Uncategorized-arkiv - Sida 7 av 7

Tråkigt med gudstjänster. Eller kanske inte…

-I år är det gudstjänsten, svarade prästen då hen tillfrågades vad man vill satsa på i den aktuella församlingen under det nya året. Gudstjänsten, tänkte jag med en lätt suck. Satsa på den, det är ju att satsa på oss som redan är inne i rullorna. Utåt, utåt skall vi med kyrkans budskap, lät det i mitt kätterska huvud. Under några dagar, när hjärnan fann tid för annat än sjukvårdsarbete, rörde sig tankarna kring gudstjänstsatsningen. Borde vi inte skuffas ut från gudstjänsten till människornas vardag. Vad behöver vi vanliga dödliga, som inte alltid orkar och hinner komma till kyrkan en söndag, ibland den enda lediga dagen vi har? Vad kan kyrkan erbjuda oss som är fast i ekorrhjulet? Upproriska tankar rörde sig fram och tillbaka i huvudet under några dagar.

Senaste söndag hade vi kyrkoherdeinstallation i Vasa. Min uppjagade hjärna fick svar både i biskopens installationstal och den nya kyrkoherdens predikan. Ibland kopplar jag bort öronen när predikan blir för teoretisk och teologisk, långt från den vardag jag lever i. Så kan också en gammal prästfru göra, även om man kunde vänta sig bättre uppförande av ett lyssna-på-predikan-proffs. Då kan jag sitta och renovera sommarstugan i tankarna. Eller drömma om Senegals sol och värme. Men denna söndag blev det inga renoveringsidéer eller Afrika-drömmar.

-En herde behöver alltid gå till Källan för att kunna vara en god herde, påminde biskopen. Församlingen behöver komma till Källan för att få den andliga föda vi behöver för att leva som Kristi vittnen i vardagen. Herden skall visa vägen till Källan.

Jamen, där kom ju ett helt vettigt svar på varför vi skall satsa på gudstjänsten och på dem som redan är ”med i rullorna” ! Hur kan vi leva ut vår kristendom bland våra medmänniskor om vi inte vårdar vårt andliga jag? För att kunna gå ut med Kristus-budskapet, utanför kyrkväggarna, behöver min kropp och själ få andlig påfyllning. Och var får jag det? Jo i den trygga, ibland nästan tråkigt vanliga gudstjänsten! Hur kunde jag glömma det i min önskan om att kyrkan skall söka sig utåt. I liturgin, i texterna, orgelspel, psalmer och predikan får själen ro. Också en lång och i prästfru-öron något torr predikan ger själen det den behöver. Vilken underbar påminnelse om vad som är det viktiga i kyrkan. Att gå till Källan, Guds Ord, som förkunnas varje söndag i kyrkorna runt om i världen.

Sen blev det den nya kyrkoherdens tur att predika. Han påminde om att det ibland är viktigt att säga nej till olika uppdrag. Det är viktigt att ta hand om sig själv och se till att krafterna räcker i det dagliga livet. Hur många hundra gånger har jag inte hört att du skall, du borde, det hör till. Om inte bokstavligt så inne i huvudet. Prästen påminde om att vi trots allt inte skall vara nej-sägare till 100%. När vi är med i Guds arbete skall vi göra det vi kan och det vi har förmåga till, vi behöver inte ta ut oss till max. Men vi skall göra vår uppgift i Guds rike så bra vi kan. Ja, men ja, du sa det som behövdes, gode pastor, för att de sista upproriska tankarna skulle vika.

En kyrkoherde, en ledare, skall värna om sin församling. Det kan man göra genom att visa på vägen till Källan, till platser där själen kan få ro. Outtröttligt påminna om vad som är viktigt, hur motvilliga församlingsmedlemmarna än kan vara i sina funderingar.

När vi bodde i Dakar, Senegal, för några år sedan deltog vi i den unga församlingens verksamhet. Prästen, Moussa Marone, en muslim som funnit Jesus på ett intressant sätt (får återkomma till hans historia vid annat tillfälle), värnade om sin församling och sina församlingsbor. Också missionärerna omslöts av hans omsorg. Hände det sig att man inte var i kyrkan en söndag kunde man vara säker på att få ett telefonsamtal mot eftermiddagen. Pastorn ville försäkra sig om att allt stod väl till. Det hjälpte inte med att undflyende säga att man kände sig krasslig. Då kastade han sig in i den kaotiska storstadstrafiken med scooter och kom på hembesök för att be för sina trötta församlingsbor. Det var enklast att masa sig iväg till kyrkan på söndag morgon. Jag kom aldrig besviken därifrån, hur trött och olustig jag än var på då söndag morgon grydde. Han förde sin församling till Källan som ger kraft och liv.

