Kategori: Kyrka nu

Efter valet

Senaste veckas ärkebiskopsval har nu stötts och blötts i tidningsspalter, på sociala medier och i kaffebordsdiskussioner. Som alltid när två kandidater finns kvar på slutrakan så delas anhängarna i vinnare och förlorare. De som fick sin kandidat vald är nöjda medan anhängarna till den kandidat som inte nådde ända fram tacklar besvikelsen på olika sätt, alltifrån ett lugnt accepterande till impulsiva uttalanden i olika kanaler.

Det här är mänskligt och också förståeligt. Besvikelsen har och bör få sin tid och plats. Sedan är det en annan sak att den lätt blir destruktiv om den odlas alltför intensivt och länge. Val är val och de som har haft rösträtt har nu valt ärkebiskop enligt kyrkans ordning.

När man följt debatten både före och efter valet har det varit frapperande hur stark fokuseringen har varit på ärkebiskopens person. Ärkebiskopen är förstås i en mening kyrkans röst och dess ansikte, och den som innehar posten har möjlighet att sätta agendan i viktiga frågor både i kyrkan och i samhället. Något som Kari Mäkinen och flera andra före honom gjort.

Men samtidigt är det skäl att understryka att ärkebiskopen inte är lika med kyrkan. Kyrkan är de heligas gemenskap som består av många lemmar som tillsammans förmedlar det goda budskapet om Jesus Kristus. Ibland får man det intrycket att allt nästan står och faller med om ärkebiskopen är konservativ eller liberal eller går någonstans mittemellan. Så är det naturligtvis inte!

Om vi analyserar kyrkans situation utgående från ett lite vidare perspektiv märker vi att ärkebiskopen egentligen inte kan påverka det som sker i den omfattning som media antyder. Detta trots självskrivet ordförandeskap i kyrkomötet och kyrkostyrelsens plenum, plus en framträdande roll i media. Kyrkan har de senaste 15 åren förlorat i snitt mellan 30 000 och 40 000 medlemmar per år. Det här har man gjort oberoende av om ärkebiskopen hetat Jukka Paarma eller Kari Mäkinen. I själva verket har utskrivningarna accelererat under Mäkinens tid, trots han upplevts aktuell och profetisk i sina uttalanden.

Och ett är säkert. Den här trenden kommer att fortsätta också under Luomas tid. Och trenden skulle ha fortsatt även om ärkebiskopen hetat Björn Vikström. Ingen av våra ärkebiskopar eller biskopar har heller kunnat vända den nedåtgående trenden ifråga om antalet gudstjänstdeltagare och barn och unga som deltar i församlingens verksamhet.

Ärkebiskopens uttalanden må ha ett viktigt symbolvärde, men kyrkan är mycket mer än sin ärkebiskop. Kyrkans framtid avgörs inte heller av en enskild ärkebiskops uttalanden, hur välformulerade, profetiska eller aktuella de än är. Och väl så för den lutherska kyrkosynen bygger teologiskt inte på ärkebiskopen utan på det grundläggande faktum att kyrkan framförallt är Kristi kyrka och de heligas gemenskap. Detta har profana media, och tyvärr ibland också dito kyrkliga, lite svårt att förstå.

Nej, kyrkans framtid och vilken roll den spelar i vårt samhälle handlar om helt andra saker. Kyrkans och kristendomens framtid och ställning i vårt land avgörs på verkstadsgolvet; då vi förkunnar evangeliet, tar oss an samhällets olycksbarn och arbetar för social rättvisa. Kyrkans framtid avgörs i aftonbönen vid barnets säng, i hur vi bemöter flyktingen och genom ett frimodigt vittnesbörd om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Om ärkebiskopen är ”leadsinger” i den här kören är det bra, men mera avgörande är om kyrkans medlemmar i ord och handling följer Mästaren från Nasaret i sin kallelse i vardagen.

