Kyrkans verksamhet förändras märkbart under sommaren. Den regelbundna veckoverksamheten och körerna tar paus. För många anställda betyder sommaren ett intensivt pendlande mellan avkopplande semester och intensiva konfirmandläger. I en del församlingar märks det som man skämtsamt brukar kalla “villafarelsen” som en markant nedgång i antalet gudstjänstbesökare.
Medan en del av arbetet vilar händer mycket på annat håll. Väckelserörelsernas sommardagar och läger samlar under några korta sommarveckor uppskattningsvis 150 000 deltagare. Dessutom är kyrkan närvarande under bostadsmässan och olika festivaler.
Också under årets SuomiAreena i Björneborg var kyrkan mycket synlig. Representanter för kyrkan medverkade i samtal och diskussioner. I kyrkoparken musicerades och sjöngs det under hela veckan och dessutom sjöngs psalmer av hjärtans lust på både svenska och finska under evenemangen Psalm, vin och visa. På torget kunde deltagarna i SuomiAreena vika in till kyrkans “Muutosterassi” (Förändringsterassen) under dygnets alla timmar prata samt skriva ned sina önskemål och förhoppningar om livet, tron, kyrkan och världen.
In vek inte bara vanligt folk. Presidenten, politiker och samhällspåverkare gjorde också en runda via “Muutosterassi”.
Det är en självklarhet för en folkkyrka att finnas där folket finns. Och det blir med sjunkande medlemstal och ökad okunskap om vad kyrkan står för allt mer angeläget med en kyrka “utanför murarna”, på gator och torg, i gränder och på samhällets bakgårdar.
Men lika viktigt som att vara på plats är det för kyrkan att veta vem man är, och framförallt vad man står för. Vi gör rätt långt samma sociala, diakonala och människoinriktade arbete som många andra och visst delar vi synen på människors okränkbara och lika värde med andra ideella organisationer.
Men på en punkt skiljer vi oss. Kyrkans brand är Kristus och dess närvaro och existens är helt beroende av detta. Vi är mera än en andlig version av Röda Korset, Amnesty eller Greenpeace. Vi är Kristi kyrka, som förutom att lindra människors nöd i detta livet, också har ett budskap inför evigheten. Den saken är det skäl att komma i håg också när kyrkan är på sommarbete.
Kategori: Kyrka nu
Nytt alternativ eller kejsarens nya kläder
De senaste dagarnas politiska turbulens har varit en intressant följetong. Sällan har värdefrågorna spelat så stor roll i debatten som nu. Statsminister Sipilä och finansminister Orpo har gång efter annan distanserat sig från sannfinländarnas Jussi Halla-aho med argumentet att de inte kan dela hans värderingar gällande västerländska demokratiska värden och människosyn.
Överlag har deras tydliga gränsdragning mottagits med en stor tillfredställelse. De har markerat en gräns som det inte går att överträda. Sedan hade naturligtvis många gärna sett att den gränslinjen dragits både tidigare och skarpare.
Värderingar ligger – oberoende av om vi är medvetna om dem eller ej – till grund för all mänsklig verksamhet och allt beslutsfattande. Detta även om vi sällan talar så öppet om dem som nu har skett. Oftast har värderingarna blivit festtalsfloskler eller gömts undan i partiprogram och strategidokument för att sedan hastigt glömmas bort i det dagliga beslutsfattandet.
Det är lätt att orera om värderingar. Utmaningen ligger i att också tillämpa dem. Det återstår att se hur det blir med den saken. Trovärdigheten ligger som bekant inte i orden utan i de konkreta handlingarna, och det är en helt annan sak som framtiden får utvisa.
Om nu värden som medmänsklighet, internationalism och alla människors lika rättigheter skall lyftas upp på agendan så borde det betyda att man på nytt överväger t.ex. inställningen till familjeåterförening, nivån på utvecklingsbiståndet och nedskärningar i socialskyddet för de mest utsatta grupperna.
