När livet stannar

Det som inte borde ha hänt, hände i går. Tre unga beväringar miste livet i en tragisk plankorsningsolycka i Raseborg. Dessutom omkom en äldre passagerare på det tåg som rammade deras trupptransportfordon.

För mig blev det en dejavu upplevelse och mina tankar gick omedelbart tillbaka till medlet av 1970-talet då ett par kompisar från högstadiet omkom i en liknande olycka. Jag kommer ännu ihåg tonåringens känsla av overklighet. ”Det här är inte sant. Unga människor ska inte dö så här.” Men det var sant. Livet har inga garantier och också unga människor dör.

I dag går våra tankar till de omkomnas familjer och vänner. En son är borta. En bror kommer inte mera hem och när kompisarna nästa gång gör någonting tillsammans saknas en i gänget. Döden kom ovälkommen och abrupt. Det blev ingen tid att säga farväl. Ingen kram och ingen som höll handen i det svåra.

När livet stannar är vi nakna. Den trygghet vi byggt upp rämnar och skyddsräckena bågnar under trycket från sorg, saknad och meningslös död.

Tragedin i Raseborg berör inte bara de närmast sörjande. Den tränger sig obönhörligt på hos varje förälder. Omsorgen om barnen och oron för dem följer en livet igenom. Mot den här bakgrunden är det förståeligt att många uppdaterat sin status på facebook och meddelat att allt är väl.

Men mitt i den tacksamheten får vi alla låta våra tankar och förböner gå till dem som drabbats. I det här avseendet har församlingarna på de berörda orterna agerat föredömligt, då de snabbt öppnat sina kyrkor för stillhet, andakt och samtal. Det är bra för sorgen behöver ett rum och ritualer.

Men kyrkorna är inte bara öppna för dem som berörts direkt. Det är kanske läge för oss alla att omprioritera kvällens och helgens program, gå till den öppna kyrkan, tända ett ljus, be och låta Livets Herre själv omsluta oss. Vi vet inte när livet stannar. Livet har inga garantier.

Herre vi har så många frågor men så få svar.

Vi ber om tröst och kraft för dem som drabbats.

Låt ditt eviga ljus lysa över dem som sörjer och över de unga som alltför tidigt fick lämna detta liv.

(Bild: Skärmdump från Österbottens Tidning)

Verkligheten finns bakom ytan

Jag besökte för ett par veckor sedan Ravenna i Italien. Staden är berömd för sina kyrkor och gravkapell, många av dem vackert dekorerade invändigt med mosaiker från golv till tak. Mosaikerna i basilikan San Vitale och i Galla Placidias gravmausoleum tog bokstavligen andan ur betraktaren.

Det finns i den bysantinska kyrkoarkitekturen och -konsten ett inneboende förhållande mellan det inre och det yttre som manar till eftertanke. Till det yttre var Ravennas kyrkor, liksom många andra bysantinska kyrkor, rätt modesta. Enkla tegelbyggnader utan desto mera vidlyftiga yttre utsmyckningar. Men när besökaren stiger in i byggnaderna öppnas en värld av färg, harmoni och skönhet utan like.

Den bakomliggande teologiska tanken handlar om skillnaden mellan kropp och själ, mellan det yttre och det inre. En till det yttre anspråkslös kyrka kan härbärgera ovärderliga konstskatter och en gränslös skönhet. På samma sätt är det med människan. Det är inte den yttre skönheten och kroppen som är A och O. Det viktiga är människans inre och den kärlek, vishet och andliga mognad som växer där.

Det är ett bekant faktum att en bräcklig människa kan härbärgera oceaner av andlig vishet och levnadsmod, medan en på gymmet topptrimmad atletisk kropp kan vara bokstavligt tom inombords. Det här ser vi dagligen exempel på, om vi jämför innehållet i intervjuer med människor som prövats av livet, med den ytlighet och det oftast totalt meningslösa pladder som präglar dokusåpor som Big Brother och Paradise hotel.

Ytligheten är vår tids förbannelse och den smyger också innanför vårt eget skinn och in i kyrkan. När vi diskuterar kyrkans framtida utmaningar talar vi mycket om fastigheter, ekonomi och tjänster. Och visst bör den diskussionen föras för allt kan inte fortsätta som förut. Men kyrkan är primärt inte fastighetsförvaltare, ekonomisk aktör eller ens samhällsdebattör.