Så nu får vi tacka Björn för en uppoffrande och god insats i valet, be om Guds välsignelse över Tapio Luomas värv som ärkebiskop och fortsatta att arbeta för Guds rike.

 

Hög tid för frivillighet

Det fanns en tid under 1980-talet då kyrkans inkomster ökade med 4-6 % per år. Det var lätt att göra budget och det investerades, byggdes församlingshem och renoverades. Nya verksamhetsformer togs upp på programmet och med dem ökade antalet anställda. År 1975 hade kyrkan drygt 8 000 anställda. Toppnoteringen gjordes 2010 med nästan 21 500 på lönelistorna. Nu vänder trenden neråt och i nuläget ligger vi på ca 19 600 kyrkligt anställda.

Under de goda tiderna anställdes frivilligheten bort. Kyrkans arbete professionaliserades och uppdelningen i producent och konsument förstärktes. När medlemsantalet nu minskar med ungefär en procent per år och ekonomin samtidigt dalar, lyfts frivilligheten upp på agendan igen. Det här är i och för sig en positiv utveckling för till kyrkans grundväsen hör att den bärs av sina medlemmar. Kyrkan är sina medlemmar eller som bekännelseskrifterna säger ”de heligas gemenskap”.

Samtidigt är det inte helt enkelt att vända trenden och gå mot ett ökat mått av frivilliginsatser. Det krävs en attitydförändring både bland anställda och församlingsmedlemmar. Anställda måste lära sig att upptäcka de resurser och gåvor som församlingsmedlemmarna besitter, delegera och ge ansvar, med de risker det innebär. Och kyrkans medlemmar får i allt högre grad öva sig i att – om vi använder en bild – duka bordet själv innan man sätter sig ned för att äta.

I den här situationen är det skäl att notera att frivilligheten inte har försvunnit någonstans. Den har levt och lever kvar inom många organisationer och väckelserörelser. Och intressant nog är det i många av dessa som vi i dagsläget ser tillväxt och framåtanda. Österbottens tidning skrev senaste lördag om att den laestadianska fridsföreningen  i Bosund i Larsmo har vuxit ur sitt bönehus och planerar att bygga ett nytt. Och man gör det själv utan bidrag från församling eller kyrkostyrelse. Receptet är enkelt. Om föreningens 300 vuxna medlemmar betalar 25 € per person och månad under tio års tid, har man finansierat ett nytt verksamhetsutrymme vars prislapp landar strax under miljonen. Enkelt och imponerande!

Och nu handlar det inte om direktörer och högavlönade tjänstemän, utan om helt vanliga medelinkomsttagare, som utöver sin kyrkoskatt till församlingen ytterligare finansierar ett eget bönehus. Och man bygger inte bara tomma rum. Den stora salen fylls varje söndag med flera hundra personer som samlas till möte och söndagsskola. Inne i veckan träffas barn och ungdomar i huset. Och det mesta av detta sker med frivilliga krafter.

Det talas mycket om frivillighet i kyrkan och det ordnas utbildningar och inspirationsdagar. Det kan säkert behövas och ger en behövlig spark i baken åt alltför bekväma folkkyrkokristna. Men frivillighet är inte bara prat. Frivillighet handlar primärt om handling, vilja och ansvar för det gemensamma bästa. Det är den utmaningen vår kyrka står inför och den stora frågan är om den breda medlemsskara som vant sig vid att betala bort medlemskapets förpliktelser via skattesedeln, har vilja och kraft att kavla upp ärmarna och bidra med sina gåvor och resurser så att församlingen blir en levande organism istället för en stel serviceorganisation.

Vi har inte all tid i världen så det är nu hög tid för frivillighet!

Språk för mörkret – fästingar och älgflugor

Den kända frikyrkopastorn Tomas Sjödin sade nyligen i radion att hans uppväxt i Pingstkyrkan i Sverige var ljus och glad. Han bär inte med sig något trauma av sträng gudsbild eller ensidig religiös uppfostran. Men som vuxen märkte han att hans kyrka inte gav honom något språk för mörkret. Det språket blev han tvungen att lära sig själv. Livet blir vanligen en bra lärare i det avseendet, men ibland blir undervisningen lite hårdhänt.

