Missionär hemma

Jag hör till den generation som fick min första missionsfostran i söndagsskolan. Lärarinnan berättade med emfas och känsla om missionärer som hade rest till andra sidan jordklotet för att berätta om Jesus för hedningarna. Vårt eget lilla bidrag var att andäktigt gå fram och sätt en slant i missionssparbössan, även kallad Svarta Sara. Pengarna skulle gå till negerbarnen i Afrika.

Nu har både Svarta Sara och negerbarnen såsom begrepp förpassats till rasismens avskrädeshög, och bra så. Men missionen har följt mig. Inte så att jag känt någon direkt missionskallelse. Men genom kontakter till goda vänner som rest ut har missionen ändå funnits nära hjärtat. Visst har jag ibland funderat över den egna kallelsen, men livet och vår Herre har lett mig till andra uppgifter.

Nu verkar det som om verkligheten kommit ifatt mig. När jag inte har rest ut knackar missionen på hemma hos mig istället. Jag har genom våra kontakter till flyktingar de två senaste åren talat mera om och reflekterat över vår kristna tro än någonsin tidigare. För en dryg vecka sedan satt jag med en grupp invandrare i församlingshemmet och gick igenom högmässan och vad som händer där. Det var en brokig skara bestående av en muslimsk man som vill bli kristen och två kvinnor som har sin bakgrund i zoroastrismen, men nu önskar bli kristna. Med i skaran fanns även en kristen yngling från Irak.

Jag reste aldrig ut till något missionsfält, men istället har missionen landat hemma hos mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många andra kan berätta samma berättelse. Inkommande söndag skall vi fortsätta med våra vänner och prata om dopet. Jag vet inte hur det slutar, men om nu vår Herre lät mig halka in i missionen på ett bananskal så är det väl bara att frimodigt gå vidare.

Det som slagit mig är hur lätt det är att prata om tro med dessa människor. Många av dem har en lång väg att gå innan de är integrerade i vårt samhälle. Men den andliga integreringen verkar en del av dem lätt för, kanske därför att de kommer från kulturer där tro inte är tabu.

På den här punkten har vi mycket att lära. Få finländare har integrerat den kristna tron i sitt liv och sin vardag. Trots hög kyrkotillhörighet är pinsamhetsfaktorn påtaglig när någon bryter tabut och börjar prata om andliga frågor. Och om det sker så finns det alltid någon som både gärna och snabbt byter samtalsämne. Eller så uppstår den välbekanta, långa och pinsamma tystnaden … att tala om sin tro är i många av våra välpolerade sammanhang liktydigt med att svära i kyrkan. På den här punkten har vi en del att lära av dem som nu tar de första stapplande stegen på väg in i det finländska samhället och i våra kyrkorum.

Våra egna terrorister

Dådet i Åbo för en vecka sedan lade sordin på tillvaron. Terrorismen steg rakt in i det finländska vardagsrummet då två personer dödades och åtta skadades i ett helt meningslöst vansinnesdåd på Salutorget.

Det finns få förmildrande omständigheter för den som medvetet tar en annans liv. Varje liv är lika värdefullt oberoende av kön, hudfärg, religion eller etnicitet. När ett liv medvetet släcks ut är det en skymf mot Gud själv, och den som med en sådan gärning tror sig tjäna Gud kommer en vacker dag att inse att det är en helt annan potentat som styr personens tankar och gärningar.

Högerextrema och nationalistiskt sinnade krafter har inte varit sena ikläda sig besserwisserns och domarens roll. ”Vad var det vi sa!” Men trots att det var en asylsökande som utförde dådet går det inte, som många helt riktigt påpekat, att skylla allt på invandringen eller islam.

Faktum är att vi också har våra egna ”terrorister”. De är kanske inte terrorister i ordets egentliga bemärkelse med en ideologisk agenda, men det står utom allt tvivel att de spår de lämnar efter sig är lika grymma som blodfläckarna på Salutorget i Åbo.

Senaste år sköts tre kvinnor ihjäl av en finländsk man på öppen gata i Imatra. Våra egna ”hemvävda terrorister” har tidigare gett oss begrepp som Jokela, Kauhajoki och Myyrmanni. Tragedier där det sammanlagda antalet offer stämmer till eftertanke.

