Kyrka nu-arkiv - Kyrka nu -bloggen

Med Microsoft Teams förverkligar vi kyrkans strategi (och tre tips för att kicka igång användningen av Teams i församlingen)

Hör du också till dem av oss som suckar när dataprogrammet Teams nämns? Nu längtar vi tillbaka till fysiska möten.

I det här blogginlägget lyfter jag fram hur Teams kan göra vårt jobb enklare, även om vi också kan träffas igen.

Teamfunktionen är din jobbFacebook

Jag kommer ihåg tiden då varje nytt jobbprojekt innebar en ny hemlig facebookgrupp. Tänk att vi kom vidare från epostkontakten till en plattform där man kunde samlas som grupp. Dela idéer. Enkelt kommentera idéer. Visualisera med bilder.

För arbetsgivaren var Facebookgrupperna säkert också en god sak, eftersom inga licensavgifter behövde betalas och medarbetarna började tänka jobb så snart de öppnade telefonen på morgonen.

Chatten i Teams är din jobbWhatsApp

Lite senare exploderade användningen av WhatsApp och chattgrupper. I de sammanhang jag jobbar är WhatsApp-grupper fortfarande mycket vanliga. Och visst är WA smidigt. Men att jobba tillsammans med ett dokument, eller kommentera och förbättra en bild fungerar sällan så bra, där kommer chattfunktionen till korta. Det blir lätt väldigt många meddelanden.

Åtminstone för mig höjs tröskeln att kommentera, om jag vet att det plingar till i säg fem personers telefoner, med en kommentar som syftar att finslipa något nästan färdigt.

I MS Teams får du både smidigheten av WhatsApp och den sköna känslan av gruppgemenskap som i en Facebookgrupp. Teamfunktionen ersätter facebookgrupper och chattfunktionern ersätter WhatsApp.

Under samma tak får du dessutom tillgång till videosamtal och onlinemöten, som vi i begynnelsen körde via Skype. Du får också tillgång till en molntjänst där du kan spara och dela filer, så du kan troligen sluta använda Dropbox och Google Drive.

Det är ganska många funktioner. Därför är kanske första upplevelsen av Teams inte nödvändigtvis positiv. Jag medger att det kan kännas lite rörigt.

Teams andas dialog, samverkan och att dela

Undervisningstillfälle i Teams, Simon Lampenius och deltagare. — Det är viktigt med utbildning för att få ut effekten av att använda Teams.

I Borgå kyrkliga samfällighet försöker vi minimera röran och Teams-skepticismen genom utbildningar. Vi har tillgång till Wistecs utbildningar, men jag har också handlett och utbildat både församlingarnas och samfällighetens personal. Vi satsar på användningen av Teams just nu.

Vi har nyligen ersatt vårt webb-baserade intranät med ett team i Teams. Det är resultatet av ett cirka ett år långt projekt kring vår arbetsplatskommunikation. En av målsättningarna med projektet var att förstärka känslan av att jobba tillsammans. Att förstärka möjligheterna till interaktion – att bli hörd och göra sig hörd.

På den här punkten kommer teams styrka fram. Möjligheten till dialog och samarbete står i centrum. Det är lätt att fråga och ta kontakt. Att gilla och ge hjärtan. Att ”se” varandra, trots ett fysiskt avstånd.

Tre förutsättningar för att ta i bruk Teams i församlingen

För att användningen av Teams verkligen ska ge effekt krävs det att vi satsar. Man lämnar snabbt appen om ingen t.ex. svarar på ens meddelanden. Arbetet börjar inte löpa automatiskt bara för att IT-stödet installerar programmet. Här är tre förutsättningar för att komma igång med Teams:

Planera HUR ni ska använda Teams. Vad är dess funktion i arbetslaget. Kom t.ex. överens hur ofta man som anställd ska kolla sina teamsmeddelanden. Tips: minst lika ofta som eposten

Utbilda. Många lär sig själv genom att använda programmet, men för många är också utbildning nödvändigt.

Satsa. Prioritera att använda Teams alltid när det finns ett behov av en ny kommunikationskanal. Fundera vilka WhatsApp grupper och Facebookgrupper som med fördel kunde flytta till Teams.

Jag tror att Teams är ett redskap som det lönar sig att ta i bruk på en djupare nivå än att bara använda sig av mötesfunktionen. Om man inte gjort det ännu i sin församling, så satsa på att göra det snart.

I framtiden samarbetar vi mer #ÖppnaDörrar

Just nu utreds hela kommunikationsverksamheten inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Jag sitter med i projektets utredningsgrupp och vår målsättning är att utarbeta modeller för hur kyrkan på ett kostnadseffektivt sätt kan stärka sin kommunikationspåverkan och utnyttja digitaliseringens möjligheter, samtidigt som man respekterar församlingarnas och stiftens identitet.