I söndagsskolan i min barndom kunde vi få glansbilder som närvarobelöning. Smaka på ordet glansbild; ordet avslöjar sig självt; glansen är påklistrad och blir i längden outhärdlig. Det finns religiösa samfund som fortsättningsvis i sina publikationer försöker tillrättalägga verkligheten med en typ av glansbilder. Allt skall se så bra och fridfullt ut, lycka och harmoni får man om man blir en av oss! Det är förstås en falsk bild av sanningen.

Verkligheten går inte bestående  att försköna och ingen enda människa vinner på det. På sommaren blir vi tvungna att konstatera att verkligheten rymmer också fästingar, inte bara värme och semester, och på hösten påminner oss älgflugorna om att det inte är bara hälsosamma lingon och hjortron som naturen erbjuder. När fästingen hittar sitt mänskliga blodförråd så är det inte endast de elaka som blir offer. Och älgflugorna väljer lika gärna kristna som ateister!

Bibeln har ett mustigt språk för mörkret. Så mustigt och ocensurerat att det till vissa delar inte alls passar i söndagsskolan. Att alla Bibelns råa texter i tiden gick igenom den religiösa censuren är ett under. Där finns språk för djup besvikelse, tärande tvivel och bitter klagan. Flyktingarnas aktuella situation är välbekant och den existentiella smärtan uttrycks i ord som får det mesta av modern kristen poesi att blekna. Klagovisornas sista kapitel kan fungera som ett gott exempel.

Livet tvingar nästan varje människa någon gång in i ett landskap där inga asfaltvägar finns. Ibland skyfflas vi in i en terräng där gamla fotspår inte antyder någon möjlig färdriktning. Där kan vi sällan sjunga med i lovsång och halleluja. Istället söker vi oss till långfredagens skuggor där vi tar del i veropen över att all mening och allt hopp smulas sönder. Ett språk för mörkret måste vi slå vakt om, för det formulerar för oss de tidlösa och existentiella erfarenheter där det känns som om människan stod ensam, utlämnad och värnlös i universum.

Psalmboken erbjuder ganska många exempel på ett utsökt språk för både mörker och ljus. Därför är det tråkigt att så många församlingar överger denna skatt, som inifrån är bekant med mörkret. Istället erbjuds ett språk som enbart känner glädjen och jublet. I längden blir det för fattigt och omänskligt.

Varför måste det finnas fästingar och älgflugor? Varför drabbas en del människor så hårt trots att de inte på något sätt förtjänat det? Det har vi inget svar på, men har vi ett språk för mörkret så äger vi ett värn för kropp och själ då livets jordbävningar får marken vi står på att skaka.

Bistånd och business

En av de bärande grundprinciperna inom kyrkans diakoni är att hjälpa där nöden är som störst. Det innebär att insatserna skall göras bland de människor som är fattigast och mest utsatta.

Ungefär liknande riktlinjer har också Finland haft i sin biståndspolitik, då man förbundit sig till internationella avtal och lovat att avsätta minst 0,2 procent av bruttonationalinkomsten för bistånd till de minst utvecklade länderna. De här utfästelserna höll till 2015 då 0,22 procent av bruttonationalinkomsten gick till de fattigaste länderna. Nu har procenten sjunkit till 0,16 vilket innebär att de allra fattigaste länderna går miste om 29 miljoner euro per år. I tillägg till detta har de ideella organisationerna, däribland Kyrkans Utlandshjälp, Finska Missionssällskapet och Frikyrklig samverkan, förlorat 49 miljoner euro genom regeringens nedskärningar i biståndet. Också det drabbar de allra fattigaste länderna.

