Kategori: Uncategorized

Någon undrar säkert vad som döljer sig bakom rubriken. Har det igen uppstått några nya fanatiska kristna rörelser någonstans? Eller har Gud äntligen sänt den väckelse en del innerligt bett om och hoppats på. Jag kan både lugna er och göra er besvikna. Den här bloggen kommer inte att handla om någonting av detta. Jag tänker skriva om klimat- och hälsoväckelsen.

Bägge påverkar oss nu med en intensitet som inte står långt efter gamla väckelsepredikanters salvelsefulla predikningar. Metoderna känns likaså på något sätt välbekanta för den som suttit av ett antal väckelsemöten.

För klarhetens skull vill jag säga att vi bör ta hotet mot vår miljö på allvar. Vår planet mår dåligt och vi har all orsak att se oss i spegeln. Lika självklart är det att vi i allt högre grad lever och äter oss sjuka. Välfärden ger oss nya sjukdomar och det är inte en dag för tidigt att diskutera orsak och verkan.

Ändå är jag både förbryllad och delvis också bekymrad över hur klimat- och hälsoväckelsen förmedlar sitt nog så viktiga budskap genom att skuldbelägga och få den som inte lever enligt väckelsens normer att känna skam. Jag har – ärligt talat – svårt att se det positiva i att mata oss med ord som flygskam och att skuldbelägga vår konsumtion och vårt köttätande, hur angelägen själva saken än är.

Det är inte mycket i metoderna som skiljer från gamla väckelserörelsers syndakataloger och moralkakor. Det blir alldeles för svartvitt med rätt och fel, himmel och helvete. Det enda som skiljer är att den som lever rätt enligt de nya väckelserna inte nödvändigtvis kommer till himlen, målet är att få leva i en bättre och renare värld.

I den världen vill jag också leva och jag är övertygad om att vår Herre kanske ser det på samma sätt. För han sörjer också då den jord han skapade tyngs under bördan från våra synder och vår självcentrerade livsstil. Däremot tror jag inte en sekund på skulden och skammen som en drivkraft mot en förändrad livsstil. Lika lite som vi kan väcka tro hos en människa genom att skuldbelägga henne, lika lite kan vi göra något åt klimatet genom samma metod. Och skammen som andra förkunnar över oss och vårt liv utgör sällan incitament till en omvärdering. Den glömmer vi när nästa södernresa planeras.

Verklig och varaktig förändring bygger på något annat än skuld och skam. Den emanerar ur en inre övertygelse och en hjärtats tro som levs ut i ord och handling. Det må sedan gälla en kristen övertygelse eller en förvissning om att vi måste ändra vår livsstil för att planeten skall överleva. Vi behöver definitivt en klimatväckelse, men den för nog inte med sig några varaktiga förändringar genom att skuldbelägga och predika skam. Det handlar mera om det som Jesus sa till Nikodemus om att bli född på nytt för att kunna se Guds rike. När klimatväckelsen och omsorgen om den värld Gud gett oss växer ur en inre övertygelse om att värnandet om Guds skapelse också är en del av vår gudstjänst, bär den också frukt, sådan frukt som består.

Det står ett tält utanför biblioteket i Nordsjö. Det ser ut som ett cirkustält, men det kan också vara ett väckelsemötestält. Nyfiken som jag är tittar jag in och mycket riktigt är det ett väckelsemötestält. Det ryskspråkiga lovsångsbandet tränar sina sånger och än så länge är det bara några få människor inne i tältet.

Det visar sig vara en rysk-estnisk-ukrainsk församling som vanligtvis möts i Vanda, som har ett evangelisationsevenemang under några dagar i Nordsjö på ryska. Målgruppen är de som har ryska som modersmål och bor i Nordsjöområdet. På ett bord ligger en låda med flyers, som också berättar vem de är på finska och när de håller sina möten. Det är kvällsmöten, speciella möten för barn och ungdomar, samt ett avslutande söndagsmöte för alla. Det står om clowner, lekar, förkunnelse och gäster från Estland, Ryssland och Ukraina.

Församlingen kommer från den mera frikyrkliga grupperingen, antagligen av det mera karismatiska stuket, är en av de många etniska församlingar som finns i Helsingfors med omnejd. På senare år har en mängd olika etniska församling dykt upp. Det flesta med en utländsk församling i bakgrunden. I Finland idag finns utlandskyrkor från många afrikanska länder, bl.a. Nigeria och Kongo representerade, men också från närområdena. De flesta av dem är små och verkar på något av de språk som talas i det land som kyrkan har sitt ursprung i. De består ofta av en pastor och en liten församling av människor som kommer från samma ursprungsland.