Såklart fungerar inte Teams alltid helt perfekt, men jag tror att Teams kan spela en stor roll i hur vi samarbetar inom kyrkan i framtiden. Inte bara hur vi kan dela innehåll och material, utan också hur vi på riktigt kan jobba tillsammans.

I kyrkans strategi Öppna dörrar är ett strategiskt val att öppna dörrar för gemensamt arbete och partnerskap. Det handlar om att målmedvetet samarbeta med andra aktörer utanför kyrkan.

Att börja använda Teams effektivt nu ger förutsättningar för att förverkliga det här strategiska valet.

Redan nu finns det många yrkesvisa Teamsgrupper för oss anställda inom kyrkan. Visst hör du också redan till ett?

En global luthersk predikan?

Jag har i forskningssyfte lyssnat till predikningar från Bangsar Lutheran Church, under Corona perioden då de sänt sina predikningar på nätet. Jag har försökt lyssna både efter lutherska tankar och sådan som kunde beskriva som en kontextuell predikan.

Bangsar Lutheran Church, är en församling som verkar på engelska i Kuala Lumpur i Malaysia. Församlingen hör till den Lutherska kyrkan i Malaysia. Kyrkan har kommit till genom kinesisk invandring i Malaysia och kunde kanske beskrivas som kinesisk till sin etnicitet. Vid grundandet av kyrkan har man också haft kontakt med den Evangeliska Lutherska kyrkan i USA (ELCA), men är idag en fullständigt självständig kyrka och hör till Lutherska Världsförbundet.

Församlingen hade paus in verksamhet då man införde Corona restriktioner i Malaysia, men har sedan början av augusti igen samlats för gudstjänst i en decimerad skara, men för att nå alla församlingsmedlemmar sänder man sina gudstjänster på nätet. Man kan se dem via Youtube. Vill man beskriva deras gudstjänst kunde man beskriva dem som ett lågkyrkligt sammanhang, man använder t.ex. inte liturgiska kläder annat än att prästen har en prästskjorta och musiken i gudstjänsten är internationella lovsånger, som man kan lyssna till världen över. Under Corona tiden har alla i församlingen haft på sig munskydd, inklusive präst och lovsångsledare.

Varifrån som helst?

Det intressanta är att församlingen kunde vara placerad var som helst. Den kunde finnas i Hong Kong, Seoul, eller som en kinesisk församling i San Diego. Det finns inget i gudstjänsten som antyder var man befinner sig, inget malaysiskt inslag, eller kinesiskt för den delen heller.

Gudstjänsten är global, men ändå luthersk. När man i predikan gör referenser till vår samtid, kunde det vara vilken kultur som helst. Jag känner igen mig i de kulturella referenser som plockas från samhället, eller Hollywoods filmvärld.

Några söndagar har man predikanter utifrån, eller sedan är det någon lekman som predikar, men för det mesta är det församlingens präst Thomas Low som predikar. Vad är det prästen predikar över? Vad är det han pratar om? För det mesta kunde man säga att det är en typisk textutläggande predikan. Han förklara texten ingående och förklarar vad som kan kännas främmande i bibeltexten idag. Sedan finns där referenser till luthersk dogmatik. Thomas Low predikar ofta om korsets teologi, som han beskriver som en luthersk tankegång, ibland citeras också Luther. Ofta binder han samman tankegången med något som sker i det moderna samhället, eller i kulturen. En enda gång har jag hört honom ta ett exempel från det forntida Kina, men annars är det en global kontext som gäller.

Det intressanta är hur den lokala kontexten lyser med sin frånvaro. Inte en enda gång skulle man hänvisa till det malaysiska samhället, kultur eller traditioner. Man hör inga referenser till det alls över huvud taget. Detta får mig att fundera på kontextuell teologi. Vi teologer tycks vara förtjusta i hur evangeliet och kulturen fogas samman, men faktum är idag att en luthersk predikan, ofta är en textutläggande predikan, med tankar från luthersk teologi och referenser till det moderna samhället. Man kunde nästan säga att det håller på att formas en global luthersk predikan.

Skribenten är också doktorand och forskar kring frågor om luthersk identitet, levd religion och religionsdialog.