Och om ”Nytt alternativ” skall bli något annat än kejsarens nya kläder så måste nog det sannfinländska mantrat om att hjälpa den lilla människan konkretiseras i andra värderingar än hitintills. Frågan är om det nu finns ett så stort hjärta att ”Nytt alternativ” ser det nya alternativet; nämligen att den lilla människan inte bara har vit hudfärg och bor i Finland, utan möter oss i flyktingen, i den nyinflyttade grannen från Irak eller i en sjuk åldring som bara kan prata svenska. ”I Kristus finns ej öst och väst och inte syd och nord …”
Det är utmanande att tala om värderingar, för frågan om hur de förverkligas kommer tillbaka som en bumerang. Därför vilar det en tung bevisbörda på de som de senaste dagarna mångordigt och med patos har talat om alla människors lika värde, öppenhet, tolerans och vikten av västerländska demokratiska principer.
Nu börjar vardagen och den kommer naturligtvis att visa om det bara var tomma ord eller ett nytt alternativ. Förhoppningsvis finns det något mera än ett politiskt rävspel och kallhamrad cynism bakom de senaste dagarnas ”värdediskussion”. Det sista vårt land, vår regering och vårt folk nu behöver är en värdedevalvering.
Från missmod till hopp
Det går utför för kyrkan, åtminstone om man tittar på statistiken. De flesta kurvor pekar neråt, det må sedan handla om medlemsantal, antalet gudstjänstbesökare eller de barn och ungdomar som deltar i verksamheten.
Det är – som ovan – lätt att fokusera på det negativa, men negativismen blir tyvärr ofta en självuppfyllande profetia och därför är det viktigt att inte låta den diktera agendan. För det finns också ljuspunkter i det som annars ter sig som ett kompakt mörker. I fjol steg antalet konfirmerade med ett par procentenheter jämfört med året innan. Musikevenemang och konserter drar mera människor till kyrkan än tidigare och denna sommar kommer tusentals personer i Svenskfinland att samlas till läger, sommardagar och andra kyrkliga samlingar. Och även om de här goda nyheterna inte uppväger de mindre goda är det av största vikt att vi inte låter domedagsprofetiorna utgöra det dominerande scenariot.
Jag deltog själv eller medverkade under en veckas tid i tre välbesökta gudstjänster som alla präglades av värme och hopp. Den gemensamma tvåspråkiga avslutningsgudstjänsten för kyrkodagarna i Åbo samlade uppskattningsvis 3-4000 deltagare. Det var garanterat det största evenemanget i Åbo den dagen.
På Kristi Himmelsfärdsdag hade jag glädjen att predika i en gemensam tvåspråkig märkesårsgudstjänst för församlingarna i Jakobstad, Pedersöre, Esse och Purmo. Församlingssången ljöd starkt och körerna bjöd på himmelska toner under valven i Pedersöre kyrka. Glädjen och gemenskapen gick inte att ta miste på och många var de som vid kyrkkaffet önskade en fortsättning nästa år.
Hemkommen till Borgå väntade senaste söndag mässa med prästvigning. I en välfylld domkyrka med påfallande många unga vuxna och konfirmander vigdes tre teologer till prästämbetet. För den som själv stod inför samma altare i samma ärende för 32 år sedan kändes det tryggt att veta att kyrkan lever vidare. Den här dagen var det tre teologer, som jag själv haft förmånen att få undervisa och följa i deras studier vid teologiska fakulteten, som efter några år av funderande tog emot kallelsen och gick in i prästämbetet.
Det är lätt att drabbas av missmod och alltid hittar vi saker att kritisera. Men missmod, allmän negativism och kritik för sällan med sig något gott. Snarare tenderar de att förpesta vårt eget liv och umgänget med andra.
Vi skall givetvis se oss i spegeln och vara öppna för förändring, men Kristi kyrka får aldrig bli ett härbärge för jeremiader och undergångsprofetior. Det strider helt mot dess ideologi. Det samfund som per definition är en hoppets budbärare i världen får aldrig låta mörkret ta överhanden i sin egen själ.
