga små gåvor, givna av vanliga och ofta fattiga församlingsmedlemmar i Finland. Under årtionden har tonvis med sockor och tröjor stickats och dukar sytts i kärlek till vår nästa i fjärran. Detta gjorde det möjligt för det glada budskapet om Kristus att delas i ord och i handling. I Namibia växte församlingar. Man praktiserade diakoni, man utvecklade utbildningsväsendet och byggde upp hälsovården. I Namibia glömmer man inte att allt detta utgjorde en god grund för kampen för självständigheten, som blev verklighet 1990.

Festgudstjänsten på Sam Nujoma-stadion påminner om att världen förändras. Lika lite som vi kunde de första missionärerna förstå bredden och djupet och vidden av det goda budskapet. Berättelserna från Bibeln, som för oss främst handlar om skuld och förlåtelse, har visat sig ha oanade dimensioner av befrielse från rädsla, skam, och marginalisering. Evangeliet har fört med sig försoning och upprättelse mellan grupper som dehumaniserat varandra och förvägrat varandra mänskligt värde. Vittnesbörden från de olika kontinenterna är överraskande, utmanande och inspirerande.

Josiah Kibira, den första afrikanska presidenten för Lutherska Världsförbundet sade: ”Det finns ingen kyrka som är så fattig att den inte har något att dela med sig av. Det finns ingen kyrka som är så rik att den inte har något att ta emot.” Budskapet från de lutherska kyrkorna handlar om vår gemensamma kallelse att vittna om Kristus i ord och i handling i en värld fylld av syndens konsekvenser, såsom girighet, marginalisering, korruption, förtryck, könsrelaterat våld och utarmning av skapelsen. Riktningen går inte från norr till söder, eller från fattig till rik. Vi behöver alla lära oss att både ge och ta emot av Guds rika och mångsidiga gåvor och på det sättet vara ett tecken för Guds rike.

I Finland söker många församlingar nya former för att delta i missionsarbetet. Vår livsrytm är annorlunda nu än för några årtionden sedan. Basarer och auktioner fungerar inte mera på många ställen. Jag känner mig ändå genuint harmsen när jag hör nedlåtande uttalanden om syföreningstanter (och farbröder). Festgudstjänsten i Windhoek är en tackgudstjänst för den glädje, rättvisa och fred som ert arbete resulterat i globalt. Jag hade unnat varenda en av er som arbetar för missionen att vara med. Genom det arbete ni gjort och den information ni delat om livet i Afrika och Asien har ni förändrat och revolutionerat världen, en socka i taget.

Jubileet stärker mig i min tro på kyrkans livskraft. Under vår kyrkas kyrkomötes vårsession talade vi om kyrkans framtida strukturer. Trots att KCSA:s direktor på sitt typiskt tillspetsade sätt signalerar att besluten medför ovälkommet arbete är jag optimistisk gällande effekterna av framtidsbetänkandets klämmar om ungas plats i kyrkan, bättre utnyttjande av de resurser som finns i bl.a.  missionsorganisationerna, och minskade församlingsavgifter till kyrkostyrelsen. I våra församlingar finns trots allt ett stort engagemang för delande av det goda budskapet, för diakoni och för påverkan mot orättvisor. Det gäller för oss att fortsätta att skapa goda strukturer för detta i vår kyrka.

Finlands kyrka och dess församlingar har också i framtiden en viktig plats i den globala gemenskap som samlades i Windhoek och gladde sig över 500 år av reformation. Utmaningarna är enorma. Som lokala kyrkor är vi beroende av varandra i förverkligandet av kallelsen att döpa och lära att hålla det Kristus lärt och demonstrerat för oss.

Fångad i sig själv

 

Håller kyrkan på att bli en fånge i sin egen administration? Den frågan kan ställas efter vårens kyrkomöte. Kyrkomötet tog då ställning till den omfattande utredning som framtidskommittén gjort och som nu hade beretts av kyrkomötets framtidsutskott.