Det är nog första gången som jag ser att en av dessa etniska kyrkor håller väckelsemöte eller evangelisationskampanj. De på minner om de kampanjer kyrkor med skandinaviskt ursprung haft i de baltiska länderna, Ryssland och länder i det forna östblocket. Jag har själv varit med om någon sådan kampanj, både som medlem i en dramagrupp som uppträdde vid ett tältmöte i Polen och som teologiestuderande på evangelisationsuppdrag i Estland. Jag talar nu om 1990-talet. Då var vi där, nu är dom här. Tiderna förändras.

Idag går mission i alla riktningar. Det kan vara vår kyrka som via sina missionsorganisationer och föreningar sänder ut människor till olika länder, men det kan också vara människor från det globala syd, eller från våra närområden som kommer hit. Det centrala är att det finns någon kyrka som antingen upplever att det har ett ansvar för sina landsmän som bor i andra länder, eller för människor som aldrig tidigare hört evangeliet. Mission idag handlar också om samarbete kyrkor sinsemellan. Två eller flera kyrkor som beslutar sig för ett diakonalt projekt någonstans, eller för ett evangelisationsprojekt någonstans.

Det viktiga är att man planerar noggrant. Att man verkligen innan man börjar med något nytt fundera på varför man gör saker eller vem man vill försöka nå. Att man inte slösar pengar på samma saker som alla andra, utan söker sin egen nisch, noggrant funderar på och beskriver vilken avsikt man har. Det är onödigt att ”femtioelva” organisationer jobbar med samma katastrof eller med samma konflikt, när några mera effektivt kan göra det.

Samtidig måste vi kanske också acceptera det att andra är här och också ser vårt land som föremål för Guds mission.  

Jag kommer ännu i håg den där septemberdagen hösten 1967. Jag hade fått en ny blå Crescent cykel och ryggsäck. Med lite pirr i magen cyklade jag de knappa fyra kilometrarna till skolan. Allt var lite annorlunda då. På landet fanns det inga barnträdgårdar och ordet förskola existerade inte. Så när jag började första klass var det mesta nytt, kompisarna, skolan och lärarinnan.

 I dessa dagar står åter tiotusentals förstaklassister i samma situation. De börjar skolan. Och trots daghem, förskola och mera grundliga förberedelser än vad fallet var i slutet på 1960-talet, finns säkert pirret i magen där. Samma känsla finns också hos deras föräldrar. Hur skall det gå för mitt barn?

Kyrkan har redan under ett par decennier välsignat de barn som inleder sin skolgång. Till en början var uppslutningen stor och ofta deltog hela skolan i evenemanget. Med den nya religionslagstiftningen och det ökande utträdet ur kyrkan har skarorna minskat något. Men också i år välsignas tusentals förstaklassister inför skolstarten. Under temat Trygg i din famn – på finska Suuremman suojassa – inbjuds barnen, deras föräldrar och ibland faddrarna till kyrkan till en kort samling med sång, bön, tal och välsignelse.

Genom välsignelsen signalerar kyrkan att Gud är med i det nya skede som inleds. Vi lämnar vår oro för barnen i Guds hand och de får gå in i det nya med förvissningen om att Guds änglar beskyddar dem. Välsignelsen är kyrkans sätt att visa på ett större sammanhang, en Gud som skapat oss och bryr sig om oss i livets alla skeden. Att välsigna barnen har även en djupare teologisk aspekt. Jesus själv tog barnen i famnen och välsignade dem. När vi gör på samma sätt bygger vi för framtiden. Barnen är det viktigaste vi har i kyrkan och vi kan inte uppmärksamma eller be för mycket för dem.

Under sommaren såg jag hur en församling i Stockholm inbjöd mammor och far- och mormödrar till en grupp där man bad för barnen, både egna och andras. Anslaget blev något av en aha-upplevelse. Bönen öppnar oanade möjligheter och att be för barn och barnbarn är en investering i framtiden. Det visste också de gamla babusjkorna i Sovjet, när de tvärt emot den ateistiska ideologin fostrade sina barnbarn och bad för dem. Inte ens sjuttio år av ateistisk indoktrinering rådde på deras böner, för när Sovjet kollapsade trädde tron på nytt fram ur de djupa folklagren.