Nytänk

De senaste veckorna har vi fått öva oss att umgås och hålla kontakt med varandra på andra sätt än de vi kanske varit vana vid. Allt är inte nytt, men nu har vi fått hitta de sätt som känns mest naturligt för just oss och just den konstellation som jag i ett givet ögonblick vill ha kontakt med. För mig personligen har teams blivit ett dagligt redskap för informellt kaffepausprat med mina arbetskamrater och ett sätt att hålla möten på. Många berättar också om digitala middagar, kvällssitsar med familj och vänner. Gudstjänster, familjehögtider och livets fester strömmas så att alla som vill skall kunna delta.

I kyrkans arbete har vi också fått tänka om och tänka nytt. Gud är inte på paus. Församlingen är det inte heller. Just nu fungerar vi på ett annat sätt än vi vanligen gör.

Varför inte erbjuda vuxna i kyrkan en grupp med hjälp av digitala verktyg? En sådan grupp behöver inte vara begränsad enbart till den tid av undantagstillstånd som nu råder. Även om vi föredrar möten i verkliga livet kan en sådan grupp erbjuda möjlighet till deltagande för någon som annars kanske skulle ha svårare att delta. Olika sätt att mötas behöver inte utesluta varandra när livet igen återgår till det normala.

En samtalsgrupp som tar hjälp av digitala medel kan vara en bibelstudiegrupp, en grupp för bön och andakt eller en grupp med ett specifikt tema. I hela vår kultur, som ju kyrkan också är en del av, tar upp så många existentiella frågor. Film, musik, litteratur för att nämna några. Det finns något för alla och envar.

Bland kyrkans vuxna medlemmar finns många gåvor och personligheter. Många kan axla ett ledaransvar också när det gäller en grupp där digitala verktyg tas till hjälp. Ibland kan det behövas en liten puff eller fråga. Men varför inte våga fråga? Ta tag i den där frågan eller önskemålet om ”något för vuxna.” Kanske den speciella tid vi lever i nu kan få vara med och hjälpa oss att hitta nya sätt att vara kyrka tillsammans.

Hur talar vi till varandra i dessa tider?

Arbetssätten förnyas

Det är inte enbart arbetssätten som förändras, vi får också hitta nya lösningar för att hålla kontakt med våra vänner och familjemedlemmar på annan ort. Igår hörde jag om flera bekanta som planerar att fira gemensam middag med vänner på veckoslutet genom olika sociala applikationer. En fin idé som hoppeligen inspirerar fler av oss att göra likadant.

Men hur vi än försöker så är vi tvungna att förändra vårt sätt att kommunicera med varandra i och med restriktioner som finns i landet. Vi tvingas samtala med varandra på ett annorlunda sätt via kamera och mikrofon än då vi möts på gatan. Det är inte lika lätt att flika in korta kommentarer då man talar på distans, en stor del av vårt kroppsspråk ryms inte med i rutan och en del av den närhet och värme vi i vanliga fall förmedlar försvinner i den digitala rutan.

Situationen är obekant

Få av oss har varit med om undantagstillstånd tidigare, och ingen av oss har varit med om en motsvarande situation med de digitala möjligheter vi har nu. Så situationen är ny för oss alla, men vi upplever alla denna stund olika. Det som dock är gemensamt för oss alla är att vi lever i en kris.

En kris, en förändring, föder alltid känslor. Att vi i nuläget bär en känsla av att vara stressad, konfunderad, rädd och kanske ilsken är normala reaktioner i en kris.

Vi behöver varandra i kriser och jag tror vi behöver varandra för att hitta vår egen styrka. Vi behöver få höra frågan av en annan; vad kan du göra för att minska din rädsla. Detta kan ingen annan svara på än du själv.

”Vad kan du göra för att minska din rädsla”

När frågan är ställd måste vi också låta varandra tala ut till punkt. Ge plats för varandra att sätta ord på det som pågår inom oss. Vi övar oss att sätta ord på våra funderingar och att inte ta saker och ting för givet utan att lyssna till slut. Jag behöver alltså föra en dialog med mig själv, men kanske jag behöver få höra frågan och tänka ut mitt svar i samråd med någon annan.

Vi vill alla varandra gott – hur nå ut?

Att nå ut med frågan till alla är inte så lätt. Frågan når inte alla via sociala medier, utan vi måste också konkret ta kontakt. Våga lyfta luren eller gå ut med en hälsning via radion. Kanske du ännu äger postkort som du kan sätta i postlådan hos din granne?

Vad kan du göra för att minska din rädsla? Svaren varierar, ibland handlar det om konkret hjälp och även då finns församlingens resurser till för dig. Vi kan se i förra årets statistik att det delades ut 350 000 matkassar i Huvudstadsregionen och nästan 40 000 enskilda samtal fördes mellan en anställd och en medlem.

