Simon Lampenius, utgivare på Kyrka nu -bloggen

Med Microsoft Teams förverkligar vi kyrkans strategi (och tre tips för att kicka igång användningen av Teams i församlingen)

Hör du också till dem av oss som suckar när dataprogrammet Teams nämns? Nu längtar vi tillbaka till fysiska möten.

I det här blogginlägget lyfter jag fram hur Teams kan göra vårt jobb enklare, även om vi också kan träffas igen.

Teamfunktionen är din jobbFacebook

Jag kommer ihåg tiden då varje nytt jobbprojekt innebar en ny hemlig facebookgrupp. Tänk att vi kom vidare från epostkontakten till en plattform där man kunde samlas som grupp. Dela idéer. Enkelt kommentera idéer. Visualisera med bilder.

För arbetsgivaren var Facebookgrupperna säkert också en god sak, eftersom inga licensavgifter behövde betalas och medarbetarna började tänka jobb så snart de öppnade telefonen på morgonen.

Chatten i Teams är din jobbWhatsApp

Lite senare exploderade användningen av WhatsApp och chattgrupper. I de sammanhang jag jobbar är WhatsApp-grupper fortfarande mycket vanliga. Och visst är WA smidigt. Men att jobba tillsammans med ett dokument, eller kommentera och förbättra en bild fungerar sällan så bra, där kommer chattfunktionen till korta. Det blir lätt väldigt många meddelanden.

Åtminstone för mig höjs tröskeln att kommentera, om jag vet att det plingar till i säg fem personers telefoner, med en kommentar som syftar att finslipa något nästan färdigt.

I MS Teams får du både smidigheten av WhatsApp och den sköna känslan av gruppgemenskap som i en Facebookgrupp. Teamfunktionen ersätter facebookgrupper och chattfunktionern ersätter WhatsApp.

Under samma tak får du dessutom tillgång till videosamtal och onlinemöten, som vi i begynnelsen körde via Skype. Du får också tillgång till en molntjänst där du kan spara och dela filer, så du kan troligen sluta använda Dropbox och Google Drive.

Det är ganska många funktioner. Därför är kanske första upplevelsen av Teams inte nödvändigtvis positiv. Jag medger att det kan kännas lite rörigt.

Teams andas dialog, samverkan och att dela

Undervisningstillfälle i Teams, Simon Lampenius och deltagare. — Det är viktigt med utbildning för att få ut effekten av att använda Teams.

I Borgå kyrkliga samfällighet försöker vi minimera röran och Teams-skepticismen genom utbildningar. Vi har tillgång till Wistecs utbildningar, men jag har också handlett och utbildat både församlingarnas och samfällighetens personal. Vi satsar på användningen av Teams just nu.

Vi har nyligen ersatt vårt webb-baserade intranät med ett team i Teams. Det är resultatet av ett cirka ett år långt projekt kring vår arbetsplatskommunikation. En av målsättningarna med projektet var att förstärka känslan av att jobba tillsammans. Att förstärka möjligheterna till interaktion – att bli hörd och göra sig hörd.

På den här punkten kommer teams styrka fram. Möjligheten till dialog och samarbete står i centrum. Det är lätt att fråga och ta kontakt. Att gilla och ge hjärtan. Att ”se” varandra, trots ett fysiskt avstånd.

Tre förutsättningar för att ta i bruk Teams i församlingen

För att användningen av Teams verkligen ska ge effekt krävs det att vi satsar. Man lämnar snabbt appen om ingen t.ex. svarar på ens meddelanden. Arbetet börjar inte löpa automatiskt bara för att IT-stödet installerar programmet. Här är tre förutsättningar för att komma igång med Teams:

Planera HUR ni ska använda Teams. Vad är dess funktion i arbetslaget. Kom t.ex. överens hur ofta man som anställd ska kolla sina teamsmeddelanden. Tips: minst lika ofta som eposten

Utbilda. Många lär sig själv genom att använda programmet, men för många är också utbildning nödvändigt.

Satsa. Prioritera att använda Teams alltid när det finns ett behov av en ny kommunikationskanal. Fundera vilka WhatsApp grupper och Facebookgrupper som med fördel kunde flytta till Teams.

Jag tror att Teams är ett redskap som det lönar sig att ta i bruk på en djupare nivå än att bara använda sig av mötesfunktionen. Om man inte gjort det ännu i sin församling, så satsa på att göra det snart.

