Agent 007 med rätt att döda

Många av oss har sett den välklädda agenten på film. Fastän skådespelarna byts ut tenderar rollfiguren att fascinera generation efter generation. Jag talar om James Bond, agent 007, med rätt att döda. I James Bonds värld är det under vissa omständigheter helt legitimt att döda. När landets säkerhet står på spel är ett mord ingenting som man reflekterar över. Det görs enkelt och sofistikerat med utstuderat moderna vapen.

Film är naturligtvis film och avståndet till verklighetens agenter är stort. Men frågan om rätten att döda kvarstår. Vem har rätt att utsläcka liv och under vilka premisser kan det ske?

Det nya medborgarinitiativet om eutanasi som nu behandlas i riksdagen, ställer frågan om livet och dess gränser på sin spets. Kan eutanasi i form av aktiv dödshjälp försvaras under vissa omständigheter, eller överträder vi här en gräns som för oss in på ett sluttande plan. Ett plan vars yttersta konsekvenser vi inte kan se i dag?

Förespråkarna menar att det under vissa omständigheter är motiverat att tillåta eutanasi, för att skona en människa som ändå kommer att dö från svår smärta och ett långt och outhärdligt lidande. Andra – och till den skaran räknar jag mig själv – är inte lika övertygade. Jag menar att det inte går att reducera frågan om eutanasi till enbart en fråga om outhärdlig smärta, meningslöshet och lidande. Det handlar också om etik och människosyn. Valfriheten och rätten att själv bestämma – hur viktiga de än är för vår tids människa – får inte göras till kriterier som dikterar beslut om liv och död.

Vad ligger då bakom det starka stödet för eutanasi? Kan det vara så att vi moderna människor inte orkar stå ut med tanken på att vi blir gamla och krafterna avtar? Är det rädslan inför det obekanta, döden, som gör att vi måste tänja på gränserna och garantera oss möjligheten och rätten att ta vårt liv i egna händer?

Det är ett medicinskt faktum att det går att lindra smärta och lidande. Många erfarna läkare konstaterar entydigt att de inte i sin yrkesutövning mött en sådan smärta som de inte kan lindra. Den palliativa vården i livets slutskede har också utvecklats enormt under senare år och det finns fortfarande potential att ta den ett steg längre. Är det då inte bättre att utveckla vården istället för att ta livet av patienten? Eller skall vi medvetet införa en dödskultur inom sjukvården i vårt land?

Eutanasi blir lätt ett sluttande plan. Det här bevisas av erfarenheterna från Holland och Belgien som har gått i bräschen för utvecklingen. Av dem som i Belgien beviljas eutanasi dödas 15 % trots att sjukdomen inte beräknas leda till döden inom kort. I Holland och Belgien medges i dag eutanasi också för senildementa och de som lider av depressiv sjukdom. Den här utvecklingen skrämmer och visar att eutanasi – trots förespråkarnas påståenden om motsatsen – leder ut på ett sluttande plan.

James Bond må i sin värld ha rätt att döda. Jag är emellertid övertygad om att vi inte behöver sjukvårdspersonal som med lika sofistikerade medel och injektioner släcker ut liv, när deras uppgift tvärtom är att vårda och slå vakt om livet. Den dag ”vitklädda agenter” med rätt att döda går i våra sjukhuskorridorer är jag övertygad om att vi tappat något omistligt i vår människosyn, nämligen respekten för livet. Det känns alltid otryggt när människan börjar leka Gud.

Nu är det hög tid att tänka efter, men helst göra det förrän det är för sent. De politiker som nu driver frågan bär ett stort ansvar. Riksdagen som skall besluta bär ett ännu större ansvar. Och låt oss inte glömma att livet och döden är de två saker inför vilka vi människor alltid står ödmjuka, förvånade och frågande. Ingen av oss har valt att födas och ingen av oss kan undvika döden. Båda vilar i den högstes händer och det är kanske bäst så.

Finns kyrkan kvar när ljusen släcks?

På många håll i vårt land släcks ljusen, ett efter ett. Jag talar symboliskt om den utveckling som drabbar många landsortskommuner. Posten lägger ner, butiken stängs och skolan slås igen för att elevunderlaget inte räcker till.