Med jämna mellanrum läser vi om oerhörda familjetragedier då – oftast mannen i familjen – först tagit livet av fru och barn och sedan sig själv. I alltför många finländska hem ”terroriseras” och misshandlas någon part i relationen och får blåslagen lämna lägenheten hals över huvud. Våldsbrottsstatistiken är som bekant ingen munter läsning och allra minst ger den oss finländare någon orsak att slå oss för bröstet.

De som skyller allt på invandringen, slapp flyktingpolitik, kulturella skillnader eller bristande integrering gör det väl enkelt för sig. Ondskan och mörkret i själen går djupare än så. Själens mörker och ondskans demoniska makt finns inte enbart hos förhärdade brottslingar eller fanatiska extremister. De är en realitet för oss alla och vi står varje dag inför valet att välja mellan mörker och ljus. Hur svår den här rågången är också för helt prydliga medelfinländare ser vi så fort vi går in på ett kommentarfält på facebook eller i en tidning. Hätskheten och önskan att ”mosa” den som tänker annorlunda ligger under ytan. Och hatprat råder det som bekant ingen brist på!

Låt mig bli redskap för din frid. Denna rad från en bön som tillskrivs Franciskus belyser varje människas grundvillkor; att man inom sig bär på anlag för både det goda och det onda och att vi varje dag står inför ett medvetet val. I valet mellan gott och ont behöver vi både Guds och medmänniskors hjälp.

Det är som bekant ingen konst att sätta igång en spiral av hat, men det kräver mod att bryta den. På den punkten har kyrkan med sin människosyn och sitt budskap något viktigt att säga i efterdyningarna av det som hände på Salutorget i Åbo.

Mellan trendsurfing och fördjupning

”Kyrkan vill hänga med – öppnar en egen pub.” Trots att man inte skall dra för stora växlar på kvällstidningars rubriksättning valde jag att klicka upp artikeln. Rubriken var lagom provocerande och mediasexig. Vill man fånga människors intresse är som bekant kombinationerna religion och sex eller religion och alkohol fortfarande gångbara.

Artikeln i sig var inte särskilt provokativ. En församling i engelska Norwich har köpt en pub som låg granne med kyrkan. Avsikten är att skapa ett socialt rum för umgänge och samtal och visa att kristen tro levs mitt i vardagen. Dessutom skall avkastningen från pubverksamheten gå till välgörenhet och diakoni, och vackert så.

Samtidigt aktualiserar nyhetsinslaget frågan om vad kyrkan är och vad den skall göra. När gudstjänstdeltagarna minskar och den traditionella verksamheten kanske tynar bort, är det lätt att börja surfa på trenderna och försöka med både det ena och det andra.

Och inget större fel i att försöka vara aktuell. Kyrkan skall finnas där människorna finns. Det bästa exemplet på det här är Jesus själv som gick på fester (bröllop), gick hem till människor, vandrade i städer och byar, besökte gudstjänster och till och med medvetet bröt mot tabun, då han umgicks med kvinnor och uppenbart syndiga och orena människor.

Risken med det kyrkliga trendsökandet är att grunduppgiften, att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten, kommer i skymundan. Kyrkans varumärke är Jesus, och om det är någon som skall vara bäst på Jesus så är det kyrkan och dess anställda. Om kyrkan inte förkunnar Kristus i ord och handling, så gör ingen annan det heller!

Det finns otaliga exempel på hur förnyelse och strävan efter att vara kontextuell lätt leder till förytligande och förflackning. På den här punkten kunde den protestantiska kristenheten måhända må bra av att stanna upp, dra ett djupt andetag, och lära av de katolska och ortodoxa grenarna på kyrkoträdet. Där finns en trygghet i traditionen, och ett mera avslappnat och naturligt förhållande till tron, som bär från tid till tid på ett helt annat sätt än det protestantiska jagandet efter att vara inne.

Det finns idag en beställning från journalister, politiker och all världens tyckare på att kyrkan måste följa med sin tid som det heter. Annars går det utför. Det motsägelsefulla och märkliga i detta resonemang är att fastän kyrkan följer med sin tid så minskar både gudstjänstdeltagandet och engagemanget. Är det så att den som gifter sig med tidsandan fort blir änkling?

Paradoxalt nog är det de kyrkor som målmedvetet håller fast vid grunduppgiften som växer. Det som förenar växande kyrkor och församlingar, oberoende av samfund, är att de är mycket Kristuscentrerade, man ber mycket, har ett starkt diakonalt fokus och framförallt vårdar man, värnar om och arbetar med relationerna.