Är det mörkt så tänder vi ljus och ser vi ljus i slutet av tunneln så hjälps vi åt och vandrar mot det ljuset. Och så är det bra att veta att statistiken inte säger hela sanningen. Det finns mycket tro som inte går att statistikföra. Och till syvende och sist tror vi inte på statistiken utan på en Gud som kan uppväcka döda och som också vill leda oss och sin kyrka från missmod till hopp.
Prata om porr med barn och unga
Det råder stor okunskap om nätpornografi bland fostrare i skolor, församlingar och hem. Det känns både svårt och onaturligt att prata om porr. Samtidigt är konsumtion av porr väldigt utbrett bland unga, det är skadligt och kan orsaka beroende på samma sätt som droger.
I slutet av april ordnade Kyrkostyrelsen ett seminarium om barn, unga och nätpornografi. Som föreläsare fungerade författaren och prästen Ulrica Stigberg, som jobbat de senaste 17 åren på Fryshuset i Stockholm, ett allaktivitetshus för ungdomar. Stigberg har tillsammans med Maria Ahlin skrivit boken Visuell drog – om barn, unga och nätporr som kom ut 2016.
– I Sverige är medelåldern då pojkar börjar konsumera pornografi 12,3 år. Av 16-åriga pojkar har 96% konsumerat porr. Tio procent gör det varje dag och 8% konsumerar mer porr än man skulle vilja, säger Stigberg.
Stigberg har satt sig in i ungas konsumtion av pornografi genom att prata med ungdomarna själva. När såg du porr första gången? Vad hände sedan? Ofta har ungdomarna upplevt det befriande och som en lättnad att få prata om saken.
Stigberg upplever att det saknas trygga platser där unga kan prata om pornografi. Samtidigt kritiserar hon skolor som ger tillgång till datorer och pekplattor, men som inte har installerat filter som hindrar barnen att komma in på skadligt material.
Porr påverkar hjärnan och skapar beroende
På seminariet medverkade också Petra Berg, psykoterapeut, som förklarar vad som händer i hjärnan när man ser på porr.
– Hjärnans belöningssystem kidnappas och vill hela tiden ha grövre och grövre bilder för att få samma kick. För barn är det speciellt problematiskt att se på porr eftersom ett barns hjärna är färdigutvecklad först vid 25 års ålder.
Både Stigberg och Berg jämför pornografikonsumtion med alkoholkonsumtion. Man kan ha samma inställning till porr som till alkohol. Ju senare ungdomarna dricker desto bättre, ju mindre de dricker desto bättre. Att prata om skadorna med tidig alkoholkonsumtion är dock betydligt vanligare än att prata om skador av porrkonsumtion.
Stöd för de unga
I Svenskfinland har Folkhälsan expertis inom området. Där jobbar Suss Åhman som sakkunnig i sexuell hälsa. Som bäst tar hon fram ett nytt material som ska hjälpa lärare att prata om porr och sex. Materialet beskrivs i senaste nummer av tidningen Hem och skola. Åhman uppmanar vuxna att inte gömma huvudet i sanden och låtsas att ens egna barn, klass eller grupp inte berörs. I så fall är det barnen som blir de stora förlorarna.
———————
Videoupptagning från seminariet Barn unga och nätporr med Ulrica Stigberg, Petra Berg och moderatorn Erika Rönngård, klicka här för att se den.
En längre artikel på basen av seminariet om barn unga och nätporr kan du läsa i tidningen Nyckeln, nummer 4/2017 som kommer ut i augusti.
Här en länk till tre videoföreläsningar med Suss Åhman där hon bland annat pratar om hur man kan prata om sex och porr med barn både under och i lågstadieålder.
Kyrkpressen har en artikel med Ulrica Stigberg i nummer 18/2017.
Stigberg och Berg blev intervjuade av Yle Vega den 25.4. Lyssna på Yle Arenan från 29 minuter framåt.
Är den lutherska kyrkan döende?