Beslutet blev en omfattande historia om sammanlagt 17 klämmar som omfattade allt från en önskan om att utöka ungdomars och frivilligas påverkningsmöjligheter till direkta inbesparingar inom centralförvaltningen för att anpassa kostymen till ett avsevärt mindre medlemsantal än i dag.

Det gick inte att ta miste på den frustration som en del av ledamöterna uttryckte. Det går för långsamt och det görs för lite för att kyrkan skall klara de stora utmaningar som ligger framför. Samtidigt är det uppenbart att man bara har sig själv att skylla. Vi har byggt upp en omfattande, invecklad, dyr och trög administration som gör att vi hela tiden slår huvudet i taket då reformer skall vidtas.

Kyrkomötets beslut om kyrkans framtida organisation och verksamhet är inte tillräckligt, men det är som ombudet Patrik Hagman säger i Kyrkpressen, en puff i rätt riktning. Hur långt puffen räcker återstår att se. Risken finns att den här puffen inte ger särskilt god styrfart åt kyrkans skepp, utan kyrkan akterseglas därför att organisationen överlevt sig själv.

När jag tog del av diskussionen och den omfattande behandlingen av alla de sjutton klämmarna kunde jag inte värja mig för tanken att det jag bevittnade var ett utmärkt exempel på det tyska talesättet, ”Varför göra det enkelt då man kan göra det invecklat.

Egentligen hade det räckt med att ställa två frågor inför framtiden och de inbesparingar och omprioriteringar som onekligen måste göras. De två enkla frågorna är: Vad skall kyrkostyrelsen och stiften göra? Hur mycket medel anslår vi för ändamålet? Med denna vägkost kan vi rätt snabbt ge svar på hur vi prioriterar och vad vi gör.

Nu blev resultatet återigen en mängd utredningar och betänkanden som ytterligare belastar centralförvaltningen och tar tid från grunduppgiften och som vart och ett skall manglas i tidsdryga processer. Allt medan kyrkans skepp seglar vidare och farvattnen blir allt mera osäkra.

Nu pekar jag inte finger åt kyrkomötesombuden. De är också pantfångar i ett system som är alltför invecklat och långsamt för att kunna reagera effektivt på dagens utmaningar. Men det finns en oro och frustration både på lokalplanet och inom centralförvaltningen som vi nu måste ta på allvar. Och framförallt måste vi sluta med att sjösätta stora landsomfattande projekt och istället flexibelt möta medlemmarnas behov.

Finsk reklam gäller inte finlandssvenska kyrkodagar

Reklamen för de finska kyrkodagarna i Åbo väcker känslor. Reklamen föreställer en lättklädd kvinna försedd med texten ”Make him love you” (få honom att älska dig). De finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna har inget med den finska reklamkampanjen att göra.

‒ Arrangörerna av de finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna i Åbo har inte någonting att göra med den reklam som Kirkkopalvelut som arrangerar de finska kyrkodagarna nu kör ut, säger direktor Sixten Ekstrand vid Kyrkans central för det svenska arbetet som är en av huvudarrangörerna.

Han påpekar att de finlandssvenska och finska kyrkodagarna är två helt skilda evenemang.

‒ Den enda koppling som finns är att vi samarbetar kring ett par programpunkter. Den här reklamen har inte diskuterats med oss och skulle man ha gjort det hade vi gjort tummen ned, säger Ekstrand.

Också de andra finlandssvenska arrangörerna Finska missionssällskapet, Frikyrklig samverkan och Åbo svenska församling tar avstånd från den finska reklamkampanjen.

‒ Vi har inte varit med i utformningen av den finska reklamen och ska därför inte heller beskyllas för innehållet, säger tf. kyrkoherde Mia Bäck i Åbo svenska församling.

Kirkkopalvelut ry. som sköter kommunikationen av de finska kyrkodagarna får kritik för att de marknadsför evenemanget med bland annat en lättklädd kvinna.

– Det är en modig kampanj som vill väcka diskussion. Reklamkampanjen riktar sig till dem som annars inte är aktiva i församlingslivet och har utformats av ledningsgruppen för Kyrkodagarna, som består av representanter från både lokalförsamlingarna och Kirkkopalvelut, säger Salla Peltonen, kommunikationsansvarig på Kirkkopalvelut, till Kyrkpressen.