Det verkar uppenbarligen vara “back to basics” som gäller! Och vad har detta med församlingens pub i Norwich att göra? En hel del faktiskt. Det handlar egentligen inte så mycket om puben utan vad man gör och vem man representerar i puben.

Det finns många likheter mellan kyrkans sociala arbete och den hjälpverksamhet som görs av andra. Men kyrkan har sin egen x-faktor, en variabel som i alla sammanhang visar att den är Guds genom Kristus manifesterade närvaro här på jorden.

Saknas denna x-faktor spelar det ingen roll vad vi gör eller säger. Finns denna x-faktor med är kyrkan världens ljus och salt, och detta helt oberoende av om dess anställda förkunnar, råkar sitta på puben, delar ut mat eller samtalar med tonåringar om livets trasighet.

Kyrka på sommarbete

Kyrkans verksamhet förändras märkbart under sommaren. Den regelbundna veckoverksamheten och körerna tar paus. För många anställda betyder sommaren ett intensivt pendlande mellan avkopplande semester och intensiva konfirmandläger. I en del församlingar märks det som man skämtsamt brukar kalla “villafarelsen” som en markant nedgång i antalet gudstjänstbesökare.
Medan en del av arbetet vilar händer mycket på annat håll. Väckelserörelsernas sommardagar och läger samlar under några korta sommarveckor uppskattningsvis 150 000 deltagare. Dessutom är kyrkan närvarande under bostadsmässan och olika festivaler.
Också under årets SuomiAreena i Björneborg var kyrkan mycket synlig. Representanter för kyrkan medverkade i samtal och diskussioner. I kyrkoparken musicerades och sjöngs det under hela veckan och dessutom sjöngs psalmer av hjärtans lust på både svenska och finska under evenemangen Psalm, vin och visa. På torget kunde deltagarna i SuomiAreena vika in till kyrkans “Muutosterassi” (Förändringsterassen) under dygnets alla timmar  prata samt skriva ned sina önskemål och förhoppningar om livet, tron, kyrkan och världen.
In vek inte bara vanligt folk. Presidenten, politiker och samhällspåverkare gjorde också en runda via “Muutosterassi”.
Det är en självklarhet för en folkkyrka att finnas där folket finns. Och det blir med sjunkande medlemstal och ökad okunskap om vad kyrkan står för allt mer angeläget med en kyrka “utanför murarna”, på gator och torg, i gränder och på samhällets bakgårdar.
Men lika viktigt som att vara på plats är det för kyrkan att veta vem man är, och framförallt vad man står för. Vi gör rätt långt samma sociala, diakonala och människoinriktade arbete som många andra och visst delar vi synen på människors okränkbara och lika värde med andra ideella organisationer.
Men på en punkt skiljer vi oss. Kyrkans brand är Kristus och dess närvaro och existens är helt beroende av detta. Vi är mera än en andlig version av Röda Korset, Amnesty eller Greenpeace. Vi är Kristi kyrka, som förutom att lindra människors nöd i detta livet, också har ett budskap inför evigheten. Den saken är det skäl att komma i håg också när kyrkan är på sommarbete.

Nytt alternativ eller kejsarens nya kläder

De senaste dagarnas politiska turbulens har varit en intressant följetong. Sällan har värdefrågorna spelat så stor roll i debatten som nu. Statsminister Sipilä och finansminister Orpo har gång efter annan distanserat sig från sannfinländarnas Jussi Halla-aho med argumentet att de inte kan dela hans värderingar gällande västerländska demokratiska värden och människosyn.

Överlag har deras tydliga gränsdragning mottagits med en stor tillfredställelse. De har markerat en gräns som det inte går att överträda. Sedan hade naturligtvis många gärna sett att den gränslinjen dragits både tidigare och skarpare.

Värderingar ligger – oberoende av om vi är medvetna om dem eller ej – till grund för all mänsklig verksamhet och allt beslutsfattande. Detta även om vi sällan talar så öppet om dem som nu har skett. Oftast har värderingarna blivit festtalsfloskler eller gömts undan i partiprogram och strategidokument för att sedan hastigt glömmas bort i det dagliga beslutsfattandet.