I framtiden samarbetar vi mer #ÖppnaDörrar

Just nu utreds hela kommunikationsverksamheten inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Jag sitter med i projektets utredningsgrupp och vår målsättning är att utarbeta modeller för hur kyrkan på ett kostnadseffektivt sätt kan stärka sin kommunikationspåverkan och utnyttja digitaliseringens möjligheter, samtidigt som man respekterar församlingarnas och stiftens identitet.

Såklart fungerar inte Teams alltid helt perfekt, men jag tror att Teams kan spela en stor roll i hur vi samarbetar inom kyrkan i framtiden. Inte bara hur vi kan dela innehåll och material, utan också hur vi på riktigt kan jobba tillsammans.

I kyrkans strategi Öppna dörrar är ett strategiskt val att öppna dörrar för gemensamt arbete och partnerskap. Det handlar om att målmedvetet samarbeta med andra aktörer utanför kyrkan.

Att börja använda Teams effektivt nu ger förutsättningar för att förverkliga det här strategiska valet.

Redan nu finns det många yrkesvisa Teamsgrupper för oss anställda inom kyrkan. Visst hör du också redan till ett?

Att vända kappan efter vinden eller vara smart nog att kunna ändra sig – om senaste tio årens digitala utveckling

Det rör kontinuerligt på sig hur man kan resonera kring digital teknik. För tio år sedan var optimismen stor. Sociala medier gav en röst åt förtryckta, de kunde hävda sig och vi såg till och med diktaturer falla.

Du nya sköna tekniksociala värld

Vi såg möjligheten att förenas med andra som delar våra intressen över hela världen. Och tog också tillvara den möjligheten.

Vi tänkte att världen blir större, att vänskapen växer bara vi byter fler idéer och blir mer upplysta. Och till sist får vi fred på jorden (obs, överdrivet/sarkastiskt).

Uppvaknande till möjligheterna att vara uppkopplad till hela världen spred sig till varje man och kvinna, till skillnad mot tiden under Internet 1.0, då tjusningen var förbehållen tekniska nördar som tyckte att Internet Relay Chat var upphetsande.

Samtidigt muttrade vissa snusförnuftiga att det här inte kan vara bra; jag går aldrig med i Facebook.

Ganska länge har positivismen hängt med, och som alltid finns det de som vaknat lite senare, och hoppat på tåget lite senare. Kanske jag själv hör till dem, och kanske också många av de församlingar jag har varit med och coachat i att använda sociala medier under senaste fem åren.

Föreläsningsönskemålen har dock minskat, och det beror säkert också helt enkelt på att sociala medier har blivit så vardagliga att anställda i kyrkan inte behöver så mycket stöd för att använda dem.

Men, samtidigt, muttrade vissa snusförnuftiga att det här kan inte vara bra; jag går aldrig med i Facebook.

Ett nytt uppvaknande – som ifrågasätter tekniken

Dessvärre blev de fallna diktaturerna inte så stabila samhällen efter fallet. Dessvärre handlar samtalet nu mer om våra begränsade bubblor än om meningsutbyte över gränser. Dessvärre pratas det nu mer om vår svårighet att fokusera och ta till oss ny information vilket alltså möjligen gör oss dummare.

Det uppvaknande som vi nu lever i (och som kanske en del vaknat upp tidigare till och andra ännu ligger och drar sig under täcket) är format av bland annat skandalerna kring Cambridge Analytica. Det vill säga hur politiska val medvetet har styrts genom användning av personuppgiftsdata och riktade annonser på sociala medier. Ett uppvaknande som får oss att undra över hur fria vi är som individer.

Vårt uppvaknande gäller trollfabriker, som fabricerar falska nyheter, kanske en ny form av krigsföring vars mål är att skapa instabilitet i samhället. Det gäller användningen av våra mobiltelefoner, hur de påverkar vår uppmärksamhet, våra nära relationer, vårt sovande och vårt naturliga behov att röra på oss.

Och, samtidigt, muttrar vissa snusförnuftiga att det här kan inte vara bra; jag går aldrig med i Facebook.

Har de snusförnuftiga haft rätt hela tiden?

Så, har de snusförnuftiga haft rätt hela tiden? Personligen gillar jag en öppen attityd, nyfikenhet och förmåga att ändra åsikt och handling när nya fakta och nya erfarenheter framkommer.