Den pågående strukturomvandlingen är på många håll både smärtsam och förödande för dem som drabbas. Vardagen blir svårare att klara av och utvecklingen påskyndar utflyttningen och utarmningen av glesbygden.

Ända tills nu har kyrkan varit något av en motkraft. När andra har släckt ljuset har kyrkan envist bitit sig kvar. Den lokala prästen har predikat, döpt, konfirmerat och jordfäst. Kantorn har samlat barnen till barnkören och kyrkokören har troget – trots stigande medelålder – berikat gudstjänstlivet. Och diakonissan har besökt de gamla, läst Bibeln med dem, lyssnat till deras frågor och delat deras oro över tilltagande ohälsa och sjukdom.

Men nu håller också kyrkan på att lämna glesbygden. I många prästgårdar har ljuset för länge sedan släckts. Församlingssammanslagningar och större ekonomiska enheter har bidragit till att präster och andra kyrkligt anställda i allt högre grad bosätter sig i tätorterna och gör sedan tjänstebesök i de små glesbygdsförsamlingarna.

Jag vill inte peka finger. Jag är medveten om att när bägge i familjen arbetar så är det lättare om man bor i en tätort. Och ja, visst vill de flesta präster och kyrkligt anställda ingå i ett större arbetslag. Det blir mera inspirerande och kreativt på det sättet.

Men samtidigt förlorar kyrkan något av sin själ om den här utvecklingen fortgår. Kyrkan är inte blott och bart en tjänsteorganisation som har gjort sitt när postludiet klingat ut och kistan sänkts i graven. Kyrkan är Kristi kropp, en levande organism. Den är de heligas samfund där tron bygger på möten och personliga relationer. Det gör skillnad om prästen bor i församlingen, handlar i butiken (om den finns kvar) och möter andra föräldrar på skolans föräldramöte. Prästens kvällspromenad med barnvagnen genom kyrkbyn är mera än rekreation och motion. Den är också en påminnelse om att Kristi kyrka finns personifierad på orten.

Den svenska teologen Joel Halldorf frågar i tidningen Dagen om fokuseringen på större enheter och effektivare arbete lett till att ekonomi och förvaltning kört över teologin. Halldorf uppmanar också teologerna att ta tillbaka ledarskapet i kyrkan. Han citerar Linköpingsbiskopen Martin Modeus;

Relationer kräver närvaro, beständighet, lokalt engagemang, det kräver fokus och det tar tid. En präst, till exempel, som vill ha djuprelationer med församlingen kan inte ha ett kontor på en annan ort och bara dyka upp då och då för att leda verksamhet. En präst behöver vara närvarande i vardagen i församlingen också som människa.

Jag håller helt med Modeus. Det här är en ödesfråga för kyrkan, om och i den mån vi vill kalla oss en folkkyrka och ha ambitionen att betjäna hela folket. Av det här följer ett par viktiga frågor; Var finns de präster (och andra anställda för den delen) som känner ett kall att bo i församlingen för att dela vardag och helg, glädje och sorg med församlingsmedlemmarna? Är vi beredda att offra lite av bekvämligheten för att bygga gemenskap och församling från grunden med de människor som med hänvisning till ekonomin svikits av stat, kommun, post och de stora livsmedelskedjorna.

Det var inte bara på Jesu tid som det fanns människor som var som får utan herde. De finns också i dag på många orter i vårt land. I den situationen är det en trovärdighetsfråga för kyrkan om det finns en herde som är närvarande och delar församlingsmedlemmarnas liv och vardag.

http://www.dagen.se/ledare/okat-avstand-inom-forsamlingen-hotar-identiteten-1.926194

När tron sitter i ryggmärgen

Jag står längst bak i den proppfulla kyrkan i Panchia i Val de Fiemme i norra Italien. Jag både passar in och känner ett litet utanförskap. Jag passar in därför att jag är kristen och känner gemenskap med de som samlats där. Utanförskapet kommer sig av att språket och kulturen är annorlunda. Dessutom är jag troligtvis den ende lutheranen bland idel katoliker.