Finland satsar istället i sin biståndspolitik på business. Finansieringsbolaget Finnfund som skall hjälpa finländska företag att exportera till och göra affärer i U-länderna får samtidigt en tilläggsfinansiering om 130 miljoner euro. Det ser bra ut på ytan, men det grundläggande problemet är att företag sällan sysslar med socialt arbete. Deras mål är att generera vinst och därför går Finnfunds insatser i de allra flesta fall de fattigaste förbi. Det finns ingen att göra business med i de fattigaste länderna.

Utvecklingen i den finländska biståndspolitiken är betänklig ur etisk synvinkel. När samstämmiga internationella rapporter visar att fattigdomen minskar i vår värld så borde insatserna fortsättningsvis fokuseras till de allra fattigaste och mest utsatta och inte styras av finländska företags möjligheter till export och nya marknadsandelar.

De ideella organisationer som arbetar bland de mest utsatta vet att varje satsad euro på kvinnor och utbildning för barn ger mångdubbelt igen. Kyrkans Utlandshjälps kvinnobank har genom mikrolån hjälpt tiotusentals kvinnor att starta en egen verksamhet och därigenom garantera familjen utkomst och finansiera sina barns skolgång.

Låt oss leka med tanken att Finlands regering hade satsat de 130 miljoner man ger till Finnfund på att via ideella organisationer ge mikrolån till miljontals kvinnor och möjliggöra skolgång för miljoner fattiga barn i de mest utsatta länderna.

Nu gick det inte så. Regeringen valde annorlunda på den här punkten. Det är också ett val som säger vilka värderingar som styr beslutsfattarna. Business är viktigare än bistånd. Finländska företags export väger tyngre än skolgång för miljontals av de fattigaste av alla fattiga barn. Visst har vi våra egna problem att kämpa med. Men när tillväxten nu tagit fart kunde vi lära något av bonden Paavo. Han som efter många missväxtår äntligen fick en god skörd och kunde unna sig goda dagar. Paavo valde att inte festa. Istället såg han grannens förfrusna åker och valde att dela med sig av sin säd till honom.

Kanhända är det dags för våra beslutsfattare att läsa vårt eget lands historia på nytt och förhoppningsvis lära någonting av den.

Att borra hål i mörkret

När jag var liten försökte jag borra hål i mörkret genom att titta ut genom fönsterrutan när det var beckmörkt ute. Men mörkret var som en ogenomtränglig vägg och jag kände mig litet rädd och ängslig över mörkret. När jag senare vågade bege mig ut i mörkret med min ficklampa var det mörka inte så kompakt längre. Jag kunde urskilja konturerna av hus, buskar och träd. Med ficklampan kunde jag lysa upp en stump av vägen framför mig.


  Jani Edström pratar i videon om att ljuset är starkare än mörkret.

Så känns det att leva. Jag vill så gärna se litet längre, men det går inte. Vi lever en liten bit i taget. Det är som i dataspelet Civilisation. När man står stilla händer ingenting, men så fort man sätter sig i rörelse börjar landskapet öppna sig, steg för steg.

Bibeln talar om Guds ord som en lykta för min fot. Ordet lyser upp stigen framför, avslöjar mörkret och vägleder mina steg.

Jesus talar om sig som världens ljus. Han kommer med hopp, befrielse och framtidstro. Jesus befriar från synd, skam och skuld. Han leder oss till Gud och uppmanar oss till ett annorlunda sätt att leva. Istället för att förbanna mörkret får vi tända ett ljus och avslöja mörkret. Jesus visar oss vem Gud är, full av nåd och sanning.

Nåd är gratis. Du får ta emot livet och Guds kärlek som gåvor att ge vidare. Du är älskad som du är. Den insikten lyser upp väger framför dig.

Jesus säger: Ni är världens ljus. Inte ”du”, utan ”ni”. Tillsammans är vi världens ljus. Tillsammans kan vi förändra, tillsammans kan vi avslöja mörkret och det som finns därute.