Kirkkopalvelut har också tidigare kritiserats för sina reklamkampanjer. Då har kritiken gällt insamlingen Gemensamt ansvar och bildsättningen av temat Vård i livets slutskede (2014) och Unga är framtidens hopp (2016).

Kyrkodagarna ordnas i Åbo 19-21 maj. De finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna ordnas i huvudsak på Marina Palace.

Tvångssvenska och religiös indoktrinering

Vi beskriver verkligheten med ord och våra ordval avslöjar obarmhärtigt vår egen position, våra fördomar och attityder. De politiker och debattörer som använder begreppet tvångssvenska säger med detta mera om sig själva än om ämnet ifråga. Samma sak gäller den seglivade debatten om religionsundervisningen i skolan som av en del fördomsfullt avfärdas som religiös indoktrinering.

Talar vi om tvångssvenska borde vi i konsekvensens namn också tala om tvångsbiologi, tvångsengelska och tvångsgymnastik, för att nu ta ett par exempel. Och om skolans religionsundervisning stämplas som religiös indoktrinering så borde vi även tala om matematisk indoktrinering eller historieindoktrinering. Ändå gör ingen det och jag tror att de flesta tänkande individer förstår varför.

Min avsikt är dock inte att hänge mig åt språklig eller religiös kverulans. Detta av den enkla orsaken att det redan finns alltför många kverulanter i vårt land. Men jag kan inte låt bli att belysa de ovan antydda problemen från en annan synvinkel.

Jag har under de senaste två åren blivit bekant med rätt många flyktingar. En del av dem har fått uppehållstillstånd och försöker nu skapa sig en ny framtid i vårt land. Det som slagit mig är deras glädje och förvåning över det som vårt land erbjuder; fri skola, god sjukvård och möjligheter till utbildning för både pojkar och flickor. Visst svär vi finländare ibland ve och förbannelse över vår byråkrati, men för den som stått timtal i kö, betalat mutor och fått vänta en evighet på helt godtyckliga beslut i Irak eller Afganistan är våra samhälleliga strukturer ibland rena rama himmelriket.

Vårt folks allmänna missnöje och kverulerandet över tvångssvenska och religionsundervisning i skolan är ett I-landsproblem som tyvärr oftast bottnar i lättja, aversioner och uppenbara attitydproblem.

Varför inte vända på steken och se möjligheterna: Tänk att våra barn får lära sig språk i skolan. Tänk att de till och med kan välja flera främmande språk och behärskar ett par av dem när de skriver studenten. Den här möjligheten är få förunnade i vår värld. De får dessutom undervisning av kompetenta och utbildade lärare som pedagogiskt och objektivt lär dem historia, religion och samhällslära, istället för att exempelvis någon radikal imam eller annan religiös ledare med en dold agenda hjärntvättar dem.

Nu verkar det som om en del krafter i vårt samhälle medvetet vill skjuta sig själva och våra barn i foten. Ge dem ett kunskapshandikapp inför framtiden istället för att ta tillvara de utomordentliga möjligheter vi har i vårt välfärdssamhälle. Man undrar vad som rör sig i huvudet på dem som på det här sättet inte inser potentialen i vårt goda skolsystem. Vi har en potential och möjligheter som miljontals barn och unga världen över bara kan drömma om. Hur så många och så högljutt kan se detta som ett problem och klä det i ord som tvångssvenska och religiös indoktrinering förblir en gåta. Den inställningen är inte bara beklagligt inskränkt, den är framförallt kortsynt.

Fem röda rosor och blodfläckar på trottoaren

De fem röda rosorna på altaret i Sankta Maria kapell i Levi utgör i sig en predikan. Predikan är symbolisk. Rosorna påminner oss om Kristi fem sår och låter tanken gå tillbaka till korset som restes på Golgata. Men rosornas predikan handlar om mycket mera än symbolik. Rosorna har blodets färg och påminner om det blod som gjöts för din och min skull.