Sam Nujoma-stadion i Windhoek, Namibia, vibrerar av liv, färger och sång. Över tiotusen lekmän, präster och biskopar från södra Afrika och från hela den globala lutherska familjen är samlade för att komma ihåg femhundra år av reformation. Mellan Wittenberg till Windhoek har reformationen under ett halvt årtusende vuxit till en global medborgare. Luther skulle denna dag speciellt ha glatt sig över sången, som med folkliga tongångar från olika håll av världen förkunnar Kristus.
För oss i Finska Missionssällskapets arbete har festligheterna en alldeles speciell emotionell klang. År 2018 har det gått 150 år sedan de första missionärerna sändes ut från Helsingfors. Deras, och de senare utsändas, arbete möjliggjordes av oräkneliga små gåvor, givna av vanliga och ofta fattiga församlingsmedlemmar i Finland. Under årtionden har tonvis med sockor och tröjor stickats och dukar sytts i kärlek till vår nästa i fjärran. Detta gjorde det möjligt för det glada budskapet om Kristus att delas i ord och i handling. I Namibia växte församlingar. Man praktiserade diakoni, man utvecklade utbildningsväsendet och byggde upp hälsovården. I Namibia glömmer man inte att allt detta utgjorde en god grund för kampen för självständigheten, som blev verklighet 1990.
Festgudstjänsten på Sam Nujoma-stadion påminner om att världen förändras. Lika lite som vi kunde de första missionärerna förstå bredden och djupet och vidden av det goda budskapet. Berättelserna från Bibeln, som för oss främst handlar om skuld och förlåtelse, har visat sig ha oanade dimensioner av befrielse från rädsla, skam, och marginalisering. Evangeliet har fört med sig försoning och upprättelse mellan grupper som dehumaniserat varandra och förvägrat varandra mänskligt värde. Vittnesbörden från de olika kontinenterna är överraskande, utmanande och inspirerande.
Josiah Kibira, den första afrikanska presidenten för Lutherska Världsförbundet sade: ”Det finns ingen kyrka som är så fattig att den inte har något att dela med sig av. Det finns ingen kyrka som är så rik att den inte har något att ta emot.” Budskapet från de lutherska kyrkorna handlar om vår gemensamma kallelse att vittna om Kristus i ord och i handling i en värld fylld av syndens konsekvenser, såsom girighet, marginalisering, korruption, förtryck, könsrelaterat våld och utarmning av skapelsen. Riktningen går inte från norr till söder, eller från fattig till rik. Vi behöver alla lära oss att både ge och ta emot av Guds rika och mångsidiga gåvor och på det sättet vara ett tecken för Guds rike.
I Finland söker många församlingar nya former för att delta i missionsarbetet. Vår livsrytm är annorlunda nu än för några årtionden sedan. Basarer och auktioner fungerar inte mera på många ställen. Jag känner mig ändå genuint harmsen när jag hör nedlåtande uttalanden om syföreningstanter (och farbröder). Festgudstjänsten i Windhoek är en tackgudstjänst för den glädje, rättvisa och fred som ert arbete resulterat i globalt. Jag hade unnat varenda en av er som arbetar för missionen att vara med. Genom det arbete ni gjort och den information ni delat om livet i Afrika och Asien har ni förändrat och revolutionerat världen, en socka i taget.
Jubileet stärker mig i min tro på kyrkans livskraft. Under vår kyrkas kyrkomötes vårsession talade vi om kyrkans framtida strukturer. Trots att KCSA:s direktor på sitt typiskt tillspetsade sätt signalerar att besluten medför ovälkommet arbete är jag optimistisk gällande effekterna av framtidsbetänkandets klämmar om ungas plats i kyrkan, bättre utnyttjande av de resurser som finns i bl.a. missionsorganisationerna, och minskade församlingsavgifter till kyrkostyrelsen. I våra församlingar finns trots allt ett stort engagemang för delande av det goda budskapet, för diakoni och för påverkan mot orättvisor. Det gäller för oss att fortsätta att skapa goda strukturer för detta i vår kyrka.