Sanningen lyser upp mörkret och gör oss fria. Sedan några månader tillbaka har sanningen lyckats slå hål på det mörker som omgett sexuella trakasserier mot kvinnor världen över. Deras metoo-berättelser har gjort dem starka. Det onda har dragits fram i ljuset. Skammen har lyfts av. Skulden har lagts på dem som gjort illa, för att de ska kunna ta ansvar för det som de gjort. Här finns den stora utmaningen. Att bekänna sin synd är att ta ansvar för sina handlingar för att kunna fortsätta leva. Därför finns syndabekännelsen med i gudstjänsten.

Att berätta och bekänna leder till befrielse, kunde den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu konstatera. Som ordförande i sannings- och försoningskommissionen fick han lyssna till dem som drabbats av rasåtskillnadspolitiken (apartheid), både offrens berättelser och förövarnas bekännelser. Ibland kunde det räcka med att berättelserna kom fram i ljuset och någon gjordes ansvarig för det onda för att försoningsprocessen skulle komma igång.

Ingen människa ska behöva leva i ensam, i mörker. Gud kallar oss att dela ljuset med varandra. Det här såg jag tydligt inför den första Tomasmässan jag medverkade i. Vi som skulle medverka i ljusprocessionen fick varsitt ljus i handen, men inga tändstickor. Istället fick vi tända varandras ljus, ett i taget.

”Hoppet finner vi hos varandra”, sa nobelpristagaren Elie Wiesel under ett besök i Finland för flera år sedan. Han som överlevt Förintelsen och skrivit böckerna Natten, Gryningen och Dagen visste hur det var. När det är som mörkast kan ljuset bli synligt igen.

Som Jesu följare får vi välja ljuset istället för mörkret. Tillsammans får vi fortsätta borra hål i mörkret tills dagsljuset flödar in igen.

Det handlar om Jesus

Den nya Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo är en frisk fläkt i biskopskollegiet. Oomstridd är han inte. Genast efter valet ventilerades hans skulder i pressen. Inom det egna stiftet går också åsikterna isär. En del applåderar, medan andra har svårt att se honom som sin biskop.

I senaste numret av Kyrkpressen (14.12) sticker han på sitt kännspaka sätt ut hakan igen och noterar i en intervju; ”Det är något komiskt över en präst eller kyrka som har svårt att tala om Jesus. För kyrkans äkthet och existens borde det vara självklart.”

Laajasalo träffar mitt i prick med sitt uttalande. Det finns ställvis en alltför stor försiktighet och allt för mycket velande i vår lutherskt, politiskt korrekta folkkyrkokristendom. På den här punkten får vi alla se oss i spegeln, för det går inte att sväva på målet i förhållande till Jesus.

Samtidigt är det en balansgång att tala om Jesus. Det har i historien talats om Jesus så att människor vänt kyrkan ryggen och vaccinerats mot kristen tro för generationer framöver. Att tala om Jesus är en konst. Lite på samma sätt som att musicera. Om man inte har musiken i blodet, inom sig, saknas något i framträdandet. Så är det också att tala om Jesus. Det måste komma inifrån, från det egna mötet med och upplevelsen av honom.

Den lutherska kyrkan är bra på många saker. Vi har ett omfattande konfirmandarbete, en diakoni som når många av de mest utsatta och ett musikarbete som samlar människor i hundratusental till körer och konserter. Men är vi bra på Jesus? Finns han med i allt det vi gör?

I kyrkans nu gällande strategi lyder en av huvudpunkterna; Vi talar frimodigt om Gud. Kanske är det nu i juletider hög tid att konkretisera detta och säga att ”Vi talar frimodigt om Jesus!” Det är ju ändå han som gör kyrkan till kyrka. Utan Jesus reduceras diakonin till socialhjälp och bönen till tomma ord. Utan Jesus förvandlas predikan till föredrag och liturgin till en tom rit. Utan Jesus blir julen bara en mix av kommersialism och mys.