Än i dag färgas vår värld röd av blod. Drottninggatans trottoarer i Stockholm fläckades av oskyldiga människors blod efter den uzbekiske terroristens vansinnesfärd med lastbil för en vecka sedan. I inledningen till Stilla veckan färgades kyrkor i Alexandria och Tanta i Egypten röda av kristnas blod, när islamister lät bomber brisera vid palmsöndagens gudstjänster.

I ett slag förvandlades Stilla veckan till en enda lång Golgatavandring för alla som sörjer offren för detta meningslösa och vanvettiga våld. Och som vanligt är frågorna långt flera än svaren.

Fem röda rosor på altaret. Är det allt kyrkan har att komma med? Vore det inte bättre att likt Trump kunna svara med Tomahawkmissiler eller som Putin sända en armé? Ja visst har det funnits sådana tider, när korstågen drog fram och härarna i Guds namn skövlade, brände och plundrade de ”otrogna”. Men Guds vapen är inte gjorda av stål och sprängmedel. Gud är ande och ord.

Var finns Gud när trottoarer färgas röda och kyrkor bränns? Jo, han är där bland blodfläckarna, hos dem som sörjer och med de skadade. Han är där med sin Son, när denne kämpar och drar det sista andetaget på korset. Han väljer inte arméns styrka eller missilens makt. Han går kärlekens väg, också när den kostar honom det han älskar mest, sin egen Son.

Våldet löser sällan några problem. Oftast föder det bara mera våld. Därför går Gud kärlekens väg ända ut till Golgata. Han väljer att älska den som hatar honom och välsigna den som hånar. Ja, han ber för sina motståndare och ger sitt liv för de som förnedrar honom.

Vi har alla vårt eget Golgata. Det är där valet sker, mellan gott och ont, mellan liv och död, mellan evig förtappelse och evigt liv. Gud tvingar ingen, men ser på oss genom sin lidande Sons ögon. I den blicken finns liv för vår värld. Och kom i håg att Gud inte vill allt det som sker, men han är med dig i allt som sker.

En God långfredag!

Har du ett par minuter tid så lyssna gärna till den här tänkvärda sången https://www.youtube.com/watch?v=HWyUFlw79LE

 

 

Påsktraditioner i syd och nord

 

 

-Hur skall min påsk bli i år då min kristna granne flyttat, klagade en muslim i Senegal inför påskhögtiden. Orsaken till hans fråga var inte så mycket själva påskens budskap, som det faktum att de kristna i Senegal tillreder en rätt som kallas Ngalakh (utläses ngalah), och den delar de ut till sina vänner, både muslimska och kristna, börjandes på långfredag. Nu skulle han bli utan läckerheten, då det bara fanns muslimer i hans grannskap.

 

Rätten ser inte speciellt aptitretande ut. Den är gjord på hirs, jordnötter, apbrödsträdet frukt och kan piffas upp med banan och ananas och lite apelsin-essens. Ända sedan min första påsk i Senegal på 1980-talet har jag fascinerats dels av själva rätten, men lika mycket över traditionen att dela med sig av den till speciellt de muslimska vännerna. Senegaleserna älskar den, kristen som muslim.

 

Varje påsk tänker jag att någon etnolog borde forska i senegalesisk ngalakh och finländsk memma. De påminner om varandra, även om den ena är gjord på hirs, den andra på råg eller malt. Det måste finnas någon liknande tanke bakom de två påskdelikatesserna. Ibland fantiserar jag att någon finländsk sjöman på 1800-talet var i Senegal under påsken, fick hemlängtan och drömde om memma. Kanske han kunde beskriva vad han längtade efter och någon kvinna i en serere-by fick idén att göra något liknande på hirs. Eller var det en senegales som kommit upp till kalla norden en påsk på samma 1800-tal, fick hemlängtan och drömde om ngalakh och fick tag på memma.

Något i konsistensen, något i innehållet (säd från fosterjorden) och något i det sträva utseendet förenar dessa påskrätter. Är det människans längtan att höra ihop med naturen i vårtider som gett upphov till dem? Är det något med påskens innehåll?