Finlands kyrka och dess församlingar har också i framtiden en viktig plats i den globala gemenskap som samlades i Windhoek och gladde sig över 500 år av reformation. Utmaningarna är enorma. Som lokala kyrkor är vi beroende av varandra i förverkligandet av kallelsen att döpa och lära att hålla det Kristus lärt och demonstrerat för oss.
Fångad i sig själv
Håller kyrkan på att bli en fånge i sin egen administration? Den frågan kan ställas efter vårens kyrkomöte. Kyrkomötet tog då ställning till den omfattande utredning som framtidskommittén gjort och som nu hade beretts av kyrkomötets framtidsutskott.
Beslutet blev en omfattande historia om sammanlagt 17 klämmar som omfattade allt från en önskan om att utöka ungdomars och frivilligas påverkningsmöjligheter till direkta inbesparingar inom centralförvaltningen för att anpassa kostymen till ett avsevärt mindre medlemsantal än i dag.
Det gick inte att ta miste på den frustration som en del av ledamöterna uttryckte. Det går för långsamt och det görs för lite för att kyrkan skall klara de stora utmaningar som ligger framför. Samtidigt är det uppenbart att man bara har sig själv att skylla. Vi har byggt upp en omfattande, invecklad, dyr och trög administration som gör att vi hela tiden slår huvudet i taket då reformer skall vidtas.
Kyrkomötets beslut om kyrkans framtida organisation och verksamhet är inte tillräckligt, men det är som ombudet Patrik Hagman säger i Kyrkpressen, en puff i rätt riktning. Hur långt puffen räcker återstår att se. Risken finns att den här puffen inte ger särskilt god styrfart åt kyrkans skepp, utan kyrkan akterseglas därför att organisationen överlevt sig själv.
När jag tog del av diskussionen och den omfattande behandlingen av alla de sjutton klämmarna kunde jag inte värja mig för tanken att det jag bevittnade var ett utmärkt exempel på det tyska talesättet, ”Varför göra det enkelt då man kan göra det invecklat.
Egentligen hade det räckt med att ställa två frågor inför framtiden och de inbesparingar och omprioriteringar som onekligen måste göras. De två enkla frågorna är: Vad skall kyrkostyrelsen och stiften göra? Hur mycket medel anslår vi för ändamålet? Med denna vägkost kan vi rätt snabbt ge svar på hur vi prioriterar och vad vi gör.
Nu blev resultatet återigen en mängd utredningar och betänkanden som ytterligare belastar centralförvaltningen och tar tid från grunduppgiften och som vart och ett skall manglas i tidsdryga processer. Allt medan kyrkans skepp seglar vidare och farvattnen blir allt mera osäkra.
Nu pekar jag inte finger åt kyrkomötesombuden. De är också pantfångar i ett system som är alltför invecklat och långsamt för att kunna reagera effektivt på dagens utmaningar. Men det finns en oro och frustration både på lokalplanet och inom centralförvaltningen som vi nu måste ta på allvar. Och framförallt måste vi sluta med att sjösätta stora landsomfattande projekt och istället flexibelt möta medlemmarnas behov.
Finsk reklam gäller inte finlandssvenska kyrkodagar
Reklamen för de finska kyrkodagarna i Åbo väcker känslor. Reklamen föreställer en lättklädd kvinna försedd med texten ”Make him love you” (få honom att älska dig). De finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna har inget med den finska reklamkampanjen att göra.
‒ Arrangörerna av de finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna i Åbo har inte någonting att göra med den reklam som Kirkkopalvelut som arrangerar de finska kyrkodagarna nu kör ut, säger direktor Sixten Ekstrand vid Kyrkans central för det svenska arbetet som är en av huvudarrangörerna.
Han påpekar att de finlandssvenska och finska kyrkodagarna är två helt skilda evenemang.
‒ Den enda koppling som finns är att vi samarbetar kring ett par programpunkter. Den här reklamen har inte diskuterats med oss och skulle man ha gjort det hade vi gjort tummen ned, säger Ekstrand.