Jesus är kyrkans främsta ”brand”. Vår tideräkning utgår från hans födelse. Barnet i krubban hyllas av miljoner kristna världen över. Hans död är hoppet för de som drar sina sista andetag. För hans skull väljer människor martyriet istället för att förneka sin tro.

Julen handlar om klappar, mat, stämning, pynt och gemenskap. Allt det här är Guds goda gåvor som vi får vara tacksamma för, samtidigt som vi ber för och tänker på dem som inte denna jul får del av detta goda. Men julen handlar framförallt om Jesus. Låt oss därför den här julen tala frimodigt och naturligt om honom.

Även du min Brutus …

Det är med stigande förvåning, sorg och frustration jag läser igenom de vittnesmål som publiceras på #dammenbrister. En lång rad av berättelser som talar om sexuellt utnyttjande, förnedring och maktmissbruk. Inom mig väller frågorna upp. Är det i den här miljön mina döttrar har vuxit upp och studerat? Vad har de eventuellt sett och varit med om som de inte vågat berätta för sina föräldrar? Och är det den här verkligheten som möter mina fyra barnbarn av vilka tre är flickor?

Vad har gått fel när en av världens bästa demokratier och mest jämställda länder presterar dylika fasansfulla berättelser? Och var har det gått snett när vi toppar Pisaundersökningarna ifråga om elementär kunskap i matematik, språk och humaniora, men tycks sakna all kunskap om hur vi umgås som människor, män och kvinnor emellan?

Det är bra att dammen brister. Den borde ha gjort det för länge sedan. Det är terapeutiskt – inte bara för offren – utan för vårt samhälle att så många nu vågar berätta sin berättelse. De traumatiska och sorgliga berättelserna kan vi inte redigera, och vi skall inte heller göra det. Historien kan inte göras ogjord, men vi kan, måste och skall lära oss något av den.

Det handlar om diskussionen i kafferum, omklädningsrum, på skolgårdar och arbetsplatser. Vi kan föra en både humoristisk och civiliserad diskussion utan sexuella undertoner, vulgära antydningar och plumpa skämt. På den punkten har många av oss misslyckats ibland, också jag.

Det handlar också om hur vi män beter oss. Alla män är inte svin, men #dammenbrister visar tyvärr att ”grisprocenten” är oroväckande hög och det är vi män som måste ta itu med den utmaningen. Vi är modeller för våra barn, juniorerna i fotbollslaget och eleverna i klassen. Och om vi nu vill vara så maskulina så låt oss demonstrera den styrkan i ett rungande nej som också inkluderar oss själva! Det är inte okej att svära eller skrika, homo, hora eller ”vittu”. De här orden tillför ingenting av värde och dessutom är svenska språket så uttrycksfullt att vi bra klarar oss utan dem.

Det handlar ytterligare om vanligt vett och etikett. Det är förvånande hur högt utbildade chefer och förmän som minsann kan etiketten vid kräftskiva och fina middagar, tycks sakna den mest elementära kunskap om förhållandet till det andra könet. De sätter under inga omständigheter armbågarna på bordet, skålar klanderfritt och äter med rätt bestick, men har förtvivlat svårt att hålla den egna tungan, händerna och blickarna i styr i damsällskap.

Gjort kan inte göras ogjort. Men framtiden ligger i våra händer. Och där ligger också styrkan i #dammenbrister. Istället för att hänga ut enskilda personer och skapa skandaler, fokuserar kampanjen på en förändring i attityderna. Vi kan definitivt bättre. Ett första steg på vägen vore om de förövare som känner igen sig i berättelserna, vore lika modiga i att säga förlåt som i att våldta och förnedra. Ett förlåt och en uppriktig ånger gör inte det gjorda ogjort, men det kan sätta punkt för ett trauma och en rädsla som slagit en annans liv i spillror.

 

När tron sitter i ryggmärgen, eller ändå inte…

När märkesåret går in i sitt slutskede levererar den svenska sportjournalisten Simon Bank en trosladdad analys av det svenska fotbollslandslagets överraskande kvalseger mot Italien. En seger som förde grannen till VM nästa sommar.