Jag fascineras av den uppgift ngalakh-rätten har. Den uppgiften är så mycket mer än att påminna om memma. Då kvinnorna lagat sina modiga litrar, ofta 10, 20 eller 30 liter av läckerheten, börjar man dela ut flaskor och skålar med ngalakh till grannar, vänner och framför allt till sina muslimska vänner. Förberedelserna börjar senast i början av stilla veckan. Hirs skall inhandlas och malas, jordnötterna likaså. Apbrödsträdets något sura frukt söks på torget, långt innan påsken för att få god kvalitet. Är man lite rikare köper man ananaskonserver och bananer och blandar i röran. Alla har sina egna små knep för att få fram den egna smaken på sin ngalakh.

Det är något högtidligt, nästan heligt, då kvinnorna kommer med sina flaskor eller skålar med sin version av påskens delikatess. Jag anar något av hemligheten i att dela brödet.

En långfredag kväll för några år sen gick jag tillsammans med min man i vårt hemkvarter i huvudstaden Dakar med ngalakh på brickan. Vi bodde i ett ganska välbärgat kvarter, på gatorna framför husen satt vakter. De samlades på källarna vid något hus, diskuterade, skrattade och åt tillsammans innan nattens tystnad tog över och de vakade över husen de hade på sitt ansvar.

Vi väntade tills efter kvällsbönens sista utrop från moskén var över då vissa av vakterna deltog i bönen. Sen gick vi runt och bjöd på ngalakh, småpratade och gick vidare till nästa. Följande morgon när i vaknade fanns skålar och flaskor snyggt uppställda utanför vår dörr på tredje våningen. Vår egen husvakt hade noggrant gått samma runda och samlat ihop kärlen. Allt kom tillbaka.

Jag längtar varje långfredag till denna ritual. Det är magiskt att gå och dela ut ngalakh, de kristnas påskgåva till muslimska vänner, i den sammetsmjuka ljumma afrikanska natten. Det är mera än magiskt, det är förunderligt, det är heligt, svårt att förklara konkret vad det innebär, men i den lätt anskrämliga rätten finns något djupt andligt.

Påsken i Senegal har gett mig också andra upplevelser. Att vakna tidigt på påskmorgonen när någon kristen vän på väg hem från kyrkans påskfirande under påsknatten och högt ropar ”Kristus är uppstånden” är också speciellt. Vissa gånger på morgonnatten var det inte alltid en njutning att vakna till detta glädjebudskap, men tänk att man i ett land där största delen är muslimer kan ropa tidigt på morgonnatten ”Kristus är uppstånden”!

 

Skärtorsdag, långfredag, påskafton och påskdag. Underbara dagar, fyllda med gamla traditioner som fyller vårt inre liv med andlig föda.

Underbara dagar med gamla traditioner som fyller oss också med traditionella rätter, både i nord och i syd. Kalla ljusa vårkvällar som påminner om att Livet återvänder.

Påskens under och mysterium blir större ju äldre jag blir. Även om jag inte kan förstå det riktigt helt och fullt.

 

Att vara kyrka

För någon vecka sen hade jag möjlighet att delta i Teologifestivalen i Uppsala som en av ungefär 1000 deltagare. Teologifestivalen ordnas vartannat år av Svenska kyrkan, något av stiften och Sensus studieförbund. Den påminner till delar om våra kyrkodagar. Liksom våra kyrkodagar riktar sig Teologifestivalen till anställda, förtroendevalda, frivilliga och intresserade.

På Teologifestivalen jobbar man så gott som hela lördagen i en och samma ström. Jag deltog i strömmen som handlade om Trovärdig kyrka. Precis som namnet säger kom mycket att handla om kyrkans uppdrag att vara jordens salt. Emmausvandrarna fick i mötet med den uppståndne Jesus en medvandrare som lyssnade in deras frågor, en som ställde fler frågor. Dessa frågor hjälpte de förvirrade lärjungarna att sätta ord på sina tankar när de fick möta en som gick tillsammans med dem och delade vandringen. Som kyrka är vi satta att vandra med människor. Vår kallelse är att möta dem i deras utsatthet, ge lindring i nöden, hjälpa människor att ana en Kristus som kommer oss nära. Vi får själva om och om igen själva lära känna Kristus därför att kyrkan är uppenbarelse- och relationsburen.