Vad kan det här betyda konkret? Jo, till exempel att om det mitt i allt verkar finnas en möjlighet att via datorn eller telefonen koppla ihop mig med andra människor, söka information och dela upplevelser så tar jag den. Men också, om jag märker att jag sover lite dåligt och har svårt att koncentrera mig på dem jag umgås med, så lämnar jag telefonen i tamburen och låter den inte vara i min närhet och ropa på min uppmärksamhet.

Det tycker jag inte är att vända kappan efter vinden. Det är att vara smart och agera hälsosamt.

Digitalisering och idéburet arbete – hur ska vi positionera oss i en digital värld?

Är du intresserad av att reflektera kring den här typens frågor? Häng i så fall gärna med på seminariet Digitalisering och idéburet arbete – hur ska vi positionera oss i en digital värld? som hålls onsdagen 25.3 på Odet i Helsingfors. Dagen innehåller en hel del spännande. Själv får jag och Johanni Larjanko leda ett spår med rubriken Internet, härligt härligt, men farligt, farligt? som kretsar kring just de frågor jag reflekterat över.

Om varför ”det hör till” är ett bra argument för att låta döpa sitt barn

”Det hör till” är ett vanligt argument för att låta döpa sitt barn. Argumentet kan vara mer vägande än vad det först låter som.

Yle Åboland lyfter fram att allt färre väljer att låta döpa sina barn. I artikeln träffar vi Alexandra Valkama som inte själv är döpt och som också har låtit bli att låta döpa sina barn. Familjen har valt att plantera varsitt träd på gården för barnen och haft en liten fest i samband med det istället för dop. En vacker gest och ett val som förtjänar all respekt.

Det jag här vill fästa uppmärksamhet vid är diskussionen som familjen hade som ledde till att man inte valde dop. Pappan i familjen vill låta barnen bli döpta, och argumenterade med att ”det hör till”. I diskussionen var det argumentet ändå inte tillräckligt vägande och därmed blev det inget dop.

Men varför använder man sig av argumentet ”det hör till”? Och vad ingår i argumentet? Är det egentligen mer vägande än vad det först låter som?

Varför använder man sig av argumentet ”det hör till”?

Många av oss finländare, mig själv inkluderad, lever på en skala mellan dyslexi och analfabetism när det kommer till att prata religion på en personlig nivå. Också den vältaliga och högutbildade kan bli svamlande när samtalet till exempel börjar handla om man vill låta döpa sitt barn och varför. Det kanske bara blir ett ”Det hör till”.

Samtidigt kan samtalet för båda parter vara obekvämt och så stressframkallande att primitiva fly- eller fäkta-reaktioner undanhåller oss från att närma oss frågan logiskt. Därmed kan argumentet ”barnet ska få välja själv” få passera oproblematiserat samtidigt som man nog kan välja att låta ge eller låta bli att ge vaccin åt sitt barn, utan att där reflektera om det är barnet självt som borde få välja.

Vad innefattar argumentet ”det hör till”?

Vad ingår då i argumentet ”det hör till”? Om vi ska hjälpa den där plötsligt tafatte föräldern att få fram nåt mer nyanserat? Det är förstås omöjligt att veta, men gissningsvis kan det handla om erfarenhet och tradition.

Kanske en diffus erfarenhet av trygghet i samband med att som liten be den aftonbön som mormor lärde en. Kanske upplevelsen av förundran, av ”något större” i samband med barnets födsel. Kanske våndan över det stora ansvaret som plötsligt ligger på ens axlar, och ens otillräcklighet då det ändå inte går att styra allt här i världen som händer runt omkring och med barnet.

I ”det hör till”-argumentet finns kanske också traditionen. Tradition att mina föräldrar är döpta. Och deras föräldrar. Och också deras föräldrar före dem. Visst har säkert (för) många under tidens gång tvingats in i kyrkans ritualer utan egen möjlighet att påverka det. Men säkert har många har också funnit kraft, hopp och tröst i sånger och böner och den gemenskap som religionen erbjuder och som dopet är inkörsport till.

Enligt min uppfattning är erfarenhet och tradition tunga argument. Det ligger ett egenvärde i att vara del av en tradition. Man får tillgång till ett språk och tolkningsnycklar som hjälper genom livet.

På vilket sätt kan kyrkan hjälpa hen som argumenterar med ”det hör till”?

Med andra ord är ”det hör till”-argumentet allt annat än ytligt. Samtidigt är det kanske det enda som man lyckas få fram, eftersom det religiösa snacket kan upplevas både ovant och också pinsamt.