Men mest av allt är jag lite avundsjuk, om man nu får ha sådana känslor i Guds hus. Jag avundas den naturlighet som präglar byborna och de tillresta turisterna varav de flesta skall delta i långloppet Marcialonga. Här finns det ingen blygsel. Andligheten sitter i ryggmärgen då de en efter en kommer in, böjer sitt huvud, doppar tre fingrar i vigvattnet och tecknar sig med korsets tecken. Med samma förvåning noterar jag hur många mellaneuropeiska och italienska skidåkare unnar sig en paus i vallandet för att låta Gud själv tala till dem om livets väsentligheter och oväsentligheter. Allt har sin tid! Att valla har sin tid och att gå i mässa har sin tid, om man nu kan travestera Predikaren på det sättet!

Jag förundras också över hur vardagsbekymren flätas samman med kyrkans heliga mysterier när en mor ber sin kanske tioåriga son springa hem efter lillebrors leksak så att denne skall klara av hela mässan utan desto mera ljudliga protester. Det tar fem minuter så är saken fixad. Lillebror är nöjd och familjen firar mässa i lugn och ro.

Delaktigheten värmer likaså. Korgossarna som med stolthet går i processionen, tänder ljus och assisterar vid nattvarden. Inga instruktioner behövs och ingen osäkerhet anas. Det sitter i ryggmärgen. De har gjort det förr och de har en färdighet som bär dem i och genom livet. De är delaktiga i det heliga mysteriet. Vad av detta som de bär med sig i hjärtats innersta rum, och hur denna erfarenhet kommer att påverka deras liv, kan blott Herren ana.

Ja, jag vet att det är lite av glansbild över min beskrivning. Det finns också katolska kyrkor som står tomma, och jag vet att verkligheten inte är lika vacker överallt. Men ändå. Jag saknar denna naturlighet i mitt eget sammanhang. Jag börjar längta efter de många som kan lämna det de har för händer, och komma därför att mässan och mötet med den uppståndne i bröd och vin är viktigt för dem.

Jag saknar också den självklara, andliga ryggmärgsreflexen som med riternas och symbolernas hjälp öppnar himlens dörr på glänt, åtminstone för en stund, en helt vanlig lördag kväll. Och detta dagen innan årets stora idrottsutmaning går av stapeln. Den tro som inte gör Gud till ett påhäng. En tro där vardag och helg, livets trivialiteter och Guds heliga närvaro smälter samman i ett oändligt nu. Gud mitt ibland oss.

Så jag vandrar långsamt mot mitt hotell i den mörka italienska kvällen. Det är lite kyligt på 1000 meters höjd, men värmen, spontaniteten, naturligheten och andligheten från mässan värmer och manar till eftertanke.

 

 

Andliga barfotabarn

Vi lever i ett av världens rikaste länder och berättar då och då med stolthet i rösten för andra om att Finland är ett välfärdsland. Och visst är det fortfarande så, trots att inkomstklyftorna tenderar att öka och klasskillnaderna blir mer uppenbara.

Men hur definierar vi rikedom? Och kan man vara rik men ändå fattig? Svaret på den sistnämnda frågan är ett otvetydigt ja. Sett i ett globalt perspektiv är Matti Meikäläinen välbärgad. Men mitt i rikedomen smyger sig fattigdomen sakta men säkert in i själens skrymslen och vrår.

Johannes skrivning i Upp. 3.17 ger perspektiv på begreppen rikedom och välfärd; Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.

Mitt i välfärden exponeras från och till en inre, andlig fattigdom. Många har glömt sin historia och kultur. Allt flera förlorar sakta men säkert sina kristna bilder och berättelser och står därför tomhänta när livet rammas, vilket sker förr eller senare för alla av oss. Vad skall vi ty oss till när vi tappar våra bilder, sånger och böner som kunde vara vår tolkningsnyckel när det oförklarliga drabbar i form av sjukdom, ångest och ond, bråd död?