Det är lätt att orera om värderingar. Utmaningen ligger i att också tillämpa dem. Det återstår att se hur det blir med den saken. Trovärdigheten ligger som bekant inte i orden utan i de konkreta handlingarna, och det är en helt annan sak som framtiden får utvisa.

Om nu värden som medmänsklighet, internationalism och alla människors lika rättigheter skall lyftas upp på agendan så borde det betyda att man på nytt överväger t.ex. inställningen till familjeåterförening, nivån på utvecklingsbiståndet och nedskärningar i socialskyddet för de mest utsatta grupperna.

Och om ”Nytt alternativ” skall bli något annat än kejsarens nya kläder så måste nog det sannfinländska mantrat om att hjälpa den lilla människan konkretiseras i andra värderingar än hitintills. Frågan är om det nu finns ett så stort hjärta att ”Nytt alternativ” ser det nya alternativet; nämligen att den lilla människan inte bara har vit hudfärg och bor i Finland, utan möter oss i flyktingen, i den nyinflyttade grannen från Irak eller i en sjuk åldring som bara kan prata svenska. ”I Kristus finns ej öst och väst och inte syd och nord …”

Det är utmanande att tala om värderingar, för frågan om hur de förverkligas kommer tillbaka som en bumerang. Därför vilar det en tung bevisbörda på de som de senaste dagarna mångordigt och med patos har talat om alla människors lika värde, öppenhet, tolerans och vikten av västerländska demokratiska principer.

Nu börjar vardagen och den kommer naturligtvis att visa om det bara var tomma ord eller ett nytt alternativ. Förhoppningsvis finns det något mera än ett politiskt rävspel och kallhamrad cynism bakom de senaste dagarnas ”värdediskussion”. Det sista vårt land, vår regering och vårt folk nu behöver är en värdedevalvering.

Från missmod till hopp

Det går utför för kyrkan, åtminstone om man tittar på statistiken. De flesta kurvor pekar neråt, det må sedan handla om medlemsantal, antalet gudstjänstbesökare eller de barn och ungdomar som deltar i verksamheten.

Det är – som ovan – lätt att fokusera på det negativa, men negativismen blir tyvärr ofta en självuppfyllande profetia och därför är det viktigt att inte låta den diktera agendan. För det finns också ljuspunkter i det som annars ter sig som ett kompakt mörker. I fjol steg antalet konfirmerade med ett par procentenheter jämfört med året innan. Musikevenemang och konserter drar mera människor till kyrkan än tidigare och denna sommar kommer tusentals personer i Svenskfinland att samlas till läger, sommardagar och andra kyrkliga samlingar. Och även om de här goda nyheterna inte uppväger de mindre goda är det av största vikt att vi inte låter domedagsprofetiorna utgöra det dominerande scenariot.

Jag deltog själv eller medverkade under en veckas tid i tre välbesökta gudstjänster som alla präglades av värme och hopp. Den gemensamma tvåspråkiga avslutningsgudstjänsten för kyrkodagarna i Åbo samlade uppskattningsvis 3-4000 deltagare. Det var garanterat det största evenemanget i Åbo den dagen.

På Kristi Himmelsfärdsdag hade jag glädjen att predika i en gemensam tvåspråkig märkesårsgudstjänst för församlingarna i Jakobstad, Pedersöre, Esse och Purmo. Församlingssången ljöd starkt och körerna bjöd på himmelska toner under valven i Pedersöre kyrka. Glädjen och gemenskapen gick inte att ta miste på och många var de som vid kyrkkaffet önskade en fortsättning nästa år.

Hemkommen till Borgå väntade senaste söndag mässa med prästvigning. I en välfylld domkyrka med påfallande många unga vuxna och konfirmander vigdes tre teologer till prästämbetet. För den som själv stod inför samma altare i samma ärende för 32 år sedan kändes det tryggt att veta att kyrkan lever vidare. Den här dagen var det tre teologer, som jag själv haft förmånen att få undervisa och följa i deras studier vid teologiska fakulteten, som efter några år av funderande tog emot kallelsen och gick in i prästämbetet.

Det är lätt att drabbas av missmod och alltid hittar vi saker att kritisera. Men missmod, allmän negativism och kritik för sällan med sig något gott. Snarare tenderar de att förpesta vårt eget liv och umgänget med andra.