Vi som jobbar i kyrkan får då en speciell uppgift att försöka hjälpa den som säger ”det hör till” att hitta den egna betydelsen i argumentet. Kanske skapa ställen där man får prata om trosfrågor, platser där vi kan uppmuntra frön av tro, värdesätta spår av tvivel, bekräfta, bejaka. Jobba bra med att stöda människor, under den livslånga stigen av växande och lärande.

Läs gärna mer på dopet.fi:

Vanliga frågor om dop
Karin Erlandsson text ”God nog för dopet”
Anna Bertills: Milous dop blev det finaste dop jag och vi kunnat drömma om

För dig som jobbar i församling, kolla gärna in informationen på intranätet Sacrista om de regionala utbildningsträffarna om att bygga upp ett strategiskt doparbete.

Då handlingarna är de rätta får kommunikationen effekt

Värderingsdriven marknadsföring är i dagsläget en självklarhet bland många företag. De flesta aktörer vill kommunicera sina värderingar och visa att de tar ansvar för till exempel miljön och är aktiva i andra värderingsfrågor.

Det kan ta sig uttryck i att sätta regnbågsfärger på sin profilbild på Facebook under prideveckan, sponsorera något projekt i utvecklingsländer eller klimatkompensera sina flygresor. I vissa fall blir de positiva verkningarna av dessa handlingar större, ibland är det bara orden i policydokumenten och reklamen som är stora.

En verksamhet som verkligen andas genuint engagemang både för människors och miljöns bästa är logistikcentralen för matsvinn i Björkby i Vanda. Logistikcentralen är en viktig del i Gemensamt bord-modellen (Yhteinen pöytä på finska) som strävar till att utveckla mathjälpverksamheten i Finland. Tanken i Gemensamt bord är att komma bort från brödköer och istället ha en mångsidig mathjälp som också minskar ensamhet och skapar gemenskap. I Gemensamt bord-nätverket i Vanda finns ungefär 65 aktörer som tar emot matsvinn, sköter om utdelningen av maten och ordnar med social verksamhet kring utdelningen. Gemensamt bord drivs av församlingarna i Vanda och Vanda stad.

Den totala nyttan är stor. Verksamheten ger arbets- och praktikplatser åt arbetslösa, där finns meningsfulla frivilliguppgifter, matsvinnet minskar (I Finland 400 miljoner kilogram per år), personer med knapp ekonomi får mathjälp och även sociala band skapas inom verksamheten. Sloganen på finska ”Jotta kukaan tai mikään ei menisi hukkaan” sammanfattar det ganska väl. Jubileumsfonden Sitra anser att verksamheten är så bra att de engagerat sig och vill sprida den till resten av Finland.

Några nyckeltal för logistikcentralen i Vanda:

20 000 kg matsvinn, som annars skulle hamna på soptippen, kanaliseras genom terminalen, varje vecka.
5–10 frivilliga är aktiva varje vecka
Ca 20 personer har arbete på logistikcentralen varje år
65 aktörer som tar emot mat
5000 vandabor tar del och får hjälp av verksamheten varje vecka

I Gemensamt bord-modellen är det handlingarna som kommer i första hand. Då jag besökte logistikcentralen i samband med kyrkans kommunikationsdagar i början av september var det underliggande budskapet med besöket förstås att det här är en verksamhet som kommunicerar värderingar. Och att det är först då handlingarna är verkliga som kommunikationen på riktigt får effekt.

Handlingar som ett vänligt bemötande. En kasse med mat. En måltid. Ibland kan fem bröd, två fiskar och lite gemenskap mätta fem tusen.

Kyrkans kommunikatörer på besök i logistikscentralen för matsvinn.

Bilden överst: Gemensamt bord teamet i december 2017. Foto: Jani Laukkanen.

På vilken arena pratar vi om kulturkrockar? – ”De är rädda för arrangerade olyckor”

Samtalsklimatet i Svenskfinland vill vara värdeliberalt och personer som sticker ut näsan och kommenterar t.ex. flyktingfrågan placeras snabbt in i ett fack, antingen för eller emot flyktingar. Hur mycket konstruktivt blir då osagt om jag inte vill placeras in i ett fack och därmed håller käft?

Hufvudstadsbladets färska Nordenkorrespondent Jan-Erik Andelin beskriver fenomenet så här i en ledare i april.