Vi får som kyrka och kristna frimodigt be för och välsigna de barn som börjar skolan. Och låt oss lika frimodigt och målmedvetet be för barn, barnbarn och alla andra barn i vårt land. Det är en investering i både kyrkan och framtiden. Sår vi trons och välsignelsens frön så blir vi själva välsignade.

Denna blogg innehåller ingen spoilervarning. Ifall du inte sett filmen ”Crazy Rich Asians” kan du lugnt läsa vidare. Du kan ändå se filmen med stor behållning. Det är en ”feel good” romantisk komedi. Intressant på många sätt och vis. Jag tittade själv på den på flyget från Bangkok i våras och kunde nog känna igen många saker i filmen från mina många resor i Sydostasien.

Jag vill berätta om två scener ur filmen som fick mig att skriva denna blogg. Två scener som talar om situationen i Sydostasien. Det speciella med filmen överlag är att producenten och alla filmskådespelare är asiater, som visserligen kanske alla är bosatta i USA. Det är en Hollywood produktion, så filmen har spelats in med stora pengar. Samtidigt som den är amerikansk är den också asiatisk och alla filmmiljöer är från Singapore, eller Malaysia. Filmen handlar om ett förälskat par, som åker till Singapore för att mannen skall vara bestman på sin kompis bröllop.

När de anländer till flygplatsen Changi i Singapore utbrister kvinna som inte varit där förut, att hon inte visste att flygplatsen både har en fjärilsträdgård och en biograf, allt JFK flygplatsen i New York har är salmonella och förtvivlan. Det är nog så att framtiden finns i Asien och att både USA och Europa backar som länder och kontinenter. Vi har en åldrande befolkning, som redan äger allt de behöver och konsumtionen går trögt. Varuhusen förlorar både i besökare och i värde. Ur en miljöaspekt är det bra. Det är bra att vi skär ned på vår konsumtion och använder oss av det vi redan har skaffat, men det befrämjar inte den ekonomiska tillväxten. Vill man i ett land ha ekonomisk tillväxt måste man antingen se till att de föds flera barn eller kommer in mera människor utifrån, enligt nationalekonomiska teorier.

Tillväxtmarknader i Sydostasien

Förutom Japan och numer delvist Kina, där befolkningsökningen avstannat och t.o.m. befolkningen minskar (gäller främst Japan) så är länderna i Sydostasien länder med låg medelålder, och blomstrande ekonomier. Man talar om tillväxtmarknader. Vietnam är ett exempel. När Vietnamkriget slutade 1975 var landet ett av världens fattigaste. Sedan år 2010 har den ekonomiska tillväxten varit ungefär 5% per år. Vietnam har idag en befolkning på 95 miljoner varav hälften är under 35 år. Det är människor på väg ut i livet som behöver skaffa sig sina egna hem och allt vad som hör till. Det är också länder där fabriker etablerar sig när tillverkningen av varor blir för dyrt i t.ex. Kina. Sydostasien är ett tillväxtområde. De senaste åren har priserna gått upp rejält i bl.a. Thailand, som börjar bli dyrt för europeiska turister.

Kyrkor som tillkommit genom kinesisk invandring

En annan scen som jag vill berätta om i filmen är när vi första gången får se mamman till mannen i relationen. Hon har kinesiskt ursprung och kom med gamla pengar till Singapore och hör till de rikaste släkterna i staden. När vi får se henne första gången i filmen sitter hon med sina väninnor och håller ett bibelstudium. Det är inte alls så konstigt. En hel del av de ”gamla europeiska kyrkorna” i Sydostasien har kinesiskt ursprung. Det var kristna kineser som flyttade antingen frivilligt eller tvingat under kulturrevolutionen till andra länder. Kristendomen spred sig med kinesiska emigranter bl.a. till Malaysia.

Kristendomen av idag är inte så eurocentrisk eller amerikansk som vi kanske ibland tror. En del av de kyrkor som idag sänder ut missionärer har också asiatiskt ursprung. Vi brukar ibland tala om kyrkor från det globala syd. Kyrkor från både Hong Kong och Singapore har sina kristna missionärer utsända till andra asiatiska länder som Vietnam, Nepal eller Kambodja. Kristendomen idag är framför allt global och det är ofta kyrkor som har det finansiellt välställt som har möjligheter att sända ut missioner.