Visst har vi fått lära oss att Zlatan har ”frälst” sitt Sverige ett antal gånger tidigare, men nu tar Bank till mera av den reformationshistoriska arsenalen då han beskriver svenskarnas insats: ”De har hittat hem. Till Luther, till kollektivet, till 4-4-2, till ett hederligt arbete som kan få sin lön till slut…. Genom tron allena. När Janne Andersson tog över det här landslaget började han om med två tomma händer. Nävar knöts, de trollade sig hit, men till slut stod de allihop verkligen på knä med båda labbarna knäppta i bön.”

Det är anmärkningsvärt hur reformationens grundsanningar efter århundraden av katekesplugg och kristendomsundervisning i skolorna präntats in så till den grad att de t.o.m. utgör en tolkningsnyckel för en seger i fotboll. Och detta i ett land som sägs vara ett av de mest sekulariserade och där de flesta förläget men ändå med patos försäkrar att man inte är religiös.

Det går naturligtvis inte att dra för stora växlar på det här. Idrottsreferat som detta är ofta skrivna i ett euforiskt rus som är mera affektivt än rationellt. Och vackert så, det hör idrotten till!

Det intressanta är dock valet av symboler och bilder från den lutherska arsenalen. Det är återigen plikten, arbetet och vikten av att kavla upp ärmarna och göra rätt för sig som står i fokus. Det ger oss anledning att fråga om det är detta som är bilden av kristen tro i våra postlutherska länder? Handlar tron för oss om måsten, dygder och enveten arbetsamhet, eller finns det plats för nåden och förlåtelsen? Är det vår kamp och sisu som frälsar oss eller kommer frälsningen till oss utifrån?

Det är intressant att det religiösa språket och de lutherska attributen inte verkar vara helt ute. Men ännu mera hoppingivande vore det om nåden, kärleken och tron på Kristus hittade sin plats jämsides med alla plikter och all arbetsamhet. För hur arbetsamma och duktiga vi än är så är det bara nåden som räddar oss.

(Bild: Skärmklipp, Aftonbladet)

Du med döden

Döden är oundviklig och skrämmande. Omedvetet förtränger vi den och skakar av oss den obehagliga känslan. Men likväl är den en del av livet. Alla som föds dör, också du och jag.

När löven fallit av och novembermörkret sluter sig omkring oss i allhelgonatid knackar den på. Inte bokstavligt, men bildligt. Ljusen som tänds på tusentals gravar och i gudstjänsternas parentationer påminner om livets förgänglighet.

Trots att vi instinktivt slår tankarna om döden ifrån oss är det bra att konfronteras med dem. För hur märkligt det än låter så är det bara den som är du med döden som kan bli du med livet. Det är först när vi försonats med vår egen dödlighet och det faktum att vår tid är begränsad, som vi kan leva livet fullt ut.

I vårt västerländska samhälle lever vi i en chimär. Alltför ofta utgår vårt resonemang från att ett bra liv är långt och fritt från sjukdomar och bekymmer. Ingenting kunde vara mera fel. Det finns inget likhetstecken mellan ett långt och ett lyckligt liv. Och om vi utgår från att ett bekymmerslöst liv är lika med lycka så lutar det mot självbedrägeri.

Våra liv kan se väldigt olika ut men ändå vara goda liv. Ett exempel på det här är den svenske författaren och komikern Jonas Helgesson som sedan födelsen lider av en CP-skada. Titeln på en av hans böcker ”Ett CP-bra liv” kan fungera som en ögonöppnare i det här avseendet. Det finns ingen entydig modell för ett bra liv.

Det verkar, paradoxalt nog, fungera på det sättet att den som marineras i livets bekymmer, motgångar och svårigheter också genom dessa mognar till en djupare insikt om livet. Blir du med både livets skönhet och dödens obeveklighet.