Vi gör mycket gott. Många matsäckar packas runt omkring i Finland för att hjälpa till i vardagen. Många diakoner ringer upp sina kontakter och många frivilliga bär varor hem till dörren. Men en fråga kvarstår, vem tar hand om hjälparen och frågar; Vad gör du för att minska din rädsla?

Förändrat arbetssätt i Corona tider

Församlingens barnverksamhet är på paus på grund av Coronaviruset. För alla kan det kännas ovant och överraskande, vad och hur ska vi göra? Det kan innebära att barn och familjer har ett ännu större behov av kontakt och stöd. Ett nytt skede för alla. Nu finns alla möjligheter att vara kreativ och förändra sina arbetsmetoder. Nu har vi chansen att lära oss något nytt, vara flexibla, göra förändringar och anpassa oss, i den nya annorlunda vardagen. Verksamheten behöver inte ta slut utan kan i stället ändra karaktär och form.

Meddela inte bara att verksamheten är pausad utan snarare att nu börjar något nytt! Fundera i din församling på vilka nya sätt ni kan möta barn, unga och familjer. Dela idéer och innovativa tips. Genom att modigt pröva på nya sätt att möta barn och familjer lär man sig vad som fungerar och vad som inte fungerar. Nu behövs kyrkan i den här oväntade situationen vi befinner oss i.

Biskoparnas anvisningar (16.3) uppmanar till att förmedla hopp och att alla ögon, öron och hjärtan nu behöver vara mera öppna och lyhörda. ”Den normala veckoverksamheten i församlingar avbryts tillsvidare, men överförs till webben så snart det är möjligt. Under dessa exceptionella omständigheter är det viktigt att församlingarna förmedlar ett budskap om hopp och tillit. Många oroar sig och behöver själavård, ett lyssnande öra och tröst. Biskoparna uppmuntrar församlingens anställda att använda alla tillgängliga tekniska verktyg i detta arbete”.

Prova modigt digitala verktyg

Församlingen kan nu pröva på att ordna digitala andakter, söndagsskola och olika slag av klubbverksamhet. Dagklubbar, familjeklubbar, musikklubbar, aftonbön och många andra slag av verksamhet kan ske via digitala verktyg. Det är bara att vara kreativ och pröva sig fram. Regelbundenheten är viktig i det sammanhanget, bestäm på förhand tidpunkt för gemensamma aktiviteter. Det hjälper familjerna att komma ihåg tillfället och ger en rytm i vardagen. På församlingen hemsida kan man som tidigare påminna om aktiviteterna. Tipsa familjerna om olika slag av aktiviteter de kan ha nytta av nu när vardagen är annorlunda. Rörelse, pyssel, böcker, sånger, uteaktiviteter osv. Dela gärna era tips till andra församlingar.

Med mobilen är det lätt att göra en video. Då har även de yngsta möjlighet att vara delaktiga. Ge inte upp om det inte genast fungerar. Prova på nytt!

Teosto har lättat på upphovsrätten nu i Corona tider. Observera att det bara gäller livesändningar. Kom ihåg att radera genast efteråt. Läs mera om det på Teosto sida.

Kontakt och kommunikation med grupperna kan tas med textmeddelande, Facebook, WhatsApp eller e-post. Glöm inte att ta till gamla metoder som att använda mobilen och personligen kontakta församlingsmedlemmarna. Kommunikationen kan ske på olika sätt beroende på vilken typ av verktyg man använt tidigare och man har möjlighet till. Be gärna om hjälp av IT- ansvariga eller kunniga! Kanske någon i arbetsteamet eller någon i familjen är extra bra på det och kan hjälpa. Digitala arbetssätt kräver ordentliga verktyg och massor av mod och inspiration!

Församlingens barnledare och andra medarbetare kan också erbjuda sig att hjälpa familjerna med uteaktiviteter med några barn åt gången. Eller behöver familjen hjälp med något annat? Utdelning av matkassar, hjälp med vardagssysslor osv. Det är bara att frimodigt ta kontakt. Som kyrka har vi alla förutsättningar att vara till hjälp. Även regeringen påminde om det på sin presskonferens 8.3.

Som vuxna kan vi, förmedla att saker går att lösa. Vår uppgift är att lugna och hitta alternativ. Kanske det goda som kan komma ur den här exceptionella situationen är förmågan att sätta saker i perspektiv? Välmående, gemenskap, samhörighet och omsorg om varandra!