Filmen ”Crazy Rich Asians” fick mig att tänka ur många nya olika synvinklar, kanske filmen gör det samma med dig?  

Mekane Yesus kyrkan, är den evangelisk-lutherska kyrkan i Etiopien som grundats 1959. Den är idag världens största lutherska kyrka med sina 9 miljoner medlemmar. Det är en kyrka som växer och som också i sin teologi betonar diakonins betydelse.

Diakonins betydelse
Allt sedan 1970-talet har man i Mekane Yesus kyrkan betonat diakoni, som ibland också kan beskrivas som biståndsarbete. Man skriver i ett brev till Kyrkans Världsråd i början av 1970-talet att liksom en fågel behöver två vingar för att flyga behövs både förkunnelse och diakoni i kyrkans liv. Allt sedan dess har den holistiska synen på mission varit ett faktum. Nöden i Etiopien har gjort att man aldrig glömt bort den diakonla dimensionen även om kyrkan växt. På 1980-talet hade man sina hungerkatastrofer och ännu idag är det problem med jordbruket och ägoförhållanden. Den nya kolonialmakten Kina har gjort insteg på många håll i Afrika, så även i Etiopien och även om man byggt upp och underhållit infrastrukturen har man också lagt beslag på åkermark, genom att för en billig penning köpa upp land av markägare. Detta var en av orsakerna till oroligheterna för något år sedan. Menake Yesus kyrkan är fortfarande en social samhällelig aktör, som har sin egen avdelning för bistånd och diakoni, skilt från den egentliga kyrkliga verksamheten. Sedan år 2000 har man från Etiopiska statens sida velat se det på det sättet och sedan 2009 har kyrkans biståndsavdelning haft status som en stiftelse för välgörenhet i samhället. I dagens läge satsar man mycket på barn och ungdomars välbefinnande. Man försöker också stärka samhällets acceptans för handikappade, som traditionellt har setts som bestraffade av Gud och som något som familjerna velat gömma undan. Kyrkans biståndsavdelning värnar om de handikappades rättigheter och möjligheter att förbättra sina livsförutsättningar. Mycket av denna verksamhet gör man i samarbete med t.ex. Finska Missionssällskapet.

Kyrkan växer
Vid tiden för kyrkans grundande 1959 hade man kring 20 000 medlemmar. Idag är man uppe i 9 miljoner. Vissa år har kyrkans tillväxt varit hela 8% per år. En hel del av tillväxten kan förklaras som naturlig tillväxt. Etiopien är det näst folkrikaste landet i Afrika (efter Nigeria) med en totalbefolkning på omkring 100 miljoner människor. Speciellt muslimernas antal i landet ökar eftersom de inte använder preventivmedel. Förutom den naturliga tillväxten händer det sig också att etiopisk-ortodoxa människor konverterar till Mekane Yesus kyrkan. Man betonar i kyrkan att det är varje medlems uppgift att predika evangeliet och man beskriver sin kyrka som en karismatisk luthersk kyrka. Den Etiopisk Ortodoxa kyrkan är en orientalisk ortodox kyrka och den största kristna kyrkan i landet med omkring 39 miljoner medlemmar. Den etiopisk-ortodoxa kyrkan är en gammalmodig kyrka och de som konverterar till Mekane Yesus kyrkan beskyller sin gamla kyrka för att inte predika evangeliet om Jesus Kristus, utan mera tala om änglar och helgonlegender. En del muslimer konverterar också till Mekane Yesus kyrkan och konverteringsprocessen tar mellan 1-3 månader. Men det är nog främst bland de redan kristna som konvertering sker. Ändå betonar man i Mekane Yesus kyrkan att man har ett gott förhållande till den etiopisk-ortodoxa kyrkan och med muslimer. Genom kyrkans biståndsprogram hjälper man också sina muslimska grannar.

En utmaning att utbilda präster
När en kyrka växer så snabbt som Mekane Yesus kyrkan gör så sker det inte helt problemfritt. Man har idag 8 850 församlingar och mera än 4 000 predikoplatser, men man har bara 5 000 präster. Alla församlingar har inte sin egen präst. I landet finns det 10 teologiska seminarier och för att bli prästvigd önskar man i kyrkan nivån Diploma, som innebär kunskaper i engelska. I detta nu finns 6 000 studerande på den nivån. Om den äldre generationen av präster såg kristendomen som en paketlösning då man sa nej till tidigare afrikanska traditioner, så är den yngre generationen av präster inte så negativa till dem. De tänker att man mera kontextuellt borde fundera på teologiska frågor. Vad i de gamla afrikanska traditionerna kan man förena med en kristen tro och vad måste man avstå från? Man fundera mycket idag på vad det innebär att vara en luthersk kyrka, vilken identitet den traditionen ger.