Också de andra finlandssvenska arrangörerna Finska missionssällskapet, Frikyrklig samverkan och Åbo svenska församling tar avstånd från den finska reklamkampanjen.
‒ Vi har inte varit med i utformningen av den finska reklamen och ska därför inte heller beskyllas för innehållet, säger tf. kyrkoherde Mia Bäck i Åbo svenska församling.
Kirkkopalvelut ry. som sköter kommunikationen av de finska kyrkodagarna får kritik för att de marknadsför evenemanget med bland annat en lättklädd kvinna.
– Det är en modig kampanj som vill väcka diskussion. Reklamkampanjen riktar sig till dem som annars inte är aktiva i församlingslivet och har utformats av ledningsgruppen för Kyrkodagarna, som består av representanter från både lokalförsamlingarna och Kirkkopalvelut, säger Salla Peltonen, kommunikationsansvarig på Kirkkopalvelut, till Kyrkpressen.
Kirkkopalvelut har också tidigare kritiserats för sina reklamkampanjer. Då har kritiken gällt insamlingen Gemensamt ansvar och bildsättningen av temat Vård i livets slutskede (2014) och Unga är framtidens hopp (2016).
Kyrkodagarna ordnas i Åbo 19-21 maj. De finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna ordnas i huvudsak på Marina Palace.
Tvångssvenska och religiös indoktrinering
Vi beskriver verkligheten med ord och våra ordval avslöjar obarmhärtigt vår egen position, våra fördomar och attityder. De politiker och debattörer som använder begreppet tvångssvenska säger med detta mera om sig själva än om ämnet ifråga. Samma sak gäller den seglivade debatten om religionsundervisningen i skolan som av en del fördomsfullt avfärdas som religiös indoktrinering.
Talar vi om tvångssvenska borde vi i konsekvensens namn också tala om tvångsbiologi, tvångsengelska och tvångsgymnastik, för att nu ta ett par exempel. Och om skolans religionsundervisning stämplas som religiös indoktrinering så borde vi även tala om matematisk indoktrinering eller historieindoktrinering. Ändå gör ingen det och jag tror att de flesta tänkande individer förstår varför.
Min avsikt är dock inte att hänge mig åt språklig eller religiös kverulans. Detta av den enkla orsaken att det redan finns alltför många kverulanter i vårt land. Men jag kan inte låt bli att belysa de ovan antydda problemen från en annan synvinkel.
Jag har under de senaste två åren blivit bekant med rätt många flyktingar. En del av dem har fått uppehållstillstånd och försöker nu skapa sig en ny framtid i vårt land. Det som slagit mig är deras glädje och förvåning över det som vårt land erbjuder; fri skola, god sjukvård och möjligheter till utbildning för både pojkar och flickor. Visst svär vi finländare ibland ve och förbannelse över vår byråkrati, men för den som stått timtal i kö, betalat mutor och fått vänta en evighet på helt godtyckliga beslut i Irak eller Afganistan är våra samhälleliga strukturer ibland rena rama himmelriket.
Vårt folks allmänna missnöje och kverulerandet över tvångssvenska och religionsundervisning i skolan är ett I-landsproblem som tyvärr oftast bottnar i lättja, aversioner och uppenbara attitydproblem.
Varför inte vända på steken och se möjligheterna: Tänk att våra barn får lära sig språk i skolan. Tänk att de till och med kan välja flera främmande språk och behärskar ett par av dem när de skriver studenten. Den här möjligheten är få förunnade i vår värld. De får dessutom undervisning av kompetenta och utbildade lärare som pedagogiskt och objektivt lär dem historia, religion och samhällslära, istället för att exempelvis någon radikal imam eller annan religiös ledare med en dold agenda hjärntvättar dem.
