Kategori: Medier och kommunikation

Senaste veckas ärkebiskopsval har nu stötts och blötts i tidningsspalter, på sociala medier och i kaffebordsdiskussioner. Som alltid när två kandidater finns kvar på slutrakan så delas anhängarna i vinnare och förlorare. De som fick sin kandidat vald är nöjda medan anhängarna till den kandidat som inte nådde ända fram tacklar besvikelsen på olika sätt, alltifrån ett lugnt accepterande till impulsiva uttalanden i olika kanaler.

Det här är mänskligt och också förståeligt. Besvikelsen har och bör få sin tid och plats. Sedan är det en annan sak att den lätt blir destruktiv om den odlas alltför intensivt och länge. Val är val och de som har haft rösträtt har nu valt ärkebiskop enligt kyrkans ordning.

När man följt debatten både före och efter valet har det varit frapperande hur stark fokuseringen har varit på ärkebiskopens person. Ärkebiskopen är förstås i en mening kyrkans röst och dess ansikte, och den som innehar posten har möjlighet att sätta agendan i viktiga frågor både i kyrkan och i samhället. Något som Kari Mäkinen och flera andra före honom gjort.

Men samtidigt är det skäl att understryka att ärkebiskopen inte är lika med kyrkan. Kyrkan är de heligas gemenskap som består av många lemmar som tillsammans förmedlar det goda budskapet om Jesus Kristus. Ibland får man det intrycket att allt nästan står och faller med om ärkebiskopen är konservativ eller liberal eller går någonstans mittemellan. Så är det naturligtvis inte!

Om vi analyserar kyrkans situation utgående från ett lite vidare perspektiv märker vi att ärkebiskopen egentligen inte kan påverka det som sker i den omfattning som media antyder. Detta trots självskrivet ordförandeskap i kyrkomötet och kyrkostyrelsens plenum, plus en framträdande roll i media. Kyrkan har de senaste 15 åren förlorat i snitt mellan 30 000 och 40 000 medlemmar per år. Det här har man gjort oberoende av om ärkebiskopen hetat Jukka Paarma eller Kari Mäkinen. I själva verket har utskrivningarna accelererat under Mäkinens tid, trots han upplevts aktuell och profetisk i sina uttalanden.

Och ett är säkert. Den här trenden kommer att fortsätta också under Luomas tid. Och trenden skulle ha fortsatt även om ärkebiskopen hetat Björn Vikström. Ingen av våra ärkebiskopar eller biskopar har heller kunnat vända den nedåtgående trenden ifråga om antalet gudstjänstdeltagare och barn och unga som deltar i församlingens verksamhet.

Ärkebiskopens uttalanden må ha ett viktigt symbolvärde, men kyrkan är mycket mer än sin ärkebiskop. Kyrkans framtid avgörs inte heller av en enskild ärkebiskops uttalanden, hur välformulerade, profetiska eller aktuella de än är. Och väl så för den lutherska kyrkosynen bygger teologiskt inte på ärkebiskopen utan på det grundläggande faktum att kyrkan framförallt är Kristi kyrka och de heligas gemenskap. Detta har profana media, och tyvärr ibland också dito kyrkliga, lite svårt att förstå.

Nej, kyrkans framtid och vilken roll den spelar i vårt samhälle handlar om helt andra saker. Kyrkans och kristendomens framtid och ställning i vårt land avgörs på verkstadsgolvet; då vi förkunnar evangeliet, tar oss an samhällets olycksbarn och arbetar för social rättvisa. Kyrkans framtid avgörs i aftonbönen vid barnets säng, i hur vi bemöter flyktingen och genom ett frimodigt vittnesbörd om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Om ärkebiskopen är ”leadsinger” i den här kören är det bra, men mera avgörande är om kyrkans medlemmar i ord och handling följer Mästaren från Nasaret i sin kallelse i vardagen.

Så nu får vi tacka Björn för en uppoffrande och god insats i valet, be om Guds välsignelse över Tapio Luomas värv som ärkebiskop och fortsatta att arbeta för Guds rike.

Dådet i Åbo för en vecka sedan lade sordin på tillvaron. Terrorismen steg rakt in i det finländska vardagsrummet då två personer dödades och åtta skadades i ett helt meningslöst vansinnesdåd på Salutorget.

Det finns få förmildrande omständigheter för den som medvetet tar en annans liv. Varje liv är lika värdefullt oberoende av kön, hudfärg, religion eller etnicitet. När ett liv medvetet släcks ut är det en skymf mot Gud själv, och den som med en sådan gärning tror sig tjäna Gud kommer en vacker dag att inse att det är en helt annan potentat som styr personens tankar och gärningar.

Högerextrema och nationalistiskt sinnade krafter har inte varit sena ikläda sig besserwisserns och domarens roll. ”Vad var det vi sa!” Men trots att det var en asylsökande som utförde dådet går det inte, som många helt riktigt påpekat, att skylla allt på invandringen eller islam.

Faktum är att vi också har våra egna ”terrorister”. De är kanske inte terrorister i ordets egentliga bemärkelse med en ideologisk agenda, men det står utom allt tvivel att de spår de lämnar efter sig är lika grymma som blodfläckarna på Salutorget i Åbo.

Senaste år sköts tre kvinnor ihjäl av en finländsk man på öppen gata i Imatra. Våra egna ”hemvävda terrorister” har tidigare gett oss begrepp som Jokela, Kauhajoki och Myyrmanni. Tragedier där det sammanlagda antalet offer stämmer till eftertanke.

Med jämna mellanrum läser vi om oerhörda familjetragedier då – oftast mannen i familjen – först tagit livet av fru och barn och sedan sig själv. I alltför många finländska hem ”terroriseras” och misshandlas någon part i relationen och får blåslagen lämna lägenheten hals över huvud. Våldsbrottsstatistiken är som bekant ingen munter läsning och allra minst ger den oss finländare någon orsak att slå oss för bröstet.

De som skyller allt på invandringen, slapp flyktingpolitik, kulturella skillnader eller bristande integrering gör det väl enkelt för sig. Ondskan och mörkret i själen går djupare än så. Själens mörker och ondskans demoniska makt finns inte enbart hos förhärdade brottslingar eller fanatiska extremister. De är en realitet för oss alla och vi står varje dag inför valet att välja mellan mörker och ljus. Hur svår den här rågången är också för helt prydliga medelfinländare ser vi så fort vi går in på ett kommentarfält på facebook eller i en tidning. Hätskheten och önskan att ”mosa” den som tänker annorlunda ligger under ytan. Och hatprat råder det som bekant ingen brist på!

Låt mig bli redskap för din frid. Denna rad från en bön som tillskrivs Franciskus belyser varje människas grundvillkor; att man inom sig bär på anlag för både det goda och det onda och att vi varje dag står inför ett medvetet val. I valet mellan gott och ont behöver vi både Guds och medmänniskors hjälp.

Det är som bekant ingen konst att sätta igång en spiral av hat, men det kräver mod att bryta den. På den punkten har kyrkan med sin människosyn och sitt budskap något viktigt att säga i efterdyningarna av det som hände på Salutorget i Åbo.