Vi skall givetvis se oss i spegeln och vara öppna för förändring, men Kristi kyrka får aldrig bli ett härbärge för jeremiader och undergångsprofetior. Det strider helt mot dess ideologi. Det samfund som per definition är en hoppets budbärare i världen får aldrig låta mörkret ta överhanden i sin egen själ.

Är det mörkt så tänder vi ljus och ser vi ljus i slutet av tunneln så hjälps vi åt och vandrar mot det ljuset. Och så är det bra att veta att statistiken inte säger hela sanningen. Det finns mycket tro som inte går att statistikföra. Och till syvende och sist tror vi inte på statistiken utan på en Gud som kan uppväcka döda och som också vill leda oss och sin kyrka från missmod till hopp.

Fångad i sig själv

 

Håller kyrkan på att bli en fånge i sin egen administration? Den frågan kan ställas efter vårens kyrkomöte. Kyrkomötet tog då ställning till den omfattande utredning som framtidskommittén gjort och som nu hade beretts av kyrkomötets framtidsutskott.

Beslutet blev en omfattande historia om sammanlagt 17 klämmar som omfattade allt från en önskan om att utöka ungdomars och frivilligas påverkningsmöjligheter till direkta inbesparingar inom centralförvaltningen för att anpassa kostymen till ett avsevärt mindre medlemsantal än i dag.

Det gick inte att ta miste på den frustration som en del av ledamöterna uttryckte. Det går för långsamt och det görs för lite för att kyrkan skall klara de stora utmaningar som ligger framför. Samtidigt är det uppenbart att man bara har sig själv att skylla. Vi har byggt upp en omfattande, invecklad, dyr och trög administration som gör att vi hela tiden slår huvudet i taket då reformer skall vidtas.

Kyrkomötets beslut om kyrkans framtida organisation och verksamhet är inte tillräckligt, men det är som ombudet Patrik Hagman säger i Kyrkpressen, en puff i rätt riktning. Hur långt puffen räcker återstår att se. Risken finns att den här puffen inte ger särskilt god styrfart åt kyrkans skepp, utan kyrkan akterseglas därför att organisationen överlevt sig själv.

När jag tog del av diskussionen och den omfattande behandlingen av alla de sjutton klämmarna kunde jag inte värja mig för tanken att det jag bevittnade var ett utmärkt exempel på det tyska talesättet, ”Varför göra det enkelt då man kan göra det invecklat.

Egentligen hade det räckt med att ställa två frågor inför framtiden och de inbesparingar och omprioriteringar som onekligen måste göras. De två enkla frågorna är: Vad skall kyrkostyrelsen och stiften göra? Hur mycket medel anslår vi för ändamålet? Med denna vägkost kan vi rätt snabbt ge svar på hur vi prioriterar och vad vi gör.

Nu blev resultatet återigen en mängd utredningar och betänkanden som ytterligare belastar centralförvaltningen och tar tid från grunduppgiften och som vart och ett skall manglas i tidsdryga processer. Allt medan kyrkans skepp seglar vidare och farvattnen blir allt mera osäkra.

Nu pekar jag inte finger åt kyrkomötesombuden. De är också pantfångar i ett system som är alltför invecklat och långsamt för att kunna reagera effektivt på dagens utmaningar. Men det finns en oro och frustration både på lokalplanet och inom centralförvaltningen som vi nu måste ta på allvar. Och framförallt måste vi sluta med att sjösätta stora landsomfattande projekt och istället flexibelt möta medlemmarnas behov.

Tvångssvenska och religiös indoktrinering

Vi beskriver verkligheten med ord och våra ordval avslöjar obarmhärtigt vår egen position, våra fördomar och attityder. De politiker och debattörer som använder begreppet tvångssvenska säger med detta mera om sig själva än om ämnet ifråga. Samma sak gäller den seglivade debatten om religionsundervisningen i skolan som av en del fördomsfullt avfärdas som religiös indoktrinering.

Talar vi om tvångssvenska borde vi i konsekvensens namn också tala om tvångsbiologi, tvångsengelska och tvångsgymnastik, för att nu ta ett par exempel. Och om skolans religionsundervisning stämplas som religiös indoktrinering så borde vi även tala om matematisk indoktrinering eller historieindoktrinering. Ändå gör ingen det och jag tror att de flesta tänkande individer förstår varför.

Min avsikt är dock inte att hänge mig åt språklig eller religiös kverulans. Detta av den enkla orsaken att det redan finns alltför många kverulanter i vårt land. Men jag kan inte låt bli att belysa de ovan antydda problemen från en annan synvinkel.