Nu verkar det som om en del krafter i vårt samhälle medvetet vill skjuta sig själva och våra barn i foten. Ge dem ett kunskapshandikapp inför framtiden istället för att ta tillvara de utomordentliga möjligheter vi har i vårt välfärdssamhälle. Man undrar vad som rör sig i huvudet på dem som på det här sättet inte inser potentialen i vårt goda skolsystem. Vi har en potential och möjligheter som miljontals barn och unga världen över bara kan drömma om. Hur så många och så högljutt kan se detta som ett problem och klä det i ord som tvångssvenska och religiös indoktrinering förblir en gåta. Den inställningen är inte bara beklagligt inskränkt, den är framförallt kortsynt.
Fem röda rosor och blodfläckar på trottoaren
De fem röda rosorna på altaret i Sankta Maria kapell i Levi utgör i sig en predikan. Predikan är symbolisk. Rosorna påminner oss om Kristi fem sår och låter tanken gå tillbaka till korset som restes på Golgata. Men rosornas predikan handlar om mycket mera än symbolik. Rosorna har blodets färg och påminner om det blod som gjöts för din och min skull.
Än i dag färgas vår värld röd av blod. Drottninggatans trottoarer i Stockholm fläckades av oskyldiga människors blod efter den uzbekiske terroristens vansinnesfärd med lastbil för en vecka sedan. I inledningen till Stilla veckan färgades kyrkor i Alexandria och Tanta i Egypten röda av kristnas blod, när islamister lät bomber brisera vid palmsöndagens gudstjänster.
I ett slag förvandlades Stilla veckan till en enda lång Golgatavandring för alla som sörjer offren för detta meningslösa och vanvettiga våld. Och som vanligt är frågorna långt flera än svaren.
Fem röda rosor på altaret. Är det allt kyrkan har att komma med? Vore det inte bättre att likt Trump kunna svara med Tomahawkmissiler eller som Putin sända en armé? Ja visst har det funnits sådana tider, när korstågen drog fram och härarna i Guds namn skövlade, brände och plundrade de ”otrogna”. Men Guds vapen är inte gjorda av stål och sprängmedel. Gud är ande och ord.
Var finns Gud när trottoarer färgas röda och kyrkor bränns? Jo, han är där bland blodfläckarna, hos dem som sörjer och med de skadade. Han är där med sin Son, när denne kämpar och drar det sista andetaget på korset. Han väljer inte arméns styrka eller missilens makt. Han går kärlekens väg, också när den kostar honom det han älskar mest, sin egen Son.
Våldet löser sällan några problem. Oftast föder det bara mera våld. Därför går Gud kärlekens väg ända ut till Golgata. Han väljer att älska den som hatar honom och välsigna den som hånar. Ja, han ber för sina motståndare och ger sitt liv för de som förnedrar honom.
Vi har alla vårt eget Golgata. Det är där valet sker, mellan gott och ont, mellan liv och död, mellan evig förtappelse och evigt liv. Gud tvingar ingen, men ser på oss genom sin lidande Sons ögon. I den blicken finns liv för vår värld. Och kom i håg att Gud inte vill allt det som sker, men han är med dig i allt som sker.
En God långfredag!
Har du ett par minuter tid så lyssna gärna till den här tänkvärda sången https://www.youtube.com/watch?v=HWyUFlw79LE
Påsktraditioner i syd och nord
-Hur skall min påsk bli i år då min kristna granne flyttat, klagade en muslim i Senegal inför påskhögtiden. Orsaken till hans fråga var inte så mycket själva påskens budskap, som det faktum att de kristna i Senegal tillreder en rätt som kallas Ngalakh (utläses ngalah), och den delar de ut till sina vänner, både muslimska och kristna, börjandes på långfredag. Nu skulle han bli utan läckerheten, då det bara fanns muslimer i hans grannskap.
Rätten ser inte speciellt aptitretande ut. Den är gjord på hirs, jordnötter, apbrödsträdet frukt och kan piffas upp med banan och ananas och lite apelsin-essens. Ända sedan min första påsk i Senegal på 1980-talet har jag fascinerats dels av själva rätten, men lika mycket över traditionen att dela med sig av den till speciellt de muslimska vännerna. Senegaleserna älskar den, kristen som muslim.