Det här märker vi också i allhelgonatid om vi tittar lite bakom helgonfasaden. Det är sällan dessa föredömen i tron kan stoltsera med en livshistoria präglad av enbart framgång. En del av dem fick leva länge, andra dog tidigt eller dödades för sin tros skull. Många var missförstådda och utstötta, andra fick erkänsla redan i jordelivet. Men den gemensamma nämnaren är, att de genom livets olika skeden mognade och blev du med både livet och döden. Och kanske är det just i den skärningspunkten som vägen till livet börjar.

Den tomma platsen

Förluster kan drabba oss på olika sätt. Åsa Eklund reflekterar över sorgen och saknaden efter ett älskat husdjur. Hans plats i vårt hem är så tom.

Ingen som ligger i soffan och ser på mig med sorgsna ögon när jag far på jobb, ingen dansar av glädje och står på huvudet i soffan för att bli kliad när jag kommer hem. Ingen som behöver morgonpromenad, kvällspromenad. Ingen som sitter med i köket och väntar om man kunde få smaka på en godbit. Ingen som kollar alla mina klädbyten för att se vilken signal kläderna ger  – jag får följa med den här gången. Så många dagsrutiner förändrades när vår hund Totti dog, dagsrutiner jag haft i 10 års tid.

Sorgen och saknaden efter ett husdjur är påtaglig. Den tomma platsen finns där i vårt hem, de förändrade dagsrutinerna finns i min vardag. Det är i vår kärnfamilj förlusten finns. När min pappa dog för 5 år sedan fanns den tomma platsen i mitt föräldrahem. Det var min mammas vardag och rutiner som förändrades mest. Jag hade inte bott med mina föräldrar på många år.

Jag vill på inget sätt likställa sorgen efter en kär anhörig och ett husdjur, men tror att många av våra husdjur är verkliga familjemedlemmar och när en familjemedlem dör så sörjer vi. Idag bor mycket få människor i hushåll med flera generationer och känner därför inte av den tomma platsen vid t.ex. mor- eller farföräldrars dödsfall i den egna vardagen. Då blir sorgen en verklighet när katten, kaninen eller hunden dör och förlusten drabbar det eget hemmet och ger erfarenhet om vad det betyder att mista någon kär.

Totti är borta

Alla vänner och bekanta jag träffat denna sommar har fått veta att Totti är borta. Vår hund är död, ja han blev sjuk, troligen cancer, det är så ledsamt, mina rutiner är borta osv. Det har varit så enkelt att säga det, fått prata om min saknad och förändrade livssituation. Skulle jag lika omedelbart och enkelt berättat för frisörskan eller en gammal bekant på stan att någon annan från min kärnfamilj dött, t.ex. min man eller mitt barn? Nej, det tror jag inte. Det är en ”lagom sorg” att berätta om att min hund har dött. Det är lätt för den andra att uttrycka sitt deltagande och ingen behöver känna skam och skuld för att vara ovetande om denna händelse i mitt liv och min saknad.

Tottis död var också en involverande upplevelse. När han slutade andas där på veterinärens bord bar min man ut honom insvept i Tottis egen filt. Tillsammans med sonen grävde vi hans grav i vår egen skog, placerade honom i gropen och skyfflade själva fast graven. En överbliven sten från vår stenlagda terrass blev hans gravsten och prydnadshunden som stått i kvisten blev gravprydnad. Det var så ögonöppnande konkret och terapeutiskt jämfört med  dödsfall där andra tar hand om kroppen och vi bara ser den döda kroppen i en kista.

Ja, du undrar säkert om vi skall ta en ny hund. Tyvärr är det inte läge för det, men nog saknar jag min alltid villiga promenadkompis och uppmärksamhetstörstande pälsklädda familjemedlem. Hans plats i vårt hem är så tom.

Åsa Eklund, diakonissa i Pedersöre församling

Sorgen är kärlekens pris. När man har fått älska får man också sakna. www.allhelgona.fi