Jag har under de senaste två åren blivit bekant med rätt många flyktingar. En del av dem har fått uppehållstillstånd och försöker nu skapa sig en ny framtid i vårt land. Det som slagit mig är deras glädje och förvåning över det som vårt land erbjuder; fri skola, god sjukvård och möjligheter till utbildning för både pojkar och flickor. Visst svär vi finländare ibland ve och förbannelse över vår byråkrati, men för den som stått timtal i kö, betalat mutor och fått vänta en evighet på helt godtyckliga beslut i Irak eller Afganistan är våra samhälleliga strukturer ibland rena rama himmelriket.

Vårt folks allmänna missnöje och kverulerandet över tvångssvenska och religionsundervisning i skolan är ett I-landsproblem som tyvärr oftast bottnar i lättja, aversioner och uppenbara attitydproblem.

Varför inte vända på steken och se möjligheterna: Tänk att våra barn får lära sig språk i skolan. Tänk att de till och med kan välja flera främmande språk och behärskar ett par av dem när de skriver studenten. Den här möjligheten är få förunnade i vår värld. De får dessutom undervisning av kompetenta och utbildade lärare som pedagogiskt och objektivt lär dem historia, religion och samhällslära, istället för att exempelvis någon radikal imam eller annan religiös ledare med en dold agenda hjärntvättar dem.

Nu verkar det som om en del krafter i vårt samhälle medvetet vill skjuta sig själva och våra barn i foten. Ge dem ett kunskapshandikapp inför framtiden istället för att ta tillvara de utomordentliga möjligheter vi har i vårt välfärdssamhälle. Man undrar vad som rör sig i huvudet på dem som på det här sättet inte inser potentialen i vårt goda skolsystem. Vi har en potential och möjligheter som miljontals barn och unga världen över bara kan drömma om. Hur så många och så högljutt kan se detta som ett problem och klä det i ord som tvångssvenska och religiös indoktrinering förblir en gåta. Den inställningen är inte bara beklagligt inskränkt, den är framförallt kortsynt.

Fem röda rosor och blodfläckar på trottoaren

De fem röda rosorna på altaret i Sankta Maria kapell i Levi utgör i sig en predikan. Predikan är symbolisk. Rosorna påminner oss om Kristi fem sår och låter tanken gå tillbaka till korset som restes på Golgata. Men rosornas predikan handlar om mycket mera än symbolik. Rosorna har blodets färg och påminner om det blod som gjöts för din och min skull.

Än i dag färgas vår värld röd av blod. Drottninggatans trottoarer i Stockholm fläckades av oskyldiga människors blod efter den uzbekiske terroristens vansinnesfärd med lastbil för en vecka sedan. I inledningen till Stilla veckan färgades kyrkor i Alexandria och Tanta i Egypten röda av kristnas blod, när islamister lät bomber brisera vid palmsöndagens gudstjänster.

I ett slag förvandlades Stilla veckan till en enda lång Golgatavandring för alla som sörjer offren för detta meningslösa och vanvettiga våld. Och som vanligt är frågorna långt flera än svaren.

Fem röda rosor på altaret. Är det allt kyrkan har att komma med? Vore det inte bättre att likt Trump kunna svara med Tomahawkmissiler eller som Putin sända en armé? Ja visst har det funnits sådana tider, när korstågen drog fram och härarna i Guds namn skövlade, brände och plundrade de ”otrogna”. Men Guds vapen är inte gjorda av stål och sprängmedel. Gud är ande och ord.

Var finns Gud när trottoarer färgas röda och kyrkor bränns? Jo, han är där bland blodfläckarna, hos dem som sörjer och med de skadade. Han är där med sin Son, när denne kämpar och drar det sista andetaget på korset. Han väljer inte arméns styrka eller missilens makt. Han går kärlekens väg, också när den kostar honom det han älskar mest, sin egen Son.

Våldet löser sällan några problem. Oftast föder det bara mera våld. Därför går Gud kärlekens väg ända ut till Golgata. Han väljer att älska den som hatar honom och välsigna den som hånar. Ja, han ber för sina motståndare och ger sitt liv för de som förnedrar honom.