Avslutningsvis några tips

Skapa rum att mötas — Samhörighet!
Dela vardagen — Vad gör du?
Ring ett samtal — Hur är det?
Närvaro —Du får ringa!
Händer och fötter för varandra — Vi hjälper varandra!
Uppmuntra — Det finns hopp!
Gör någon glad med post — Aktivitet!
Gå ut i naturen — Utesällskap

Att vända kappan efter vinden eller vara smart nog att kunna ändra sig – om senaste tio årens digitala utveckling

Det rör kontinuerligt på sig hur man kan resonera kring digital teknik. För tio år sedan var optimismen stor. Sociala medier gav en röst åt förtryckta, de kunde hävda sig och vi såg till och med diktaturer falla.

Du nya sköna tekniksociala värld

Vi såg möjligheten att förenas med andra som delar våra intressen över hela världen. Och tog också tillvara den möjligheten.

Vi tänkte att världen blir större, att vänskapen växer bara vi byter fler idéer och blir mer upplysta. Och till sist får vi fred på jorden (obs, överdrivet/sarkastiskt).

Uppvaknande till möjligheterna att vara uppkopplad till hela världen spred sig till varje man och kvinna, till skillnad mot tiden under Internet 1.0, då tjusningen var förbehållen tekniska nördar som tyckte att Internet Relay Chat var upphetsande.

Samtidigt muttrade vissa snusförnuftiga att det här inte kan vara bra; jag går aldrig med i Facebook.

Ganska länge har positivismen hängt med, och som alltid finns det de som vaknat lite senare, och hoppat på tåget lite senare. Kanske jag själv hör till dem, och kanske också många av de församlingar jag har varit med och coachat i att använda sociala medier under senaste fem åren.

Föreläsningsönskemålen har dock minskat, och det beror säkert också helt enkelt på att sociala medier har blivit så vardagliga att anställda i kyrkan inte behöver så mycket stöd för att använda dem.

Men, samtidigt, muttrade vissa snusförnuftiga att det här kan inte vara bra; jag går aldrig med i Facebook.

Ett nytt uppvaknande – som ifrågasätter tekniken

Dessvärre blev de fallna diktaturerna inte så stabila samhällen efter fallet. Dessvärre handlar samtalet nu mer om våra begränsade bubblor än om meningsutbyte över gränser. Dessvärre pratas det nu mer om vår svårighet att fokusera och ta till oss ny information vilket alltså möjligen gör oss dummare.

Det uppvaknande som vi nu lever i (och som kanske en del vaknat upp tidigare till och andra ännu ligger och drar sig under täcket) är format av bland annat skandalerna kring Cambridge Analytica. Det vill säga hur politiska val medvetet har styrts genom användning av personuppgiftsdata och riktade annonser på sociala medier. Ett uppvaknande som får oss att undra över hur fria vi är som individer.

Vårt uppvaknande gäller trollfabriker, som fabricerar falska nyheter, kanske en ny form av krigsföring vars mål är att skapa instabilitet i samhället. Det gäller användningen av våra mobiltelefoner, hur de påverkar vår uppmärksamhet, våra nära relationer, vårt sovande och vårt naturliga behov att röra på oss.

Och, samtidigt, muttrar vissa snusförnuftiga att det här kan inte vara bra; jag går aldrig med i Facebook.

Har de snusförnuftiga haft rätt hela tiden?

Så, har de snusförnuftiga haft rätt hela tiden? Personligen gillar jag en öppen attityd, nyfikenhet och förmåga att ändra åsikt och handling när nya fakta och nya erfarenheter framkommer.

Vad kan det här betyda konkret? Jo, till exempel att om det mitt i allt verkar finnas en möjlighet att via datorn eller telefonen koppla ihop mig med andra människor, söka information och dela upplevelser så tar jag den. Men också, om jag märker att jag sover lite dåligt och har svårt att koncentrera mig på dem jag umgås med, så lämnar jag telefonen i tamburen och låter den inte vara i min närhet och ropa på min uppmärksamhet.

Det tycker jag inte är att vända kappan efter vinden. Det är att vara smart och agera hälsosamt.

Digitalisering och idéburet arbete – hur ska vi positionera oss i en digital värld?

Är du intresserad av att reflektera kring den här typens frågor? Häng i så fall gärna med på seminariet Digitalisering och idéburet arbete – hur ska vi positionera oss i en digital värld? som hålls onsdagen 25.3 på Odet i Helsingfors. Dagen innehåller en hel del spännande. Själv får jag och Johanni Larjanko leda ett spår med rubriken Internet, härligt härligt, men farligt, farligt? som kretsar kring just de frågor jag reflekterat över.

Om varför ”det hör till” är ett bra argument för att låta döpa sitt barn

”Det hör till” är ett vanligt argument för att låta döpa sitt barn. Argumentet kan vara mer vägande än vad det först låter som.