Att vara kyrka är att vara i samtal och dialog med evangeliet. Vi utmanas hela tiden att ställa oss frågan hur detta kommer till uttryck i mötet med utsatta människor, människor som på olika sätt lever i utanförskap. Kyrkans trovärdighet beror på om vi lever som vi lär, inte hur mediatränade vi är. Bara genom att vi själva lever trovärdigt kan kyrkan vara trovärdig. Vi skall också vara medvetna om att det finns en positiv förväntan på att kyrkan skall verka för det goda, i etiska frågor och sociala frågor.

Det finns en förväntan att kyrkan skall ställa upp för dem som ingen annan ser, att ge röst åt dem som inte själva kan föra sin talan. Det finns en förväntan på att kyrkan skall stanna kvar när alla andra stänger igen.

Ett bordssamtal mellan ärkebiskop Antje Jackelen och professor Linda Thomas från USA gjorde ett djupt intryck. Linda Thomas (själv afroamerikan från ”små” förhållanden som hon själv uttryckte det) betonade förlåtelsen och modet att inte låta rädslan ta över. En vilja till samförstånd är den enda vägen till fred, helande och upprättelse. Att inte låta sig skrämmas utan att troget och fast verka för det goda. Att människor sätter sig ner och lyssnar till varandra, samtalar och ingjuter mod och hopp hos varandra är vägen. Hon betonade också kyrkans (och därmed enskildas) ansvar för de utsatta.

Det händer något när kyrkfolket kommer samman. Det blir mer än en festival. Det öppnar för gudsmöten och det öppnar för samtal och möten människor emellan. I gudstjänster, samtal och möten blir människor uppmuntrade, får förnyad tro på evangeliets förlösande och förnyande kraft. Det tänds ett trotsigt hopp och en frimodig tro på det goda. Det bär förhoppningsvis frukt för vägen och samtalen framåt. I maj har kyrkfolket i Svenskfinland möjlighet till detta då vi samlas till finlandssvenska ekumeniska kyrkodagar i Åbo den 19-21 maj.

Finländsk geocachare hittade Luthers ölstop

En osedvanlig upptäckt gjordes i slutet av veckan, då man via laboratorieprov och DNA-analys kunde fastställa att det ölstop som i fjol somras upphittades i närheten av slottet Wartburg  tillhörde Martin Luther.

Geocachefantasten Filip Mellberg gjorde fyndet redan i juli 2016 i nationalparken Hainich då han letade efter en geocache tillsammans med sina vänner.

– Jag hittade stopet i skogen under en sten. Jag insåg att det var gammalt och kunde vara värdefullt, men förstod inte att stopet kunde ha tillhört Martin Luther.

– Det var först när jag såg pjäsen Luther i enrum med skådespelaren Johan Fagerudd och verkligen fick ta in vem Luther var som jag insåg att stopet kunde ha tillhört honom. Signaturen ML i bottnen av stopet fick mig att föra det till Kyrkostyrelsens experter, säger Mellberg.

Sakkunnig vid Kyrkostyrelsen intygar äktheten

Specialsakkunnig för arkeologi och föremål från reformationstiden, vid Kyrkostyrelsen Katarina Boranius är eld och lågor över fyndet.

– Det är frågan om ett bukstop med en svängd profil, som blev vanliga på 1500-talet. Vi har låtit göra både DNA-analys och jämfört med samtida bildmaterial och berättelser om Luther. Det är ju allmänt känt att Luther var en stor ölvän. Det är mindre känt att han hade ett specifikt ölstop, med sina initialer i bottnen. Man misstänker att han tappade det då hans vänner räddade honom undan påvens hejdukar som försökte fängsla honom, förklarar Boranius.

Stopet kan kanske ses på de Finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna i Åbo i maj

Stopet måste givetvis så snabbt som möjligt förmedlas till museimyndigheterna i kyrkan, men Boranius kommer att äska för att fyndet ska få presenteras för allmänheten i Finland.