Vår nya kyrkoherde behöver inte nödvändigtvis ringa varje söndag han inte sett mig i kyrkan, men han får gärna vara intresserad av hur vi församlingsbor lever och mår. Han får mycket gärna söka sig till Källan så att han har något att ge oss när i mer eller mindre villigt kommer till gudstjänsten. Sen kan vi välsignade med allt vi behöver söka oss ut ur kyrkorummet och möta medmänniskorna.

Kriminellt att hjälpa?

Ska vi lyda Gud mer än människor är frågan? Ska rädslan vinna över kärleken? Kommer lagar och förordningar i framtiden hota medmänsklighet och våra möjligheter att visa omsorg om främlingen, vår nästa?

Det här är frågor som aktualiseras när representanter för regeringen hyser planer på att kriminalisera hjälp till asylsökare som fått avslag på sin asylansökan i laglig ordning. Att ett beslut är lagligt är ändå ingen garanti för att den asylsökande mänskliga rättigheter uppfyllts. Det framkommer av det stora antal asylbeslut som överklagas till domstol med rättelsebeslut som följd. Men då är den asylsökande kanske redan utvisad till ett land där hen befinner sig i livsfara, i värsta fall redan dödad.

Att kriminalisera hjälp till utsatta människor i nöd, där det finns misstanke om att den asylansökandes rättigheter inte beaktats fullt ut, kan i framtiden leda till att den kristna nästankärleken dras inför rätta. Men Kärleken har dragits inför rätta förr och vi vet att kärleken driver ut rädslan och segrar över döden.

Beslutsfattarna verkar drivas av rädsla, som så många andra, men är själva skyldiga till den situation som uppstått i och med att rätten till humanitärt skydd slopades 2015. Det betyder att asylsökare antingen beviljas asyl eller hotas med avvisning, när det inte finns möjlighet till tillfälligt uppehållstillstånd. Regeringen är därmed själv skyldig till den situation som uppstått.

Vad skulle Jesus har gjort? Det vet vi inte. Men jag föreställer mig att han skulle låtit sig vägledas av Faderns kärlek till människorna och inte låtit sig hindras av makthavarnas hot. Frågor som varje enskild kristen, kyrka och församling bör ställa sig idag är: Vem vill vi tjäna, Gud eller staten, vem tillerkänner vi makten? Vilka värderingar är det som driver oss?

Låt oss inte låta rädslan vinna över kärleken. Låt oss istället övervinna det onda med det goda.

Skolans mjukvara och hårdvara

Det är svårt att skriva något om skolstarten som inte har sagts förut. Den här tiden på året tenderar många vuxna att tänka tillbaka på sin egen skoltid och dela med sig av sina minnesbilder, t.ex. av hur en ny skolväska doftade och kändes på axeln. Vi minns hur det kändes att bläddra i häften och böcker som ännu inte blivit knöliga och kommer ihåg suddgummit som doftade och känslan när vi mötte klasskamraterna första gången efter sommarlovet.

Själv började jag tänka på den över hundra år gamla visan ”Glada vi i skolan gå..” som såklart dagens elever inte känner till (om de nu inte hört den sjungas när de från skolan besökt hembygdsmuséet!). Jag märkte att jag kom ihåg endast första raden och måste googla fram texten:

”Glada vi i skolan gå, glatt vi le och sjunga.

Än vi icke tänka på tidens sorger tunga.

Än vi har vår barndomstid, än så har vårt hjärta frid;

därför mitt i livets strid vi som fåglar sjunga.” http://runeberg.org/bcrabc/0100.html

Hur är den skolvardag som kan få barn att sjunga och känna frid ”mitt i livets strid”? I dag vet barn och ungdomar mycket mer om de globala hoten än på den tid då sången skrevs. Men samtidigt var vardagen då för de flesta barn mer utmanande med utbredd fattigdom, politisk osäkerhet och uppfostringsmetoder som idag skulle vara straffbara för föräldrar och lärare.