Yle Åboland lyfter fram att allt färre väljer att låta döpa sina barn. I artikeln träffar vi Alexandra Valkama som inte själv är döpt och som också har låtit bli att låta döpa sina barn. Familjen har valt att plantera varsitt träd på gården för barnen och haft en liten fest i samband med det istället för dop. En vacker gest och ett val som förtjänar all respekt.

Det jag här vill fästa uppmärksamhet vid är diskussionen som familjen hade som ledde till att man inte valde dop. Pappan i familjen vill låta barnen bli döpta, och argumenterade med att ”det hör till”. I diskussionen var det argumentet ändå inte tillräckligt vägande och därmed blev det inget dop.

Men varför använder man sig av argumentet ”det hör till”? Och vad ingår i argumentet? Är det egentligen mer vägande än vad det först låter som?

Varför använder man sig av argumentet ”det hör till”?

Många av oss finländare, mig själv inkluderad, lever på en skala mellan dyslexi och analfabetism när det kommer till att prata religion på en personlig nivå. Också den vältaliga och högutbildade kan bli svamlande när samtalet till exempel börjar handla om man vill låta döpa sitt barn och varför. Det kanske bara blir ett ”Det hör till”.

Samtidigt kan samtalet för båda parter vara obekvämt och så stressframkallande att primitiva fly- eller fäkta-reaktioner undanhåller oss från att närma oss frågan logiskt. Därmed kan argumentet ”barnet ska få välja själv” få passera oproblematiserat samtidigt som man nog kan välja att låta ge eller låta bli att ge vaccin åt sitt barn, utan att där reflektera om det är barnet självt som borde få välja.

Vad innefattar argumentet ”det hör till”?

Vad ingår då i argumentet ”det hör till”? Om vi ska hjälpa den där plötsligt tafatte föräldern att få fram nåt mer nyanserat? Det är förstås omöjligt att veta, men gissningsvis kan det handla om erfarenhet och tradition.

Kanske en diffus erfarenhet av trygghet i samband med att som liten be den aftonbön som mormor lärde en. Kanske upplevelsen av förundran, av ”något större” i samband med barnets födsel. Kanske våndan över det stora ansvaret som plötsligt ligger på ens axlar, och ens otillräcklighet då det ändå inte går att styra allt här i världen som händer runt omkring och med barnet.

I ”det hör till”-argumentet finns kanske också traditionen. Tradition att mina föräldrar är döpta. Och deras föräldrar. Och också deras föräldrar före dem. Visst har säkert (för) många under tidens gång tvingats in i kyrkans ritualer utan egen möjlighet att påverka det. Men säkert har många har också funnit kraft, hopp och tröst i sånger och böner och den gemenskap som religionen erbjuder och som dopet är inkörsport till.

Enligt min uppfattning är erfarenhet och tradition tunga argument. Det ligger ett egenvärde i att vara del av en tradition. Man får tillgång till ett språk och tolkningsnycklar som hjälper genom livet.

På vilket sätt kan kyrkan hjälpa hen som argumenterar med ”det hör till”?

Med andra ord är ”det hör till”-argumentet allt annat än ytligt. Samtidigt är det kanske det enda som man lyckas få fram, eftersom det religiösa snacket kan upplevas både ovant och också pinsamt.

Vi som jobbar i kyrkan får då en speciell uppgift att försöka hjälpa den som säger ”det hör till” att hitta den egna betydelsen i argumentet. Kanske skapa ställen där man får prata om trosfrågor, platser där vi kan uppmuntra frön av tro, värdesätta spår av tvivel, bekräfta, bejaka. Jobba bra med att stöda människor, under den livslånga stigen av växande och lärande.

Läs gärna mer på dopet.fi:

Vanliga frågor om dop
Karin Erlandsson text ”God nog för dopet”
Anna Bertills: Milous dop blev det finaste dop jag och vi kunnat drömma om

För dig som jobbar i församling, kolla gärna in informationen på intranätet Sacrista om de regionala utbildningsträffarna om att bygga upp ett strategiskt doparbete.

Vad är det för skillnad mellan skolans julfest och julkyrka?

Luciatåg, teater, tomtar, jultablå, Nu tändas tusen juleljus, skolkören och ofta ett skolband som uppträder – ungefär så här kan det se ut när skolor firar sin traditionella julfest i skolans festsal. Ibland dansas ringlekar och polonäs. Julfesten innehåller religiösa traditioner som är en del av den finländska kulturen. En fest för samhörighet som förstås också behöver präglas av respekt för olika övertygelser.