Den 19-21 maj 2017 går de Finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna av stapeln i Åbo. Vi kommer att göra allt för att få möjlighet att visa upp fyndet i Marina Palace där dagarna hålls, säger Boranius.

——————-
Mer information om pjäsen Luther i enrum hittar du på evl.fi/luthermonologen och program och anmälning för kyrkodagarna på evl.fi/kyrkodagar

Vem älskar centralförvaltningen?

Med jämna mellanrum dyker diskussionen om kyrkans för stora överbyggnad upp som gubben ur lådan. Den förs på församlingsplanet där många uttrycker sin frustration över ”pappersproducenterna” på kyrkostyrelsen. Frågan aktualiseras också i insändarspalter och kyrkliga beslutsorgan.

Eftersom jag själv sitter i det glashus som kallas Kyrkans hus skall jag inte kasta sten åt något håll, men försöka belysa frågan ur lite olika synvinklar. Detta eftersom jag dels tror på samtalets möjlighet, dels harinsett att det hos de mest högljudda och självsäkra ”förståsigpåarna” finns en viss okunskap om sakernas tillstånd.

Det är helt klart att en organisation som täcker varje kvadratcentimeter av Finlands yta och har fyra miljoner medlemmar och 20 000 anställda måste ha någon form av centralförvaltning. Om 400 församlingar skall börja sköta sin ekonomi och verksamhet som man behagar så krackelerar snart hela bygget. Gemensamma spelregler och direktiv som styr verksamheten är ofrånkomliga. Sedan är det en berättigad fråga om vi har gått för långt i strävandena att skapa en enhetlig praxis.

Det finns också uppgifter som sköts mera ekonomiskt och effektivt om de centraliseras. Skall alla församlingar börja producera andakter och gudstjänster i radio och TV i samarbete med regionala YLE redaktioner, blir det varken bättre eller billigare än med dagens system där ansvaret vilar hos kyrkostyrelsen. Få församlingspräster kan förrätta en gudstjänst på teckenspråk eller hålla skriftskola för kognitivt funktionshindrade. Därför finns det specialtjänster för olika handikappgrupper.

Det är likaså bättre om Kyrkostyrelsens sakkunniga inom fostran och utbildning har kontakt med och påverkar myndigheter och ministerier när lagstiftningen gällande religionsundervisning, läroplaner och småbarnsfostran m.m. förändras.

Och visst kan vi återgå till situationen för 50 år sedan då ansvaret för storsamlingar i stiftet vilade helt på frivilliga krafter och församlingsanställda som gjorde det vid sidan av sitt eget arbete. Men ett ramaskri skulle det nog bli om hela ansvaret för kyrkodagar, diakonidagar och Ungdomens kyrkodagar – för att nu nämna ett några exempel – påfördes lokalförsamlingarna eller prosterierna.

I framtiden får kyrkan anpassa sig till en mindre kostym. Det gäller alla från centralförvaltningen över stiften till lokalförsamlingarna. Det är därför nu läge att föra en saklig och respektfull diskussion om vad kyrkan skall prioritera och hur resurserna används. Vill vi ha andakter och gudstjänster i radio och TV? Är det viktigt att informera tidningsredaktionerna om vad som händer inom kyrkan? Skall vi ha döv- och omsorgspräster? Bör vi producera material för och fortbilda församlingsanställda? Skall vi vara närvarande och representera kyrkan vid Stafettkarnevalen och Helsingfors bokmässa? Vill vi aktivt påverka lagstiftningen i frågor som berör människovärde, etik, fostran och utbildning? Hur viktigt är det att upprätthålla en kyrklig synlighet i sociala medier? Bör vi understöda små och fattiga församlingar med medel från Centralfonden? Har församlingarna rätt till rådgivning och hjälp vid församlingsval, kyrkorenoveringar och nybyggnation? Listan kunde göras längre men de här exemplen får illustrera dagens situation.