När jag läser vad den nya läroplanen säger om skolans verksamhetskultur tänker jag att vi har mycket höga ideal och mål för vår skola. Det är jätteviktigt att det som står om skolans värdegrund, om likabehandling, jämlikhet och en trygg skolmiljö får genomsyra det arbete som lärarna och de andra vuxna i skolsamfundet gör. Under mina år som lärare i åk 7-9 och i gymnasiet stötte jag ibland på kolleger som suckade över ”snömoset” i början av läroplanen för att hastigt bläddra fram till sitt eget ämne, till ”hårdvaran”.

Jag är övertygad om att vi inte får skapa ett motsatsförhållande mellan hårda och mjuka värden i skolan. En god undervisning och en bred allmänbildning är svår att uppnå om inte alla samtidigt jobbar för en trygg skolmiljö. Många av de lärare som lyftes fram i Yle Vegas sommarserie ”Alla tiders lärare” hade lämnat spår som handlade om att de såg sina elever, också dem som hade det jobbigt. De ville skapa ett gott arbetsklimat men var också ivriga och påhittiga att få eleverna att bli intresserade av att lära sig.

Inför årets skolstart hoppas jag att vi alla vuxna, de som jobbar i skolan och de som är föräldrar eller som träffar barn och unga under deras fritid, skulle vara med och ingjuta hos barnen en grundtrygghet inför livet. Vi får inte beröva våra barn deras tro på framtiden genom att vi själva lever ansvarslöst eller att vi slutar tro på att människor med god vilja kan skapa en hållbarare och bättre framtid. I läroplanen heter det:

”En lärande organisation ska inge hopp om en bra framtid genom att skapa en kunskapsgrund för eko-social bildning” (s.29).

Att skapa en kunskapsgrund är skolans primära uppgift. Men det behövs också en tilltro till att livet bär om våra barn och ungdomar ska se sina möjligheter och vilja ta sitt ansvar att vara med och bygga en rättvisare och barmhärtigare värld. Tillit och hopp växer när de delas, inne och utanför klassrummet.

Att vara kyrka

För någon vecka sen hade jag möjlighet att delta i Teologifestivalen i Uppsala som en av ungefär 1000 deltagare. Teologifestivalen ordnas vartannat år av Svenska kyrkan, något av stiften och Sensus studieförbund. Den påminner till delar om våra kyrkodagar. Liksom våra kyrkodagar riktar sig Teologifestivalen till anställda, förtroendevalda, frivilliga och intresserade.

På Teologifestivalen jobbar man så gott som hela lördagen i en och samma ström. Jag deltog i strömmen som handlade om Trovärdig kyrka. Precis som namnet säger kom mycket att handla om kyrkans uppdrag att vara jordens salt. Emmausvandrarna fick i mötet med den uppståndne Jesus en medvandrare som lyssnade in deras frågor, en som ställde fler frågor. Dessa frågor hjälpte de förvirrade lärjungarna att sätta ord på sina tankar när de fick möta en som gick tillsammans med dem och delade vandringen. Som kyrka är vi satta att vandra med människor. Vår kallelse är att möta dem i deras utsatthet, ge lindring i nöden, hjälpa människor att ana en Kristus som kommer oss nära. Vi får själva om och om igen själva lära känna Kristus därför att kyrkan är uppenbarelse- och relationsburen.

Att vara kyrka är att vara i samtal och dialog med evangeliet. Vi utmanas hela tiden att ställa oss frågan hur detta kommer till uttryck i mötet med utsatta människor, människor som på olika sätt lever i utanförskap. Kyrkans trovärdighet beror på om vi lever som vi lär, inte hur mediatränade vi är. Bara genom att vi själva lever trovärdigt kan kyrkan vara trovärdig. Vi skall också vara medvetna om att det finns en positiv förväntan på att kyrkan skall verka för det goda, i etiska frågor och sociala frågor.

Det finns en förväntan att kyrkan skall ställa upp för dem som ingen annan ser, att ge röst åt dem som inte själva kan föra sin talan. Det finns en förväntan på att kyrkan skall stanna kvar när alla andra stänger igen.