Tomas Ray, var i Etiopien i november 2018 och träffade ledningen för Mekane Yesus kyrkan.

 

Jag har ett problem. Jag har för korta ben. Alltid när jag köper byxor och hittar sådana som är passliga i midjan är benen alldeles för långa. Jag hamnar alltid att korta av dem. I något skede bestämde jag mig för att detta är en tjänst som jag kommer att köpa. Jag börjar inte investera i en symaskin som kommer att stå oanvänd största delen av tiden och att själv fixa jobbet blir bara för invecklat för mig.

När jag först flyttade till Helsingfors var jag tvungen att söka mig en sömmerska. Efter några försök hitta jag en äldre tant, som gjorde ett gott arbete för ett billigt pris. Jag gick ofta till henne under de första år som jag bodde i Helsingfors. I ett skede insåg jag att hon talade svenska med sin man som jobbade som skomakare i samma affärsutrymme. Tanten var finlandssvensk, så vi bytte från finska till svenska och blev goda bekanta. Jag kom faktiskt senare också att ha en förrättning när hon var en av gästerna. Efter några år berättade tanten för mig att de skulle gå i pension och slå igen sin affär. Jag frågade henne om hon hade något tips på var jag nu skulle korta mina byxor och sade att esterna nere på samma gata gör ett gott jobb.

Estniska sömmerskor 
Så jag började föra mina byxor som skulle kortas till de estniska damerna på samma gata. De gjorde ett gott jobb, till ett billigt pris och jag har aldrig behövt vänta särdeles länge för att få jobbet gjort. Jag gick till dem i mera än tio år. Alltid när jag köpte nya byxor behövde de kortas och de tog emot mina jobb med glädje. Döm om min förvåning när jag i fjol skulle föra mina nya byxor för att kortas. Det hade varit renovering i huset där de jobbade och nu fanns de inte kvar längre. Antagligen hade de beslutat sig för att inte fortsätta efter renoveringen och att även de gå i pension, för några unga damer var de inte.

Vart skulle jag nu föra mina byxor? Jag tittade längs gatan och så att det fanns ett par andra butiker som sydde kläder. Jag gick in till en av dem. Där var en dam som pratade dålig finska, men lovade göra det inom den tidsram jag önskade och till samma billiga pris som esterna tidigare gjort det för. Det visade sig att min nya sömmerska kommer från Sri Lanka. Jag har gått till henne nu redan ett par gånger och hon gör ett gott jobb för ett billigt pris och dessutom sänder hon mig ett textmeddelande när mina byxor är klara att hämtas.

Arbetslivet förändras 
Så har arbetslivet förändrats i Helsingfors under de tjugo år jag bott där. En del jobb övertas av arbetskraft som kommer någon annanstans än från Finland. För mig spelar det ingen roll vilket språk min sömmerska egentligen talar. För mig är det viktiga att jobbet blir gjort och att vi förstår varandra.

Den senaste tiden har det varit mycket tal om att det börjar bli brist på arbetstagare inom en del branscher, men att problemet är att arbetsgivare och arbetssökare inte alltid finner varandra. Jag har också en aning om att en del finländare har för höga förväntningar på språkkunskaper för invandrare som kunde göra jobben. Vi kanske borde justera ned våra förväntningar på att utlänningar snabbt skall lära sig finska. Det är ett svårt språk, som vi finlandssvenskar vet. Jag tycker att man säkert i vissa branscher kunde nöja sig med ett minder mått av språkkunskaper, för att kunna få goda arbetstagare in i arbetslivet. Jag tycker att vi snabbare borde ta tillvara den kunskap och den arbetsvilja som finns bland flyktingar och andra inflyttare som skulle vilja komma in i vårt arbetsliv. De behövs för att lösa problemet på arbetsmarknaden med att finländarna blir allt äldre och att nativiteten är låg. Vi kan bra ge av vårt överflöd till någon som vill jobba och klara sig själv i vårt samhälle och inte leva på understöd.

Tomas Ray