Varje påsk tänker jag att någon etnolog borde forska i senegalesisk ngalakh och finländsk memma. De påminner om varandra, även om den ena är gjord på hirs, den andra på råg eller malt. Det måste finnas någon liknande tanke bakom de två påskdelikatesserna. Ibland fantiserar jag att någon finländsk sjöman på 1800-talet var i Senegal under påsken, fick hemlängtan och drömde om memma. Kanske han kunde beskriva vad han längtade efter och någon kvinna i en serere-by fick idén att göra något liknande på hirs. Eller var det en senegales som kommit upp till kalla norden en påsk på samma 1800-tal, fick hemlängtan och drömde om ngalakh och fick tag på memma.
Något i konsistensen, något i innehållet (säd från fosterjorden) och något i det sträva utseendet förenar dessa påskrätter. Är det människans längtan att höra ihop med naturen i vårtider som gett upphov till dem? Är det något med påskens innehåll?
Jag fascineras av den uppgift ngalakh-rätten har. Den uppgiften är så mycket mer än att påminna om memma. Då kvinnorna lagat sina modiga litrar, ofta 10, 20 eller 30 liter av läckerheten, börjar man dela ut flaskor och skålar med ngalakh till grannar, vänner och framför allt till sina muslimska vänner. Förberedelserna börjar senast i början av stilla veckan. Hirs skall inhandlas och malas, jordnötterna likaså. Apbrödsträdets något sura frukt söks på torget, långt innan påsken för att få god kvalitet. Är man lite rikare köper man ananaskonserver och bananer och blandar i röran. Alla har sina egna små knep för att få fram den egna smaken på sin ngalakh.
Det är något högtidligt, nästan heligt, då kvinnorna kommer med sina flaskor eller skålar med sin version av påskens delikatess. Jag anar något av hemligheten i att dela brödet.
En långfredag kväll för några år sen gick jag tillsammans med min man i vårt hemkvarter i huvudstaden Dakar med ngalakh på brickan. Vi bodde i ett ganska välbärgat kvarter, på gatorna framför husen satt vakter. De samlades på källarna vid något hus, diskuterade, skrattade och åt tillsammans innan nattens tystnad tog över och de vakade över husen de hade på sitt ansvar.
Vi väntade tills efter kvällsbönens sista utrop från moskén var över då vissa av vakterna deltog i bönen. Sen gick vi runt och bjöd på ngalakh, småpratade och gick vidare till nästa. Följande morgon när i vaknade fanns skålar och flaskor snyggt uppställda utanför vår dörr på tredje våningen. Vår egen husvakt hade noggrant gått samma runda och samlat ihop kärlen. Allt kom tillbaka.
Jag längtar varje långfredag till denna ritual. Det är magiskt att gå och dela ut ngalakh, de kristnas påskgåva till muslimska vänner, i den sammetsmjuka ljumma afrikanska natten. Det är mera än magiskt, det är förunderligt, det är heligt, svårt att förklara konkret vad det innebär, men i den lätt anskrämliga rätten finns något djupt andligt.
Påsken i Senegal har gett mig också andra upplevelser. Att vakna tidigt på påskmorgonen när någon kristen vän på väg hem från kyrkans påskfirande under påsknatten och högt ropar ”Kristus är uppstånden” är också speciellt. Vissa gånger på morgonnatten var det inte alltid en njutning att vakna till detta glädjebudskap, men tänk att man i ett land där största delen är muslimer kan ropa tidigt på morgonnatten ”Kristus är uppstånden”!
Skärtorsdag, långfredag, påskafton och påskdag. Underbara dagar, fyllda med gamla traditioner som fyller vårt inre liv med andlig föda.
Underbara dagar med gamla traditioner som fyller oss också med traditionella rätter, både i nord och i syd. Kalla ljusa vårkvällar som påminner om att Livet återvänder.
Påskens under och mysterium blir större ju äldre jag blir. Även om jag inte kan förstå det riktigt helt och fullt.