Kategori: Uncategorized

Det är inte så lätt att applicera studentsångens kännspaka optimistiska ord på kyrkan och dess verksamhet. Åtminstone inte om vi betraktar kyrkan ur ett europeiskt perspektiv.

Men det finns undantag. Det är ingen hemlighet att kyrkans växer globalt. Den starkaste tillväxten har vi i Afrika, Asien samt i Syd- och Centralamerika. Intressant är också att tillväxten sker inom samfund som är på retur i Europa. När de lutherska, reformerta och anglikanska kyrkorna går bakåt på bred front i Europa, visar de i många fall en stark tillväxt på annat håll i världen. De nordiska folkkyrkorna kunde länge ståta med att vara de största lutherska samfunden, men i dag har deras systerkyrkor i Tanzania och Etiopien gått förbi med marginal.

En ännu starkare tillväxt globalt kan skönjas inom pingströrelsen och den evangelikala kristenheten som tillsammans räknar mellan 300 och 400 miljoner medlemmar. Detta kan jämföras med att det i dag finns ca 70 miljoner lutheraner, och 75 miljoner reformerta kristna i vår värld.

De religionssociologer som på 1960- och 70-talen menade att sekulariseringen skulle leda till religionens sakta borttynande har under senare decennier tvingats erkänna att de tog grundligt fel. Religionen och även kristendomen står sig starkare i världen i dag än någonsin tidigare. Och då har vi inte ens beaktat antalet kristna i Kina. Deras antal är höljt i dunkel men enligt försiktiga beräkningar utgör de 30 miljoner. Mera optimistiska analyser talar om 80 miljoner som håller fast vid sin tro trots årtionden av ateistisk indoktrinering och myndighetsåtgärder som försvårar deras verksamhetsförutsättningar.

Vad är då hemligheten bakom att antalet kristna ökar? Kimmo Ketola vid Kyrkans enhet för forskning och utbildning pekar i en intervju för tidningen Kotimaa på ett par faktorer. Kyrkornas förmåga att stöda medlemmarnas andlighet och andliga utveckling är av stor betydelse. Utöver det här noterar Ketola vikten av att kyrkorna delar medlemmarnas liv och vardag och stöder dem i vardagens utmaningar. Vikten av en klar målsättning (mission) och fokus för verksamheten och att ha ett målmedvetet barn- och ungdomsarbete lyfts även fram.

En jämförelse med vår kyrka visar på bristerna. Vi är bra på mycket och möter fortfarande rätt många människor. Men samtidigt visar ny forskning att allt flera upplever kyrkan som en officiell och byråkratisk organisation med liten relevans för vardagen och den egna andligheten. Här är det skäl att anknyta till Kimmo Ketolas iakttagelse från de växande kyrkosamfunden.  Hjälper vi medlemmar att växa och leva i sin tro och utöva omsorg om de utstötta, sjuka och svaga? Var finns det mänskliga ansikte som ser och inkluderar vardagens utmaningar i kyrkans liv?

Det är lätt att teckna bilden av den europeiska andligheten i mörka färger. Påven Franciskus har träffande jämfört de europeiska kyrkorna med en gammal människa. De känns trötta och krafterna avtar. Men samtidigt finns det också en ljus och spänstig andlighet i Europa. Jag gick för en dryg månad sedan i mässan i St:a Clara i Stockholm. Det var nästan fullt hus trots att det inte var någon stor helg. Och samtidigt möttes jag av ett eko av det som Kimmo Ketola noterat i sin analys ovan. En stark doft av Kristus i tal, lovsånger och gamla psalmer. Förbön och nattvard vid altaret som gjorde den andliga erfarenheten påtaglig. Fötterna bokstavligen på jorden med en närvaro och omsorg om gudstjänstdeltagarna i samtal, bekräftande igenkännande och samspråk under kyrkkaffet.

Samtidigt är detta arbete inget som uppkommit genom kyrkorådsbeslut och uppifrån dikterade strategier. Det har fötts i bön, utvecklats genom kristen tro praktiserad i handling och det bärs av en Kristusvision. Det kan och skall inte kopieras, men lärdomen från och erfarenheterna av det som görs i St:a Clara och i de växande kyrkorna har vi allt skäl att ta tillvara. Då kan också den ljusnande framtid vara vår.

Kyrkoherdevalet i Pedersöre fortsätter att engagera och med jämna mellanrum tillförs nya element som får den tillfälligt falnande elden att blossa upp igen. Nya utspel och därmed sammanhängande debatter på sociala medier och i tidningarnas insändarspalter visar på en uppenbar polarisering mellan olika grupper i församlingen. Den fråga som många ställer är om det finns någon väg ut ur denna återvändsgränd? Finns det en gemensam karta, ”road map”, som man åtminstone nödtorftigt kan orientera utgående från?

Kyrkoherde Mia Anderssén-Löf använde för en tid sedan i en intervju i ÖT bilden av konflikten mellan israeler och palestinier och noterade hoppfullt att hon inte ännu sett några vägspärrar i Sandsund. Det torde alltså enligt henne finnas möjligheter till samtal kring en gemensam ”road map”.

Nej, det finns – tack och lov – inga vägspärrar i Sandsund. Men samtidigt är det uppenbart att det finns mentala och teologiska barriärer som nu blockerar kommunikationen och hotar att spä på konflikten. Och den här typen av spärrar är som bekant svårare att hantera än fysiska dito. Helt enkelt för att det handlar om attityder och kulturella och teologiska tankemönster som är djupt rotade och som ofta förändras långsamt över tid.