Kyrkan är Kristi kropp. Bekännelseskrifterna definierar den som de heligas gemenskap. Och då blir frågan om det yttre och inre genast livsavgörande. Finns det ett inre andligt liv som fängslar likt mosaikerna i Ravenna? Känner de som kommer, intuitivt likt besökaren i San Vitale, att här är himmelens port och här bor Gud själv? Finns det en andlighet som bär mitt eget lilla jag, när jag varken vet ut eller in och tvivlen, frågorna och sorgen plågar mig?

Det är ingen tillfällighet att den överlägset största orsaken till att människor lämnar kyrkan är att tron inte betyder någonting för dem. Om det sedan är människorna som har lämnat kyrkan eller kyrkan som har lämnat människorna är svårt att säga. Det kan vara fråga om både och.

Ett torde vara rätt säkert. Och det är att ytlighetens evangelium sällan mättar själens törst. Den som däremot stiger in i den verklighet som formas av Kristi evangelium upptäcker ofta en dimension som överträffar det mesta. Det är som att stiga in i San Vitale och förundrat stanna upp inför mosaikerna. Orden räcker inte till…

Bibeln eller lagen

Måste man lyda Gud mer än människor? Är det i vissa fall rätt att med hänvisning till sitt samvete bryta mot lagen? Frågan om civil olydnad är högaktuell och aktualiseras nu främst genom olika aktioner, med avsikt att förhindra utvisningar av flyktingar som fått avslag på anhållan om uppehållstillstånd.

Frågan är mer än svår därför att den innehåller så många komponenter. Den på judisk-kristen grund byggda västerländska demokratiska traditionen, har skapat samhällen som borde garantera allas människovärde och lika rätt inför lagen. I ett sådant samhälle skall det i princip inte behövas någon form av civil olydnad. Men samtidigt är verkligheten inte så svart-vit.

Helt annorlunda är situationen i diktaturer och totalitära samhällen där frånvaron av mänskliga rättigheter och begränsande av yttrande-, religions- och föreningsfriheten hör till dagordningen. Där grundläggande mänskliga rättigheter trampas under fötterna blir civil olydnad ett redskap för att åstadkomma förändring.

Frågan om civil olydnad griper djupt in i vårt innersta och det som är en stor samvetsfråga för en viftar den andra bort med en axelryckning. Den tilltagande individualismen som lett till att allt flera handlar utgående från det som känns rätt för tillfället tillför diskussionen ännu en svårbedömd variabel.

Frågan om civil olydnad blir därför svår att greppa och bevekelsegrunderna är mångfasetterade. Ett par exempel förtydligar dilemmat. En del av dem som protesterade högt då Päivi Räsänen vid Kristdemokraternas sommarmöte för ett par år sedan med hänvisning till läkaretiken och Bibeln förespråkade civil olydnad, och sade att man måste lyda Gud (Bibeln) mer än människor (lagen) i t.ex. abortfrågan, har inga problem med att idka civil olydnad och förespråka kyrklig vigsel av samkönade, trots att det inte är förenligt med kyrkans lagstiftning. Och de gröna som öppet går ut med att det är okej att idka civil olydnad och gömma papperslösa verkar inte vara lika generösa i gentemot den skärgårdsbefolkning som hotar ta saken i egna händer och decimera den överstora skarvstammen.

Jag vill för tydlighetens skull säga att exemplen ovan är, just exempel och valet av dem handlar inte om mina personliga värderingar. Jag pekar inte heller finger mot någon av de nämnda grupperna och personerna ovan. Vi sitter ofta själva i samma båt, för granskar vi vårt eget handlande så märker vi kanske samma inkonsekvens hos oss själva. Tar vi oss rätten till civil olydnad bör vi i rimlighetens namn också ge andra samma rätt. Och förvägrar vi andra denna rätt skall vi inte heller lättvindigt använda den i våra egna hjärtefrågor.

Svaret på frågan om civil olydnad blir således både ett ja och ett nej. Det är inte lätt att navigera i gråzonen där samvete, rättskänsla och lagstiftning frontalkolliderar. Ändå finns det en del riktlinjer. Det minsta man kan kräva är att praktiserad civil olydnad vilar på relevanta fakta. Civil olydnad bör också vara det sista halmstrået som tillgrips när alla andra vägar är stängda. Lika klart är att civil olydnad inte får skada en tredje part. Våld är därmed helt oförenligt med civil olydnad.