Ett bordssamtal mellan ärkebiskop Antje Jackelen och professor Linda Thomas från USA gjorde ett djupt intryck. Linda Thomas (själv afroamerikan från ”små” förhållanden som hon själv uttryckte det) betonade förlåtelsen och modet att inte låta rädslan ta över. En vilja till samförstånd är den enda vägen till fred, helande och upprättelse. Att inte låta sig skrämmas utan att troget och fast verka för det goda. Att människor sätter sig ner och lyssnar till varandra, samtalar och ingjuter mod och hopp hos varandra är vägen. Hon betonade också kyrkans (och därmed enskildas) ansvar för de utsatta.

Det händer något när kyrkfolket kommer samman. Det blir mer än en festival. Det öppnar för gudsmöten och det öppnar för samtal och möten människor emellan. I gudstjänster, samtal och möten blir människor uppmuntrade, får förnyad tro på evangeliets förlösande och förnyande kraft. Det tänds ett trotsigt hopp och en frimodig tro på det goda. Det bär förhoppningsvis frukt för vägen och samtalen framåt. I maj har kyrkfolket i Svenskfinland möjlighet till detta då vi samlas till finlandssvenska ekumeniska kyrkodagar i Åbo den 19-21 maj.

Vem älskar centralförvaltningen?

Med jämna mellanrum dyker diskussionen om kyrkans för stora överbyggnad upp som gubben ur lådan. Den förs på församlingsplanet där många uttrycker sin frustration över ”pappersproducenterna” på kyrkostyrelsen. Frågan aktualiseras också i insändarspalter och kyrkliga beslutsorgan.

Eftersom jag själv sitter i det glashus som kallas Kyrkans hus skall jag inte kasta sten åt något håll, men försöka belysa frågan ur lite olika synvinklar. Detta eftersom jag dels tror på samtalets möjlighet, dels harinsett att det hos de mest högljudda och självsäkra ”förståsigpåarna” finns en viss okunskap om sakernas tillstånd.

Det är helt klart att en organisation som täcker varje kvadratcentimeter av Finlands yta och har fyra miljoner medlemmar och 20 000 anställda måste ha någon form av centralförvaltning. Om 400 församlingar skall börja sköta sin ekonomi och verksamhet som man behagar så krackelerar snart hela bygget. Gemensamma spelregler och direktiv som styr verksamheten är ofrånkomliga. Sedan är det en berättigad fråga om vi har gått för långt i strävandena att skapa en enhetlig praxis.

Det finns också uppgifter som sköts mera ekonomiskt och effektivt om de centraliseras. Skall alla församlingar börja producera andakter och gudstjänster i radio och TV i samarbete med regionala YLE redaktioner, blir det varken bättre eller billigare än med dagens system där ansvaret vilar hos kyrkostyrelsen. Få församlingspräster kan förrätta en gudstjänst på teckenspråk eller hålla skriftskola för kognitivt funktionshindrade. Därför finns det specialtjänster för olika handikappgrupper.

Det är likaså bättre om Kyrkostyrelsens sakkunniga inom fostran och utbildning har kontakt med och påverkar myndigheter och ministerier när lagstiftningen gällande religionsundervisning, läroplaner och småbarnsfostran m.m. förändras.

Och visst kan vi återgå till situationen för 50 år sedan då ansvaret för storsamlingar i stiftet vilade helt på frivilliga krafter och församlingsanställda som gjorde det vid sidan av sitt eget arbete. Men ett ramaskri skulle det nog bli om hela ansvaret för kyrkodagar, diakonidagar och Ungdomens kyrkodagar – för att nu nämna ett några exempel – påfördes lokalförsamlingarna eller prosterierna.

I framtiden får kyrkan anpassa sig till en mindre kostym. Det gäller alla från centralförvaltningen över stiften till lokalförsamlingarna. Det är därför nu läge att föra en saklig och respektfull diskussion om vad kyrkan skall prioritera och hur resurserna används. Vill vi ha andakter och gudstjänster i radio och TV? Är det viktigt att informera tidningsredaktionerna om vad som händer inom kyrkan? Skall vi ha döv- och omsorgspräster? Bör vi producera material för och fortbilda församlingsanställda? Skall vi vara närvarande och representera kyrkan vid Stafettkarnevalen och Helsingfors bokmässa? Vill vi aktivt påverka lagstiftningen i frågor som berör människovärde, etik, fostran och utbildning? Hur viktigt är det att upprätthålla en kyrklig synlighet i sociala medier? Bör vi understöda små och fattiga församlingar med medel från Centralfonden? Har församlingarna rätt till rådgivning och hjälp vid församlingsval, kyrkorenoveringar och nybyggnation? Listan kunde göras längre men de här exemplen får illustrera dagens situation.