Vi har alla vårt eget Golgata. Det är där valet sker, mellan gott och ont, mellan liv och död, mellan evig förtappelse och evigt liv. Gud tvingar ingen, men ser på oss genom sin lidande Sons ögon. I den blicken finns liv för vår värld. Och kom i håg att Gud inte vill allt det som sker, men han är med dig i allt som sker.

En God långfredag!

Har du ett par minuter tid så lyssna gärna till den här tänkvärda sången https://www.youtube.com/watch?v=HWyUFlw79LE

 

 

Vem älskar centralförvaltningen?

Med jämna mellanrum dyker diskussionen om kyrkans för stora överbyggnad upp som gubben ur lådan. Den förs på församlingsplanet där många uttrycker sin frustration över ”pappersproducenterna” på kyrkostyrelsen. Frågan aktualiseras också i insändarspalter och kyrkliga beslutsorgan.

Eftersom jag själv sitter i det glashus som kallas Kyrkans hus skall jag inte kasta sten åt något håll, men försöka belysa frågan ur lite olika synvinklar. Detta eftersom jag dels tror på samtalets möjlighet, dels harinsett att det hos de mest högljudda och självsäkra ”förståsigpåarna” finns en viss okunskap om sakernas tillstånd.

Det är helt klart att en organisation som täcker varje kvadratcentimeter av Finlands yta och har fyra miljoner medlemmar och 20 000 anställda måste ha någon form av centralförvaltning. Om 400 församlingar skall börja sköta sin ekonomi och verksamhet som man behagar så krackelerar snart hela bygget. Gemensamma spelregler och direktiv som styr verksamheten är ofrånkomliga. Sedan är det en berättigad fråga om vi har gått för långt i strävandena att skapa en enhetlig praxis.

Det finns också uppgifter som sköts mera ekonomiskt och effektivt om de centraliseras. Skall alla församlingar börja producera andakter och gudstjänster i radio och TV i samarbete med regionala YLE redaktioner, blir det varken bättre eller billigare än med dagens system där ansvaret vilar hos kyrkostyrelsen. Få församlingspräster kan förrätta en gudstjänst på teckenspråk eller hålla skriftskola för kognitivt funktionshindrade. Därför finns det specialtjänster för olika handikappgrupper.

Det är likaså bättre om Kyrkostyrelsens sakkunniga inom fostran och utbildning har kontakt med och påverkar myndigheter och ministerier när lagstiftningen gällande religionsundervisning, läroplaner och småbarnsfostran m.m. förändras.

Och visst kan vi återgå till situationen för 50 år sedan då ansvaret för storsamlingar i stiftet vilade helt på frivilliga krafter och församlingsanställda som gjorde det vid sidan av sitt eget arbete. Men ett ramaskri skulle det nog bli om hela ansvaret för kyrkodagar, diakonidagar och Ungdomens kyrkodagar – för att nu nämna ett några exempel – påfördes lokalförsamlingarna eller prosterierna.

I framtiden får kyrkan anpassa sig till en mindre kostym. Det gäller alla från centralförvaltningen över stiften till lokalförsamlingarna. Det är därför nu läge att föra en saklig och respektfull diskussion om vad kyrkan skall prioritera och hur resurserna används. Vill vi ha andakter och gudstjänster i radio och TV? Är det viktigt att informera tidningsredaktionerna om vad som händer inom kyrkan? Skall vi ha döv- och omsorgspräster? Bör vi producera material för och fortbilda församlingsanställda? Skall vi vara närvarande och representera kyrkan vid Stafettkarnevalen och Helsingfors bokmässa? Vill vi aktivt påverka lagstiftningen i frågor som berör människovärde, etik, fostran och utbildning? Hur viktigt är det att upprätthålla en kyrklig synlighet i sociala medier? Bör vi understöda små och fattiga församlingar med medel från Centralfonden? Har församlingarna rätt till rådgivning och hjälp vid församlingsval, kyrkorenoveringar och nybyggnation? Listan kunde göras längre men de här exemplen får illustrera dagens situation.

Morgondagen kommer att te sig annorlunda. Kyrkans framtid är garanterat fattigare och kostymen är mindre, men det betyder inte att Kristi kyrka förminskas. Vi får göra saker annorlunda och på annat sätt. Just därför är det viktigt att samtalet om vad som skall göras, vem som gör vad, och med vilka medel, nu startar och förs i saklig ton, så att kyrkan även i framtiden kan vara den Kristusrörelse som möter människor med evangeliets budskap.