Men trots alla etiska riktlinjer och råd så handlar civil olydnad till syvende och sist om det egna samvetet, och blir därför alltid i slutändan för en kristen en fråga mellan Gud och människa. Och därför får vi ibland följa vårt samvete, ta konsekvenserna och med Luther säga: Här står jag och kan inte annat!

Missionär hemma

Jag hör till den generation som fick min första missionsfostran i söndagsskolan. Lärarinnan berättade med emfas och känsla om missionärer som hade rest till andra sidan jordklotet för att berätta om Jesus för hedningarna. Vårt eget lilla bidrag var att andäktigt gå fram och sätt en slant i missionssparbössan, även kallad Svarta Sara. Pengarna skulle gå till negerbarnen i Afrika.

Nu har både Svarta Sara och negerbarnen såsom begrepp förpassats till rasismens avskrädeshög, och bra så. Men missionen har följt mig. Inte så att jag känt någon direkt missionskallelse. Men genom kontakter till goda vänner som rest ut har missionen ändå funnits nära hjärtat. Visst har jag ibland funderat över den egna kallelsen, men livet och vår Herre har lett mig till andra uppgifter.

Nu verkar det som om verkligheten kommit ifatt mig. När jag inte har rest ut knackar missionen på hemma hos mig istället. Jag har genom våra kontakter till flyktingar de två senaste åren talat mera om och reflekterat över vår kristna tro än någonsin tidigare. För en dryg vecka sedan satt jag med en grupp invandrare i församlingshemmet och gick igenom högmässan och vad som händer där. Det var en brokig skara bestående av en muslimsk man som vill bli kristen och två kvinnor som har sin bakgrund i zoroastrismen, men nu önskar bli kristna. Med i skaran fanns även en kristen yngling från Irak.

Jag reste aldrig ut till något missionsfält, men istället har missionen landat hemma hos mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många andra kan berätta samma berättelse. Inkommande söndag skall vi fortsätta med våra vänner och prata om dopet. Jag vet inte hur det slutar, men om nu vår Herre lät mig halka in i missionen på ett bananskal så är det väl bara att frimodigt gå vidare.

Det som slagit mig är hur lätt det är att prata om tro med dessa människor. Många av dem har en lång väg att gå innan de är integrerade i vårt samhälle. Men den andliga integreringen verkar en del av dem lätt för, kanske därför att de kommer från kulturer där tro inte är tabu.

På den här punkten har vi mycket att lära. Få finländare har integrerat den kristna tron i sitt liv och sin vardag. Trots hög kyrkotillhörighet är pinsamhetsfaktorn påtaglig när någon bryter tabut och börjar prata om andliga frågor. Och om det sker så finns det alltid någon som både gärna och snabbt byter samtalsämne. Eller så uppstår den välbekanta, långa och pinsamma tystnaden … att tala om sin tro är i många av våra välpolerade sammanhang liktydigt med att svära i kyrkan. På den här punkten har vi en del att lära av dem som nu tar de första stapplande stegen på väg in i det finländska samhället och i våra kyrkorum.

Våra egna terrorister

Dådet i Åbo för en vecka sedan lade sordin på tillvaron. Terrorismen steg rakt in i det finländska vardagsrummet då två personer dödades och åtta skadades i ett helt meningslöst vansinnesdåd på Salutorget.

Det finns få förmildrande omständigheter för den som medvetet tar en annans liv. Varje liv är lika värdefullt oberoende av kön, hudfärg, religion eller etnicitet. När ett liv medvetet släcks ut är det en skymf mot Gud själv, och den som med en sådan gärning tror sig tjäna Gud kommer en vacker dag att inse att det är en helt annan potentat som styr personens tankar och gärningar.

Högerextrema och nationalistiskt sinnade krafter har inte varit sena ikläda sig besserwisserns och domarens roll. ”Vad var det vi sa!” Men trots att det var en asylsökande som utförde dådet går det inte, som många helt riktigt påpekat, att skylla allt på invandringen eller islam.