Under advent- och jultiden är det också vanligt att skolan i samarbete med församlingen ordnar julkyrka, en skolgudstjänst eller andakt i kyrkan. Det här samarbetet är vanligt mellan skolan och den lutherska kyrkan men det förekommer också motsvarande samarbete med den ortodoxa och katolska kyrkan. I julkyrkan deltar elever med vårdnadshavarnas tillstånd (religionstillhörighet är inte avgörande) eftersom det handlar om religionsutövning enligt principen om positiv religionsfrihet, som har stöd i lagstiftningen, i FN:s barnkonvention och i Utbildningsstyrelsens anvisningar.

Julkyrkan har ofta förberetts tillsammans av församlingen och skolan. På många håll medverkar eleverna med sång- och musikframträdanden eller andra kreativa inslag. För dem som inte deltar ordnar skolan ett meningsfullt alternativt program.

Den debatt som nu har förts i medierna handlar om att en skola i Kouvola har haft en julkyrka – dvs en gudstjänst – som skolans gemensamma julfest. Det här ledde till klagomål och föranledde biträdande justitieombudsman Pasi Pölönens ställningstagande som slog fast att julfester inte ska ordnas i kyrkan. Till sin karaktär var julkyrkan ett religiöst evenemang som alla inte kunde delta i. Utbildningsstyrelsen säger att hans beslut är i linje med deras anvisningar.

När en del skolor vill hålla sin julfest i kyrkan handlar det ofta om att de vill ha en tillräckligt stor och stämningsfull festplats för julfesten. De skolor som brukar ordna julfester i kyrkan har ofta gjort det i samma stil som om de hade haft julfesten i skolans festsal, det har alltså inte varit fråga om en julgudstjänst.

Redan för flera år sedan utarbetade Kyrkostyrelsen i samarbete med Utbildningsstyrelsen en korgmodell där olika typer av samarbete mellan församlingen och skolan klarläggs och placeras i fyra olika korgar. Samarbetskorgarna vill öppna upp och förklara hur skolan och kyrkan kan samarbeta i ett mångkulturellt samhälle. I korgmodellen finns skolans traditionella fester i en annan korg än de religiösa evenemangen, till exempel jul- och vårkyrkor. De här korgarna ska inte blandas ihop. Skolans julfest kan inte ha karaktären av gemensam religionsutövning men det betyder absolut inte att de kristna traditionerna kring julen inte får synas i festen. Förra veckans debatt handlar därför både om festplatsen och om innehållet i den julfest som alla i skolan ska kunna ta del av.

Jag hoppas att både julfesten i skolan och julkyrkan i samarbete med församlingen trots sina olika karaktärer kan finnas med i skolornas julfirande. Det finns alla möjligheter att i skolan hålla kristna jultraditioner levande men det behövs respekt för olika övertygelser och gemensamma spelregler.

På kyrkans webbsida aktuellt just nu kan du läsa mera om julkyrka och julfester i kyrkorummet.

Samtal om livet

Jag vandrar genom ett tyst Mässcentrum. Jag är på väg till kyrkans monter. Tystnaden kommer inte att vara länge till. Om en stund öppnar dörrarna till Helsingfors bokmässa. In väller folk, de flesta är skolelever nu på torsdag morgon. Några kommer med bestämda steg till kyrkans monter. De ser lite spända ut för de ska just fråga ut biskop Bo-Göran Åstrand om sådant som är viktigt för dem. Samtalet kommer i gång och flyter fint. Frågorna handlar om miljö och klimat, om hopp, om liv och död.

I montern finns också Hoppets träd. Besökarna på bokmässan har tillsammans hjälpt trädet att växa genom att på lappar skriva ner det som ger hopp eller det man hoppas på och sedan klistra fast dem i trädet. Trädet blev välfyllt med hopp och förhoppningar och påminde oss om det kristna hoppet.

Under fyra dagar hinder scenprogram efter scenprogram på tjugotalet scener avlösa varandra i jämn takt. Många kommer enkom för att lyssna på utvalda samtal, andra stannar till under sin vandring. Människor möts i gångar och vid bokdiskar och nya samtal utspinner sig. Ljudnivån är hög och luften varm. Det är trångt mellan varven. I detta människovimmel finns kyrkan. Kyrkan är närvarande genom alla sina medlemmar som finns på mässan, men speciellt synlig genom den egna montern och genom scenprogrammen. För visst är kyrkan med på bokmässan i år igen. Det har vi varit sen inbjudan att delta kom 2007.