Morgondagen kommer att te sig annorlunda. Kyrkans framtid är garanterat fattigare och kostymen är mindre, men det betyder inte att Kristi kyrka förminskas. Vi får göra saker annorlunda och på annat sätt. Just därför är det viktigt att samtalet om vad som skall göras, vem som gör vad, och med vilka medel, nu startar och förs i saklig ton, så att kyrkan även i framtiden kan vara den Kristusrörelse som möter människor med evangeliets budskap.

 

Mobilisera de goda krafterna

Vi lever i en tid då vi medvetet behöver aktivera de goda krafterna. Vi behöver göra det tillsammans och vi behöver göra det på webben.

I januari 2016 fick jag mild ångest. Ni vet, vi hade haft hösten 2015 med flyktingströmmen som nådde Finland på ett sätt som vi inte hade sett förut. Jag slukade nyheter om ämnet. Först var nyhetsflödet ganska balanserat och beskrev vad som hände. Men an efter betonades kostnader och säkerhet allt mer. Flyktingarna är dyra. Hur ska barnen kunna gå tryggt till skolan? Nyhetsrapporteringen efter händelser vid järnvägstorget under nyåret 2016 är förvirrande både från medier och polisens olika instanser. I mars 2016 ordnar YLE en A2 diskussionskväll om osäkerheten i landet. Vilken osäkerhet? frågade sig många.

De här månaderna blev en vändpunkt för mig där jag insåg att man inte kan tanka nyheter rakt av utan man kontinuerligt måste analysera vad som är den verkliga bilden och att medvetet hålla framme det som är sant.

Det är nödvändigt att jobba för det goda och att kämpa för riktig information. Det framhåller Antti Kuronen, krigsjournalist på YLE som medverkade i Obs debatt 23.2 i år. Jag håller helt med. Också diplomaten, ministern och tidigare vicegeneralsekreteraren Jan Eliasson som medverkar i ärkebiskop Antje Jackeléns poddcast Prata till punkt är inne på samma linje.

Hur kan vi då mobilisera det goda och föra fram det som är sant? Givetvis ökad medieläskunnighet, både för barn men framförallt vuxna. Ny teknik har gett nya arenor där vi umgås, samtalar och lever livet. Men har någon systematiskt berättat hur vi ska umgås på dessa nya arenor? Diskussionsklimatet visar att många har fått bil, men få har tagit körkort. När kommer vi att se en våg av mediefostran svepa över vårt land, och vem tar ansvar för att en sådan satsning görs?

Jan Eliasson pratar varmt för att idéerna om internationellt samarbete, mångfaldens styrka och skönhet och toleransens nödvändighet behöver bli politiska budskap som bär, på löften om bättre liv för envar. Eliasson menar att tiden där stora arméer utkämpar krig är över och att kampen om folks själar och hjärtan förs på andra arenor. ”Vi befinner oss vid en historisk punkt att mobilisera dessa goda krafter men att göra det på ett klokt och trovärdigt sätt som når människors hjärtan och hjärna på samma gång.”

Ledarskribenten Jan-Erik Andelin på KSF-media medverkade i en kursdag på Kyrkostyrelsen kring temat att jobba för det goda på webben. Han riktade ett finger mot medierna självt. Mediernas uppdrag är att skildra verkligheten så sanningsenligt som möjligt. Men i klickrubrikshetsen finns risken att man tar den sanning som redan existerar, ger den röster och förstärker den, oberoende om det är sann sanning eller alternativ sanning.

Andelin för också fram ett intressant perspektiv, som kanske egentligen pekar mot botten av problematiken. Varje människa oberoende om man står på barrikaderna för flyktingarnas rättigheter eller för att stänga gränserna behöver bli hörda. Behöver mötas. Behöver bli bekräftad i sina rädslor och farhågor, i den egna vardagen. Den som är trygg brukar inte ha behov att racka ner på andra. Är det här en uppgift för kyrkan? Nej, det är en uppgift för var och en, i sitt eget sammanhang. Och givetvis kyrkan i sitt. Se. Lyssna. Bekräfta. Säga ”Var inte rädd”.

Bild: Surian Soosay