Faktum är att vi också har våra egna ”terrorister”. De är kanske inte terrorister i ordets egentliga bemärkelse med en ideologisk agenda, men det står utom allt tvivel att de spår de lämnar efter sig är lika grymma som blodfläckarna på Salutorget i Åbo.

Senaste år sköts tre kvinnor ihjäl av en finländsk man på öppen gata i Imatra. Våra egna ”hemvävda terrorister” har tidigare gett oss begrepp som Jokela, Kauhajoki och Myyrmanni. Tragedier där det sammanlagda antalet offer stämmer till eftertanke.

Med jämna mellanrum läser vi om oerhörda familjetragedier då – oftast mannen i familjen – först tagit livet av fru och barn och sedan sig själv. I alltför många finländska hem ”terroriseras” och misshandlas någon part i relationen och får blåslagen lämna lägenheten hals över huvud. Våldsbrottsstatistiken är som bekant ingen munter läsning och allra minst ger den oss finländare någon orsak att slå oss för bröstet.

De som skyller allt på invandringen, slapp flyktingpolitik, kulturella skillnader eller bristande integrering gör det väl enkelt för sig. Ondskan och mörkret i själen går djupare än så. Själens mörker och ondskans demoniska makt finns inte enbart hos förhärdade brottslingar eller fanatiska extremister. De är en realitet för oss alla och vi står varje dag inför valet att välja mellan mörker och ljus. Hur svår den här rågången är också för helt prydliga medelfinländare ser vi så fort vi går in på ett kommentarfält på facebook eller i en tidning. Hätskheten och önskan att ”mosa” den som tänker annorlunda ligger under ytan. Och hatprat råder det som bekant ingen brist på!

Låt mig bli redskap för din frid. Denna rad från en bön som tillskrivs Franciskus belyser varje människas grundvillkor; att man inom sig bär på anlag för både det goda och det onda och att vi varje dag står inför ett medvetet val. I valet mellan gott och ont behöver vi både Guds och medmänniskors hjälp.

Det är som bekant ingen konst att sätta igång en spiral av hat, men det kräver mod att bryta den. På den punkten har kyrkan med sin människosyn och sitt budskap något viktigt att säga i efterdyningarna av det som hände på Salutorget i Åbo.

Mellan trendsurfing och fördjupning

”Kyrkan vill hänga med – öppnar en egen pub.” Trots att man inte skall dra för stora växlar på kvällstidningars rubriksättning valde jag att klicka upp artikeln. Rubriken var lagom provocerande och mediasexig. Vill man fånga människors intresse är som bekant kombinationerna religion och sex eller religion och alkohol fortfarande gångbara.

Artikeln i sig var inte särskilt provokativ. En församling i engelska Norwich har köpt en pub som låg granne med kyrkan. Avsikten är att skapa ett socialt rum för umgänge och samtal och visa att kristen tro levs mitt i vardagen. Dessutom skall avkastningen från pubverksamheten gå till välgörenhet och diakoni, och vackert så.

Samtidigt aktualiserar nyhetsinslaget frågan om vad kyrkan är och vad den skall göra. När gudstjänstdeltagarna minskar och den traditionella verksamheten kanske tynar bort, är det lätt att börja surfa på trenderna och försöka med både det ena och det andra.

Och inget större fel i att försöka vara aktuell. Kyrkan skall finnas där människorna finns. Det bästa exemplet på det här är Jesus själv som gick på fester (bröllop), gick hem till människor, vandrade i städer och byar, besökte gudstjänster och till och med medvetet bröt mot tabun, då han umgicks med kvinnor och uppenbart syndiga och orena människor.

Risken med det kyrkliga trendsökandet är att grunduppgiften, att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten, kommer i skymundan. Kyrkans varumärke är Jesus, och om det är någon som skall vara bäst på Jesus så är det kyrkan och dess anställda. Om kyrkan inte förkunnar Kristus i ord och handling, så gör ingen annan det heller!

Det finns otaliga exempel på hur förnyelse och strävan efter att vara kontextuell lätt leder till förytligande och förflackning. På den här punkten kunde den protestantiska kristenheten måhända må bra av att stanna upp, dra ett djupt andetag, och lära av de katolska och ortodoxa grenarna på kyrkoträdet. Där finns en trygghet i traditionen, och ett mera avslappnat och naturligt förhållande till tron, som bär från tid till tid på ett helt annat sätt än det protestantiska jagandet efter att vara inne.