” Vi lever i logofobi, i en rädsla för att säga fel saker. Bara ett enda schibbolet kan avslöja att man har ett tänk som är föråldrat, patriarkalt, diskriminerande, populistiskt, sexistiskt, binärt, nyliberalt, socialistiskt eller föraktar rutinmässigt kroppsarbete.”

Återigen är vi inne i tematiken kring det goda samtalet. Det konstruktiva samtalet som för framåt. Som bygger upp, utvecklar och stärker. Vi har tidigare behandlat förutsättningar för goda samtal här på bloggen samt i podden här. Idag, på internationella flyktingdagen, nischar vi in oss på flyktingfrågan och det samtalet som aldrig någonsin blir fört.

Marianne Sandström är diakonissa i Jakobstads svenska församling och driver tehuset, en samlingsplats för flyktingkvinnor. Tehuset har öppet en gång i veckan. Programmet består ofta av ett inlägg av en inbjuden gäst samt servering av te och smörgås. Då Marianne jobbar tätt inpå människor från andra kulturer märker hon också var kulturerna krockar.

– Vid starten var det åtta personer, nu är de så många, mellan 35 och 65, och då är det svårt att få gästen att bli hörd. De pratar med varandra, de har en annan kultur, säger Sandström.

– På självständighetsdagen fick kvinnorna berätta vad de upplever att är bra med Finland. ”I Finland skvallrar man inte” var det flera kvinnor som sade. I deras kultur förekommer mer skvaller.

Sandström återkommer till kvinnornas roll och lyfter också fram rädslan för hedersvåld. Kvinnorna har en underordnad roll i många av del länder där flyktingar kommer ifrån. Tiden de gått i skola under sitt liv kan räknas i månader. Många kvinnor är ändå fiffigare än männen, de lär sig t.ex. språket bättre. Det här kan leda till att mannen i familjen känner sig mindre värd. Sandström har märkt att en del kvinnor blir slagna och då har man kopplat in polisen och kvinnojouren. Men kvinnorna vill oftast stanna kvar i sina familjer ändå.

– Men de är rädda för arrangerade olyckor, säger Sandström och hänvisar till s.k. balkongolyckor som kan kopplas till hedersrelaterat våld som skett i Sverige.

Min upplevelse är att då den här typens information om kulturkrockar kommer från en hängiven flykting- och människorättsarbetare så väger orden tyngre än om jag läser dem på nåt anonymt debattforum kryddat med svordomar. Och jag tänker att vårt samtal är dysfunktionellt som det ter sig nu, vilket inte är fruktbart för någon part.

Flyktingkvinnor är ofta mer utsatta än män. Trots att de är i Finland kan bli trängda av den patriarkala kultur de kommer ifrån. Då är tehuset i Jakobstads svenska församling en frizon från männens inflytande. Diakonissan Marianne Sandström som driver tehuset vill att flyktingkvinnorna ska få leva ut sina egna drömmar. #internationellaflyktingdagen

Publicerat av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland Onsdag 20 juni 2018

Vems kultur är den rätta?

Min kollega och medbloggare Jani Edström hjälper till att analysera situationen genom att i korthet förklara skillnaden mellan vårt västerländska samhälle och klansamhället.

– Det är grundläget som är helt olika. I våra nordiska länder är det samhället, staten, som utgör medborgarnas trygghet när livet är svårt. I Somalia, och många andra länder, är det klanen som erbjuder trygghet, identitet och samhörighet, säger Edström.

– I varje kultur finns det saker som för oss verkar obskyra eller avskyvärda, men som enligt den kulturens logik är förståelig och som till och med kan ha sin grund i omsorg på något plan. I vårt västerländska, nordiska samhälle, har vi gått igenom en demokratiseringsprocess, kvinnor har fått rösträtt och jämlikhet mellan könen är åtminstone ett uttalat mål och norm, även om det inte heller hos oss förverkligas till fullo, resonerar Edström.

Edström kritiserar också polariseringen av åsikter.

– Vi borde inte använda absoluta termer när vi pratar om rasism och klansamhälle. Det finns olika grader av rasism. Det finns sådant man inte gör medvetet för att man inte vet bättre och i olika sammanhang uttrycker man sig på olika sätt.