Vi har också förlorat vårt kristna språk och då talar jag inte bara i termer av en förlorad gudsdimension. När de kristna bilderna och det religiösa språket trängs ut i marginalerna har vi även svårt att möta konstens och litteraturens världar, eftersom de ofta relaterar till kristna bilder och symboler. Den som inte kan sin Bibel har svårt att t.ex. förstå djupet i Leonard Cohens Halleluja.

När vi inte mera heller lär oss utantill, eller som det på engelska så fint heter ”by heart”, så tappar vi också vårt hjärta. Det vi kan ”by heart” hjälper oss i situationer när vi skall tolka och sätta ord på livets glädje och sorg. Och omvänt, om vi inte har ord som vi lärt oss ”by heart” har vi svårt att tolka livet och finna mening i tillvaron. Den som inte har orden och berättelserna i sitt hjärta är illa rustad att möta livet.

Det finns många barfotabarn som går genom livet, illa rustade att möta detsamma. Dessa offer för ”modern” uppfostran och en pedagogik som gjorde bekvämligheten till en dygd när man degraderade utantill läsning och minneskunskap till gammalmodigheter och onyttigheter.

När man har glömt sitt Fader vår, tappat språket och förträngt de heliga bilderna står man lätt ensam i en snabbspolande fragmentarisk värld, mitt i ett virrvarr av intryck och frågar; Vem är jag? Varför finns jag till? Och vad är det för mening med mitt liv?

Frågorna är angelägna. De är inte bara psykologiska utan också andliga. Därför är det viktigt att kyrkan fortsätter att berätta den stora berättelsen om mannen från Nasaret som helade sjuka, upprättade utstötta och förlät synder. Den berättelsen är på många sätt både livsbejakande och livsavgörande. Och den ger något att ta spjärn emot när livet far fram med oss.

Nytt år och ny blogg

Allt har sin tid. Det gäller också bloggar. Nyckelnbloggen har under många år fungerat som en kanal mellan oss på Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) och de anställda i Borgå stift. Bloggen startade som ett komplement till tidningen Nyckeln och var till en början rätt långt en professionsblogg riktad till kyrkans anställda.

Efter en del funderande har vi på KCSA kommit till att det är dags att gå vidare. Nyckelnbloggen läggs ner och istället lanserar vi en ny blogg kyrka nu. Som namnet säger ligger fokus på vad det betyder att leva som kristen och vara kyrka här och nu. Kyrka nu strävar efter att vara en blogg med tummen på tidens puls. Den analyserar och kommenterar aktuella händelser i kyrka och samhälle och diskuterar den kristna trons relevans för dagens människor. Den kan ibland vara försiktigt lågmäld andra gånger frimodigt ifrågasättande. Grunden är dock klar. Vi står för samma värderingar och tro som evangeliernas Jesus.

Vi hoppas att du som har följt Nyckelbloggen också fortsätter att följa oss på kyrka nu. Vi skall göra vårt bästa för att informera om och diskutera, fördjupa och analysera det som sker i kyrka och samfund. Ibland blir det mera populärt och lättsmält. Andra gånger är tuggmotståndet större. Men i allt ber, hoppas och tror vi att det som skrivs manar till eftertanke och reflektion, till uppbyggelse och frimodighet att leva som kristna och uttrycka vår gemensamma tro.

Lanseringen av bloggen kyrka nu innebär även att vi utökar skaran bloggare. Vi inbjuder varje år några gästbloggare som regelbundet delar med sig av sina erfarenheter och tankar. Våra gästbloggare behandlar, med avstamp i sin vardag och sina erfarenheter,  allt mellan himmel och jord då de tar sig an lokala, nationella och globala frågeställningar och utmaningar.

Förutom våra gästbloggare möter du då och då också oss som jobbar på KCSA. Vi bloggar kring vårt arbete och frågor som är aktuella i stiftet och församlingarna.

Välkommen till kyrka nu. Vi hoppas du skall trivas med oss. Vi ser gärna att processen kring bloggen är dialogdriven, vilket betyder att du gärna får kommentera och diskutera med oss på facebook eller i bloggens kommentarfält.

 

Sixten Ekstrand

Direktor

Kyrkans central för det svenska arbetet