Det finns idag en beställning från journalister, politiker och all världens tyckare på att kyrkan måste följa med sin tid som det heter. Annars går det utför. Det motsägelsefulla och märkliga i detta resonemang är att fastän kyrkan följer med sin tid så minskar både gudstjänstdeltagandet och engagemanget. Är det så att den som gifter sig med tidsandan fort blir änkling?

Paradoxalt nog är det de kyrkor som målmedvetet håller fast vid grunduppgiften som växer. Det som förenar växande kyrkor och församlingar, oberoende av samfund, är att de är mycket Kristuscentrerade, man ber mycket, har ett starkt diakonalt fokus och framförallt vårdar man, värnar om och arbetar med relationerna.

Det verkar uppenbarligen vara “back to basics” som gäller! Och vad har detta med församlingens pub i Norwich att göra? En hel del faktiskt. Det handlar egentligen inte så mycket om puben utan vad man gör och vem man representerar i puben.

Det finns många likheter mellan kyrkans sociala arbete och den hjälpverksamhet som görs av andra. Men kyrkan har sin egen x-faktor, en variabel som i alla sammanhang visar att den är Guds genom Kristus manifesterade närvaro här på jorden.

Saknas denna x-faktor spelar det ingen roll vad vi gör eller säger. Finns denna x-faktor med är kyrkan världens ljus och salt, och detta helt oberoende av om dess anställda förkunnar, råkar sitta på puben, delar ut mat eller samtalar med tonåringar om livets trasighet.

Kyrka på sommarbete

Kyrkans verksamhet förändras märkbart under sommaren. Den regelbundna veckoverksamheten och körerna tar paus. För många anställda betyder sommaren ett intensivt pendlande mellan avkopplande semester och intensiva konfirmandläger. I en del församlingar märks det som man skämtsamt brukar kalla “villafarelsen” som en markant nedgång i antalet gudstjänstbesökare.
Medan en del av arbetet vilar händer mycket på annat håll. Väckelserörelsernas sommardagar och läger samlar under några korta sommarveckor uppskattningsvis 150 000 deltagare. Dessutom är kyrkan närvarande under bostadsmässan och olika festivaler.
Också under årets SuomiAreena i Björneborg var kyrkan mycket synlig. Representanter för kyrkan medverkade i samtal och diskussioner. I kyrkoparken musicerades och sjöngs det under hela veckan och dessutom sjöngs psalmer av hjärtans lust på både svenska och finska under evenemangen Psalm, vin och visa. På torget kunde deltagarna i SuomiAreena vika in till kyrkans “Muutosterassi” (Förändringsterassen) under dygnets alla timmar  prata samt skriva ned sina önskemål och förhoppningar om livet, tron, kyrkan och världen.
In vek inte bara vanligt folk. Presidenten, politiker och samhällspåverkare gjorde också en runda via “Muutosterassi”.
Det är en självklarhet för en folkkyrka att finnas där folket finns. Och det blir med sjunkande medlemstal och ökad okunskap om vad kyrkan står för allt mer angeläget med en kyrka “utanför murarna”, på gator och torg, i gränder och på samhällets bakgårdar.
Men lika viktigt som att vara på plats är det för kyrkan att veta vem man är, och framförallt vad man står för. Vi gör rätt långt samma sociala, diakonala och människoinriktade arbete som många andra och visst delar vi synen på människors okränkbara och lika värde med andra ideella organisationer.
Men på en punkt skiljer vi oss. Kyrkans brand är Kristus och dess närvaro och existens är helt beroende av detta. Vi är mera än en andlig version av Röda Korset, Amnesty eller Greenpeace. Vi är Kristi kyrka, som förutom att lindra människors nöd i detta livet, också har ett budskap inför evigheten. Den saken är det skäl att komma i håg också när kyrkan är på sommarbete.

Nytt alternativ eller kejsarens nya kläder

De senaste dagarnas politiska turbulens har varit en intressant följetong. Sällan har värdefrågorna spelat så stor roll i debatten som nu. Statsminister Sipilä och finansminister Orpo har gång efter annan distanserat sig från sannfinländarnas Jussi Halla-aho med argumentet att de inte kan dela hans värderingar gällande västerländska demokratiska värden och människosyn.