Från gnissel till gemenskap

Då världen blir mer global och människor bor på nya platser här på planeten kommer dessa kulturkrockar att ske. Det blir ett gnissel, vi vet inte hur vi ska tolka varandra, vi kan bli rädda och osäkra och även göra varandra illa. Där det gnisslar behövs det smörjmedel. Kan gemenskap, möten och samtal vara detta smörjmedel? Kan kyrkan och församlingen vara en av plattformerna där ”det smörjs”. Jag hoppas det. Det finns förutsättningar i den professionalitet och den människodrivna verksamhet som kyrkan utgör.

Där är tehuset i Jakobstad ett exempel på plattform. För det är ju så att vi har mycket att lära av varandra. Då vi i vårt västerländska samhälle är vana att luta mot välfärdsstaten då vi behöver hjälp, saknas fortfarande något väsentlig.

–Våra samhällen erbjuder skola, sjukvård, barnbidrag och socialbidrag åt dem som bor här. Men samhället erbjuder inte gemenskap, det kan bara vi människor göra. Det kan familjen och klanen göra. Klansamhällets grupptillhörighetstänkande, gemenskapsbaserade sätt att leva och tänka kan ge oss mycket. Hos oss äter individualismen oss inifrån, vi behöver tänka mera gemenskapsbaserat, konstaterar Edström.

Det goda samtalet – fem sätt som gör det möjligt

Åsikter ter sig allt mer polariserade och debattklimatet, i synnerhet på webben, allt mer hätskt. På jobbet och i familjerelationerna kan det också vara svårt att dra jämnt. Hur kan vi föra goda och konstruktiva samtal med varandra? Kan vi vara oense med varandra, men ändå ha en vilja till gemenskap.

Jag var med när Fredrik Kass intervjuade Jonathan Silfverberg och Anna Korkman Lopes om de här frågorna. Anna är familjerådgivare i Helsingfors kyrkliga samfällighet och har mycket erfarenhet om relationer och kommunikation i familjen. Jonathan är skriftskolteolog i Petrus församling och har funderat mycket på ungdomar och samtal på nätet. Fredrik är min kollega och jobbar med ungdomsfrågor här på Kyrkostyrelsen. Hela deras samtalet kan du lyssna till i Kyrka nu podden här nedan.

Det här är alltså premiäravsnittet för Kyrka nu podden. I den kommer vi att behandla intressanta fenomen i samhälle och kyrka.

Här får du fem tips för goda samtal från podden.

1. Inse att du aldrig kan förstå en annan människa fullständigt. En människa kan aldrig heller fullständigt uttrycka vad hen känner och upplever.
2. Lyssna. Lyssna inte bara på orden, utan även till hela personen och sammanhanget, till kroppsspråk, tonläge och tystnad. Det finns mycket som sägs utöver orden.
3. Då du skriver en kommentar eller ett inlägg på nätet, föreställ dig att personen du skriver åt sitter bredvid dig i samma rum. Skulle du uttrycka dig på samma sätt då?
4. Var öppen för att du själv kan ha fel. Är det så farligt att ha fel?
5. Lär känna någon som tänker annorlunda än du. Det är lätt att tänka att ”de andra” är si och så. Men har jag själv pratat, kanske druckit kaffe eller ätit middag tillsammans med ”den andra”, så är det svårare att hata den efter det. Vi bidrar själva till polariseringen om vi utesluter de som vi anser ha så extrema åsikter att det inte går att tala med dem.

Slutligen en teaser för följande podd: då vi ger vi oss in på något så häftigt som hur ska vi tolka Bibeln. Detta sprängstoff levereras genom ett samtal mellan Jani Edström och biskop Björn Vikström.

Börja följa Kyrka nu podden på Acast, Soundcloud eller iTunes så får du varje nytt avsnitt i ditt flöde.

Resultat av #DelaLjus satsningen

#DelaLjus-satsningen i höstas nåddes av över tiotusen personer i Svenskfinland. I det här inlägget får du läsa om hur satsningen lyckades.

Under hösten har en av de större satsningarna inom kyrkan varit #DelaLjus (på finska jaa #valoa). Genom #DelaLjus-satsningen strävades till att på ett modigt och människonära sätt förmedla ett budskap om Guds närvaro och ljus, gemenskap och vänner och hopp inför framtiden. Speciellt lyftes möjligheten att vända sig till Kyrkans samtalstjänst då man har något som tynger en. Målgruppen för satsningen var unga och unga vuxna som inte är församlingsaktiva, en utmanande målgrupp med andra ord.