Under årens lopp har vi fått möta många människor i samtal vid montern och i de samtal som utspunnit sig vid montern. Vi har bjudit på kyrkkaffe, ett vänligt bemötande och ett lyssnande öra. Vi har fått ta del av djupa tankar och människors livsberättelser. Frågorna om varför kyrkan är med på bokmässan har tystnat. I stället uttrycks en glädje över att kyrkan finns med där samtalen om livet förs.

För litteratur handlar ju om livet. Bokmässan handlar om mer än enbart böcker, den hjälper oss att tala om frågorna som vi delar, om frågorna som är mer brännande för en del och frågorna som det är både nyttigt och viktigt att bli påmind om. I dessa samtal är kyrkan en part. Därför är kyrkan med på bokmässan.

Du kan lyssna till de flesta av kyrkans scenprogram via youtube. Du hittar programmet och videoinspelningarna via den här länken

Vissa av oss kan välja ENSAMHET andra inte

…. andra kommer inte undan ensamheten

Alla känner vi oss ensamma emellanåt, det är en naturlig del av livet. Ibland är ensamheten en källa för kreativitet och återhämtning – andra gånger känns det tvärtom som om ensamheten tar all energi ur kroppen. Människan är en social varelse som vill skapa och upprätthålla bestående band med andra människor. Vi har alla en inbyggd stark längtan att vara en del av något större än oss själva. Att vara länge ensam är därför smärtsamt för många. Känslorna av ensamhet är dessutom ofta nära kopplade till känslor av brist på mening.

I juli deltog jag i en kongress i Italien som ordnades av IFOTES (international federation of telephone emergency sevice). Många av föreläsarna övertygade mig om att ensamhet inte är ett privat problem utan ett samhälleligt och behöver därför placeras högt på den politiska agendan.

En föreläsare jämförde negativ ensamhet med samma fysiska påfrestning som om man röker 15 cigaretter per dag. En annan forskning påvisar att social och fysisk smärta uppfattas på samma ställe i hjärnan. Detta betyder att kroppen attackerar negativ känsla av ensamhet på samma sätt som den attackerar ett virus. Den tredje konstaterade att fler människor begår självmord på grund av att de saknar vänner än av ekonomiskt trångmål.

Behov av sammanhang

Ensamheten tar sig uttryck på olika sätt i olika livsskeden. Många unga brottas med känslan av ensamhet. Samtidigt är ungdomstiden ett skede då man förväntas vara social och ha många kompisar. Det leder till att man helst vill dölja sitt utanförskap och sin osäkerhet. I vuxenlivet kan ensamheten ta form av beroende och olika självskademönster, till exempel alkoholism eller att man äter ohälsosamt och för mycket. Bland de äldre kan ensamhetskänslorna komma av att man mist sin partner eller en nära vän. Ofta innebär ensamheten bland äldre också att man saknar en meningsfull roll i livet. Man kan till och med få en känsla av att man är en börda för andra.

Vi måst acceptera att ensamhet är en del av livet.

Jag tror vi måst acceptera att ensamhet är en del av livet. Tappa inte hoppet, för jag tror att vi kan minska på ensamheten men inte utrota den.

Under #delaljus kampanj lyfter kyrkan fram teknologin som ett bra redskap i kampen mot ensamhet. Vi vill genom sociala medier sprida ljus och utnyttja det goda inom sociala medier. Vi är medvetna om att sociala medier kan minska vår förmåga att samtala ansikte mot ansikte men det ger också möjlighet att kunna hålla kontakt till varandra. Sociala medier kan hjälpa och stöda en som upplever sig socialt isolerad att hitta stöd och vänner på internet. Utmaningen ligger i att inse att kontakter via internet, är ett komplement till det verkliga livet. Ibland kan sjukdom, rädslor, olika livssituation göra det omöjligt att delta i ett socialt liv på byn, då stöder sociala medier vår gemenskap. Men om vi låter det narcissistiska växa inom oss genom att sätta all energi på alla gilla markeringar och rosa skimrande kommentarer så leder vårt engagemang till missbruk.

Jag tror att det sociala relationer i verkliga livet och på sociala median inte uteslutare varandra så länge det är i balans. Jag tror tvärtemot att dessa två stöder varandra. För ibland vill vi tala med en utomstående, ibland vill vi tala ut utan att vara rädd för att möta hen som lyssnar känner oss, så därför erbjuder kyrkan möjligheten till samtal via kyrkans samtalstjänst.

Ensamhet är en sann känsla, som vi alla känner igen.

#Delaljus kampanjen är en påminnelse om att vara ljus för varandra och när vi bryr oss om varandra blir det lite ljusare också i vårt eget liv. #Delaljus påminner oss om det märkliga: att när man öppnar dörren mellan ett mörkt och ett ljust rum så är det ljuset som vinner.