Överlag har deras tydliga gränsdragning mottagits med en stor tillfredställelse. De har markerat en gräns som det inte går att överträda. Sedan hade naturligtvis många gärna sett att den gränslinjen dragits både tidigare och skarpare.

Värderingar ligger – oberoende av om vi är medvetna om dem eller ej – till grund för all mänsklig verksamhet och allt beslutsfattande. Detta även om vi sällan talar så öppet om dem som nu har skett. Oftast har värderingarna blivit festtalsfloskler eller gömts undan i partiprogram och strategidokument för att sedan hastigt glömmas bort i det dagliga beslutsfattandet.

Det är lätt att orera om värderingar. Utmaningen ligger i att också tillämpa dem. Det återstår att se hur det blir med den saken. Trovärdigheten ligger som bekant inte i orden utan i de konkreta handlingarna, och det är en helt annan sak som framtiden får utvisa.

Om nu värden som medmänsklighet, internationalism och alla människors lika rättigheter skall lyftas upp på agendan så borde det betyda att man på nytt överväger t.ex. inställningen till familjeåterförening, nivån på utvecklingsbiståndet och nedskärningar i socialskyddet för de mest utsatta grupperna.

Och om ”Nytt alternativ” skall bli något annat än kejsarens nya kläder så måste nog det sannfinländska mantrat om att hjälpa den lilla människan konkretiseras i andra värderingar än hitintills. Frågan är om det nu finns ett så stort hjärta att ”Nytt alternativ” ser det nya alternativet; nämligen att den lilla människan inte bara har vit hudfärg och bor i Finland, utan möter oss i flyktingen, i den nyinflyttade grannen från Irak eller i en sjuk åldring som bara kan prata svenska. ”I Kristus finns ej öst och väst och inte syd och nord …”

Det är utmanande att tala om värderingar, för frågan om hur de förverkligas kommer tillbaka som en bumerang. Därför vilar det en tung bevisbörda på de som de senaste dagarna mångordigt och med patos har talat om alla människors lika värde, öppenhet, tolerans och vikten av västerländska demokratiska principer.

Nu börjar vardagen och den kommer naturligtvis att visa om det bara var tomma ord eller ett nytt alternativ. Förhoppningsvis finns det något mera än ett politiskt rävspel och kallhamrad cynism bakom de senaste dagarnas ”värdediskussion”. Det sista vårt land, vår regering och vårt folk nu behöver är en värdedevalvering.

Från missmod till hopp

Det går utför för kyrkan, åtminstone om man tittar på statistiken. De flesta kurvor pekar neråt, det må sedan handla om medlemsantal, antalet gudstjänstbesökare eller de barn och ungdomar som deltar i verksamheten.

Det är – som ovan – lätt att fokusera på det negativa, men negativismen blir tyvärr ofta en självuppfyllande profetia och därför är det viktigt att inte låta den diktera agendan. För det finns också ljuspunkter i det som annars ter sig som ett kompakt mörker. I fjol steg antalet konfirmerade med ett par procentenheter jämfört med året innan. Musikevenemang och konserter drar mera människor till kyrkan än tidigare och denna sommar kommer tusentals personer i Svenskfinland att samlas till läger, sommardagar och andra kyrkliga samlingar. Och även om de här goda nyheterna inte uppväger de mindre goda är det av största vikt att vi inte låter domedagsprofetiorna utgöra det dominerande scenariot.

Jag deltog själv eller medverkade under en veckas tid i tre välbesökta gudstjänster som alla präglades av värme och hopp. Den gemensamma tvåspråkiga avslutningsgudstjänsten för kyrkodagarna i Åbo samlade uppskattningsvis 3-4000 deltagare. Det var garanterat det största evenemanget i Åbo den dagen.

På Kristi Himmelsfärdsdag hade jag glädjen att predika i en gemensam tvåspråkig märkesårsgudstjänst för församlingarna i Jakobstad, Pedersöre, Esse och Purmo. Församlingssången ljöd starkt och körerna bjöd på himmelska toner under valven i Pedersöre kyrka. Glädjen och gemenskapen gick inte att ta miste på och många var de som vid kyrkkaffet önskade en fortsättning nästa år.