Morgondagen kommer att te sig annorlunda. Kyrkans framtid är garanterat fattigare och kostymen är mindre, men det betyder inte att Kristi kyrka förminskas. Vi får göra saker annorlunda och på annat sätt. Just därför är det viktigt att samtalet om vad som skall göras, vem som gör vad, och med vilka medel, nu startar och förs i saklig ton, så att kyrkan även i framtiden kan vara den Kristusrörelse som möter människor med evangeliets budskap.

Ekologiskt ljud

Jag gillar musik och ljudåtergivning. När jag lyssnar på musik vill jag gärna att det ska låta naturligt och bra. Jag skyller mitt intresse för välljud på yttre orsaker, i detta fall några studiekompisar på teologiska fakulteten som tog mig med på jakt efter det perfekta ljudet. Snart lärde jag mig: ”Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet”, för att citera Nile City.

Hi-fimarknaden är minst lika trendig som vilken annan bransch som helst. Ska det vara analogt eller digitalt, LP eller CD, rör- eller transistorförstärkare, aktiva eller passiva högtalare?

Ibland är det bra att ta ett steg tillbaka, ta ett djupt andetag och tänka efter. Hur mycket pengar vill jag lägga ut på en musikanläggning? Vad är tillräckligt bra för mig just nu? För den som inte badar i pengar handlar det om att hitta det gyllene snittet där kvalitet och pris möts.

Att köpa nytt kan ibland vara befogat, särskilt när det gäller delar som slits, som skivspelarnålar och sånt. För det mesta hittar man det man behöver på begagnatmarknaden, både nyare och äldre prylar. Visserligen är inte allt som bjuds ut av god kvalitet, men med litet googlande och goda råd av hi-finördar i bekantskapskretsen kommer man långt.

Min första skivspelare köpte jag andra året jag studerade. Det var en rätt dyr investering, närmare 1 500 mark på den tiden (vad ska man med studielån till annars?), men en spelare av god kvalitet. För några år sedan blev den trött, men jag ville inte dumpa den utan vidare. Efter litet googlande hittade jag reservdelar som till och med innehöll förbättringar. Eftersom jag varken behövde eller hade råd att köpa alla delar på en gång, kunde jag i lugn och ro anpassa nyanskaffningarna till tid och råd. Skulle tro att den idag låter minst lika bra som en ny liknande spelare.

För den som inte vill eller kan fixa själv så finns det också hjälp. På de flesta orter finns det elektronikfirmor som specialiserat sig på litet äldre elektronik, förstärkare, vinylspelare, kassettdäck, cd-spelare och högtalare. För en rimlig peng kunde jag reparera men gamla stereoförstärkare som jag inte ville skrota. Samtidigt konstaterade jag att äldre prylar ofta är av bättre kvalitet, och gjorda för att hålla längre än, många nyare.

Till saken då, hur mycket pengar sparar man om man köper begagnat i stället för nytt? För en fungerande och hyfsat bra begagnad anläggning med förstärkare, cd-spelare, LP-spelare och två högtalare kan man med litet googlande komma undan med ett par hundra euro. Har man tur kan man få överta farmors skivspelare eller köpa billigt av någon bekant som vill uppgradera ljudet. Från butiker med begagnade hi-fiprylar och en månads garanti kan man behöva hosta upp några hundringar, men för att få motsvarande kvalitet på ny utrustning kommer man snabbt upp i fyrsiffriga belopp.

Som exempel kan nämnas att en av de populäraste skivspelarmodellerna från 1980-talet fortfarande tillverkas, nypriset är kring 900 euro. Begagnad kan samma spelare med 20-30 år på nacken kosta kring mellan 200 och 300 euro.