Infografiken nedan visar hur #DelaLjus nådde ut i Svenskfinland. Min bedömning är att satsningen via bloggar och inlägg på Instagram och Facebook skapade ett visst brus och att människor i målgruppen lade märke till den. Speciellt blogglistan på sevendays.fi som gav upphov till nio enskilda bloggtexter var lyckat. Via Instagram nåddes drygt tiotusen personer i Svenskfinland av #DelaLjus inläggen.

Att analysera vilken betydelse satsningen har haft för den enskilda individen är omöjligt. Men det är befogat att konstatera att absoluta majoriteten som nåddes av #DelaLjus fick en positiv upplevelse. Det var också roligt att höra positiv respons om temat av de församlingsanställda som engagerade sig i satsningen.

Vill du ha mer information om hur satsningen nådde ut eller vill ge annan respons, så ta gärna kontakt med mig. Tack till alla som medverkade i satsningen!

Prata om porr med barn och unga

Det råder stor okunskap om nätpornografi bland fostrare i skolor, församlingar och hem. Det känns både svårt och onaturligt att prata om porr. Samtidigt är konsumtion av porr väldigt utbrett bland unga, det är skadligt och kan orsaka beroende på samma sätt som droger.

I slutet av april ordnade Kyrkostyrelsen ett seminarium om barn, unga och nätpornografi. Som föreläsare fungerade författaren och prästen Ulrica Stigberg, som jobbat de senaste 17 åren på Fryshuset i Stockholm, ett allaktivitetshus för ungdomar. Stigberg har tillsammans med Maria Ahlin skrivit boken Visuell drog – om barn, unga och nätporr som kom ut 2016.

– I Sverige är medelåldern då pojkar börjar konsumera pornografi 12,3 år. Av 16-åriga pojkar har 96% konsumerat porr. Tio procent gör det varje dag och 8% konsumerar mer porr än man skulle vilja, säger Stigberg.

Stigberg har satt sig in i ungas konsumtion av pornografi genom att prata med ungdomarna själva. När såg du porr första gången? Vad hände sedan? Ofta har ungdomarna upplevt det befriande och som en lättnad att få prata om saken.

Stigberg upplever att det saknas trygga platser där unga kan prata om pornografi. Samtidigt kritiserar hon skolor som ger tillgång till datorer och pekplattor, men som inte har installerat filter som hindrar barnen att komma in på skadligt material.

Porr påverkar hjärnan och skapar beroende

På seminariet medverkade också Petra Berg, psykoterapeut, som förklarar vad som händer i hjärnan när man ser på porr.

– Hjärnans belöningssystem kidnappas och vill hela tiden ha grövre och grövre bilder för att få samma kick. För barn är det speciellt problematiskt att se på porr eftersom ett barns hjärna är färdigutvecklad först vid 25 års ålder.
Både Stigberg och Berg jämför pornografikonsumtion med alkoholkonsumtion. Man kan ha samma inställning till porr som till alkohol. Ju senare ungdomarna dricker desto bättre, ju mindre de dricker desto bättre. Att prata om skadorna med tidig alkoholkonsumtion är dock betydligt vanligare än att prata om skador av porrkonsumtion.

Stöd för de unga
I Svenskfinland har Folkhälsan expertis inom området. Där jobbar Suss Åhman som sakkunnig i sexuell hälsa. Som bäst tar hon fram ett nytt material som ska hjälpa lärare att prata om porr och sex. Materialet beskrivs i senaste nummer av tidningen Hem och skola. Åhman uppmanar vuxna att inte gömma huvudet i sanden och låtsas att ens egna barn, klass eller grupp inte berörs. I så fall är det barnen som blir de stora förlorarna.

———————

Videoupptagning från seminariet Barn unga och nätporr med Ulrica Stigberg, Petra Berg och moderatorn Erika Rönngård, klicka här för att se den.

En längre artikel på basen av seminariet om barn unga och nätporr kan du läsa i tidningen Nyckeln, nummer 4/2017 som kommer ut i augusti.

Här en länk till tre videoföreläsningar med Suss Åhman där hon bland annat pratar om hur man kan prata om sex och porr med barn både under och i lågstadieålder.

Kyrkpressen har en artikel med Ulrica Stigberg i nummer 18/2017.

Stigberg och Berg blev intervjuade av Yle Vega den 25.4. Lyssna på Yle Arenan från 29 minuter framåt.