Hemkommen till Borgå väntade senaste söndag mässa med prästvigning. I en välfylld domkyrka med påfallande många unga vuxna och konfirmander vigdes tre teologer till prästämbetet. För den som själv stod inför samma altare i samma ärende för 32 år sedan kändes det tryggt att veta att kyrkan lever vidare. Den här dagen var det tre teologer, som jag själv haft förmånen att få undervisa och följa i deras studier vid teologiska fakulteten, som efter några år av funderande tog emot kallelsen och gick in i prästämbetet.

Det är lätt att drabbas av missmod och alltid hittar vi saker att kritisera. Men missmod, allmän negativism och kritik för sällan med sig något gott. Snarare tenderar de att förpesta vårt eget liv och umgänget med andra.

Vi skall givetvis se oss i spegeln och vara öppna för förändring, men Kristi kyrka får aldrig bli ett härbärge för jeremiader och undergångsprofetior. Det strider helt mot dess ideologi. Det samfund som per definition är en hoppets budbärare i världen får aldrig låta mörkret ta överhanden i sin egen själ.

Är det mörkt så tänder vi ljus och ser vi ljus i slutet av tunneln så hjälps vi åt och vandrar mot det ljuset. Och så är det bra att veta att statistiken inte säger hela sanningen. Det finns mycket tro som inte går att statistikföra. Och till syvende och sist tror vi inte på statistiken utan på en Gud som kan uppväcka döda och som också vill leda oss och sin kyrka från missmod till hopp.

Fångad i sig själv

 

Håller kyrkan på att bli en fånge i sin egen administration? Den frågan kan ställas efter vårens kyrkomöte. Kyrkomötet tog då ställning till den omfattande utredning som framtidskommittén gjort och som nu hade beretts av kyrkomötets framtidsutskott.

Beslutet blev en omfattande historia om sammanlagt 17 klämmar som omfattade allt från en önskan om att utöka ungdomars och frivilligas påverkningsmöjligheter till direkta inbesparingar inom centralförvaltningen för att anpassa kostymen till ett avsevärt mindre medlemsantal än i dag.

Det gick inte att ta miste på den frustration som en del av ledamöterna uttryckte. Det går för långsamt och det görs för lite för att kyrkan skall klara de stora utmaningar som ligger framför. Samtidigt är det uppenbart att man bara har sig själv att skylla. Vi har byggt upp en omfattande, invecklad, dyr och trög administration som gör att vi hela tiden slår huvudet i taket då reformer skall vidtas.

Kyrkomötets beslut om kyrkans framtida organisation och verksamhet är inte tillräckligt, men det är som ombudet Patrik Hagman säger i Kyrkpressen, en puff i rätt riktning. Hur långt puffen räcker återstår att se. Risken finns att den här puffen inte ger särskilt god styrfart åt kyrkans skepp, utan kyrkan akterseglas därför att organisationen överlevt sig själv.

När jag tog del av diskussionen och den omfattande behandlingen av alla de sjutton klämmarna kunde jag inte värja mig för tanken att det jag bevittnade var ett utmärkt exempel på det tyska talesättet, ”Varför göra det enkelt då man kan göra det invecklat.

Egentligen hade det räckt med att ställa två frågor inför framtiden och de inbesparingar och omprioriteringar som onekligen måste göras. De två enkla frågorna är: Vad skall kyrkostyrelsen och stiften göra? Hur mycket medel anslår vi för ändamålet? Med denna vägkost kan vi rätt snabbt ge svar på hur vi prioriterar och vad vi gör.

Nu blev resultatet återigen en mängd utredningar och betänkanden som ytterligare belastar centralförvaltningen och tar tid från grunduppgiften och som vart och ett skall manglas i tidsdryga processer. Allt medan kyrkans skepp seglar vidare och farvattnen blir allt mera osäkra.

Nu pekar jag inte finger åt kyrkomötesombuden. De är också pantfångar i ett system som är alltför invecklat och långsamt för att kunna reagera effektivt på dagens utmaningar. Men det finns en oro och frustration både på lokalplanet och inom centralförvaltningen som vi nu måste ta på allvar. Och framförallt måste vi sluta med att sjösätta stora landsomfattande projekt och istället flexibelt möta medlemmarnas behov.