Både i huvudstadsregionen och på många andra orter finns butiker som specialiserat sig på begagnad stereoutrustning. De kommunalt drivna återvinningscentralerna reparerar också elektronik och har man tur kan man göra något fynd även om priserna gått upp också där den senaste tiden. Förutom att det kan vara trevligt att ta i bruk kvalitetsgrejor som någon annan använt före mig är det både ekologiskt och hållbart att låta reparera saker, fixa själv och köpa begagnat.

Ekofasta – vad är det?

De senaste åren har kyrkorna lanserat något som kallas ekofasta. Ekofastan sammanfaller med kyrkans stora fasta inför påsken. För många har fastan en ganska liten betydelse numera. Men egentligen är fastan en utmärkt möjlighet att fundera på våra grundvärderingar. Det kan vi göra genom att i ekofastan förena behovet att leva enkelt och ansvarsfullt i kombination med kyrkans tradition av fasta, stillhet, bön och eftertanke.

Förstavelsen eko- i ordet ekofasta kommer från grekiskans oikos, som betyder hus eller hushåll. Den förekommer i ekonomi, ekologi och ekumenik, ord som ligger närmare varandra än man först skulle tro.

Ekonomi handlar enligt Bibeln om ett ansvarsfullt förvaltande av skapelsen och en rättvis fördelning av jordens resurser. Ekologi handlar om att se Guds skapelse som en helhet där allt hör ihop på ett harmoniskt, funktionellt och organiskt sätt. När vi rubbar den ekologiska balansen leder det till klimatförändringar och att djur- och växtlivet hotas. Ekumenik i sin tur handlar om fred och försoning mellan kristna, men i ett vidare perspektiv omfattas hela mänskligheten av denna vision.

Tanken på kyrkan som Guds folk och världen som Guds skapelse förenar all kristna. Kyrkan ska vara ett tecken för världen så att världen ska tro på Jesus Kristus som Guds Son och Frälsare. Ekumenik är också kyrkornas försoningsarbete, en gemensam strävan efter enhet och ett fördjupat vittnesbörd.

Enhet och samverkan är förutsättningar för att kyrkans vittnesbörd ska vara trovärdigt. En annan förutsättning är att kyrkans budskap ska vara relevant i tiden, för varje ny generation. Till kyrkans uppdrag hör att förkunna de goda nyheterna om Jesus Kristus. För att detta budskap ska bli tydligt och upplevas viktigt idag gäller det att ha med alla tre dimensionerna, ekonomi, ekologi och ekumenik.

Här kommer vi till ekofastan som konkretiserar detta helhetsperspektiv. Ekofastan är en möjlighet för alla kristna oberoende av samfundstillhörighet att aktualisera fastan på nytt.

Kyrkans fasta betonar den personliga andliga tillväxten genom att avstå från mat och ta tid för bön och stillhet. I grunden handlar det om att vi avstår från något till förmån för något viktigare, eller för någon annan. Mot denna bakgrund vill ekofastan lyfta fram evangeliets budskap om social rättvisa och dagens krav på att leva klimatsmart. Under ekofastan kan vi försöka leva i enlighet med jordens begränsade tillgångar och sträva efter att jämna ut de sociala orättvisorna.

Ekofastan är också en mötesplats. Här kan kyrkans tänkande och praxis kring fastan möta de nödvändiga livsstilsförändringar som mänskligheten och skapelsen ropar efter idag. Kyrkan är både Guds fredsrörelse och Guds miljörörelse. Ekofastan inbjuder oss att fördjupa och vidga synen på hur vi kan leva trovärdigt idag.

Ekofastan vill vara en trygg plats också för alla som utan kyrkliga förtecken vill arbeta för en bättre värld. Här kan vi mötas tillsammans och göra tillsammans. Vi kan smitta varandra med fantasi och glädje, handlingskraft och mod. Vi behöver inte vänta på en bättre värld. Vi talar och handlar som om Guds rike redan är här. Vi skapar framtiden redan nu.

I år kommer Ekofastan att betona köpfrid. Vi strävar efter att inte köpa nytt. Vi kan dra ner på konsumtionsnivån till det allra nödvändigaste och upptäcka vilka möjligheter det finns att reparera det som gått sönder eller att köpa begagnat. Ekofastans små enkla beslut och handlingar kan ge ökad trovärdighet åt hur vi lever våra liv som Guds barn i Guds skapelse.