Hur skall man då gå vidare? Man kan – för att återgå till den tidigare nämnda konflikten mellan israeler och palestinier – välja att hålla konflikten vid liv genom ett verbalt krig med attacker, varvat med motattacker. Den vägen är knappast fruktbar. Det visar erfarenheterna från Israel och andra konflikthärdar. Det enda man uppnår är någon form av terrorbalans som inte har någonting med kristen tro att skaffa.

Man kan även välja diplomatins väg och gå in i lågmälda och respektfulla samtal med varandra. Det finns åtskilliga exempel på att den här vägen oftast är den mest fruktbara. Samtidigt är den oerhört krävande och svår. Dessa samtal förs inte inför öppen ridå i sociala medier och i insändarspalter. Diplomati innebär också att tilltalet av motparten präglas av respekt. I det verbala ordkrig som nu utkämpas nedvärderas en prästs ämbete p.g.a. hennes kön. Andra tar till brösttoner och beskyller representanter för den laestadianska rörelsen för hyckleri och skenhelighet. Bägge kan anföra bibelord som styrker de egna påståendena.

Men det är inte här som pudelns kärna finns och en sådan diskussion löser inte upp knutarna, snarare spär den på konflikten på samma sätt som stenkastande palestinska ungdomar och vedergällningsbenägen israelisk militär håller konflikten i det Heliga landet vid liv.

Vågar någon öppna dörren till diplomatins rum? Försök har gjorts om jag uppfattat saken rätt. Men fortsätter de? Finns det beredskap att gå in och föra det lågmälda och respektfulla samtal som nu behöver föras? Vill man ge det den tid det tar och trots olika teologiska positioner ändå visa på något av det som sades om de första kristna; Se hur de kristna älskar varandra! Förebilden finns och en biblisk ”road map” är likaså tillgänglig. När Paulus i 1 Korinthierbrevet försöker bringa ordning i församlingen i Korinth visar han dem ”en väg som är överlägsen alla andra”, kärlekens väg. Kanske är det dags att söka upp den vägen på den gemensamma kartan?

(Bild: Skärmdump från Österbottens Tidning)

Den anglikanska kyrkan i England antog vid sitt senaste kyrkomöte en ny strategi. En central tanke i denna är att bilda 10 000 nya gudstjänstgemenskaper fram till år 2030. Målet kan verka både optimistiskt och långsökt i en tid då alla gamla folkkyrkor förlorar medlemmar och antalet gudstjänstbesökare minskar. I strategin läggs fokus på små gemenskaper som är lekmannaledda och samlas antingen i församlingshem eller i medlemmarnas hem. Grupper som firar gudstjänst, ber, diskuterar eller studerar Bibeln.

Initiativet är lovvärt och har också uppmärksammats på finskt håll av bl.a. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo som menar att det här konceptet även bör prövas hos oss. Det är lätt att ge honom rätt när så gott som alla siffror gällande gudstjänstliv, barnverksamhet och ungdomsarbete pekar nedåt. Det är uppenbart att vi har svårt att samla ungdomar, unga vuxna och barnfamiljer och något måste göras. Lika uppenbart är att den fokusering vi har på anställda i alltför hög grad har haft en passiviserande inverkan på församlingsmedlemmarna.

När ekonomin blir sämre och antalet anställda minskar måste nya grepp till. I det avseendet är den anglikanska kyrkans strategiska satsning värd att beakta. Vi har en outnyttjad potential i våra församlingsmedlemmar bara vi vill och vågar ge dem ansvar. Likaså finns det en potential i det vi kallar husförsamlingar, cellgrupper eller bibel- och bönegrupper. Kärt barn har många namn.

Styrkan finns i att de fångar upp människor som delar en vision av ett kristet liv. De är flexibla och svarar mot de behov som finns i gruppen. De möter också de andliga och sociala behov som deltagarna har.  Lekmannaledda grupper fria från formalism och uppifrån dikterade traditioner kan rätt resurserade – och med församlingsledningens helhjärtade stöd – bidra med ny växtkraft och förnya församlingslivet, inte minst när det gäller unga vuxna, ensamstående och personer i arbetsför ålder.

Tanken är heller inte ny. Det var så här de första kristna samlades när de kom samman i hemmen och bröt brödet. De kyrkor som levt i minoritet eller varit utsatta för förföljelse har överlevt genom cellgrupper och husförsamlingar. Det är så det fungerar i Kina, Iran, Pakistan och Indien. Mönstret känns också igen från olika väckelse- och förnyelserörelser.

För kyrkans del gäller det att bejaka en sådan här utveckling och stöda och integrera den i församlingen. Dock inte med avsikten att styra och likrikta vilket tyvärr ofta är fallet i våra församlingar. Harry Månsus skriver i sin nya bok Sången om livet att varje kyrka behöver växthus som inte styrs av den kyrkliga traditionen, men där den Jesusrörelse som startade för tvåtusen år sedan får möta människors längtan, behov och inre nöd.

Visst finns det en risk att det går fel i någon grupp och visst kan det misslyckas. Men då är det skäl att komma ihåg att den nedåtgående trend vi nu upplever på många plan inom kyrkan inte heller ger hopp om någon särskilt ljus framtid.

Bilden av kyrkan är mångfasetterad. En del tänker på byggnaden medan andra relaterar till medlemmarna i församlingen. För någon är kyrkan lika med ärkebiskopens eller någon biskops uttalande i en särskild fråga.

Kyrkan har många ansikten beroende på från vilken vinkel vi betraktar den. I den här bloggen vill jag lyfta fram kyrkans dolda ansikte. Den kyrka som verkar i det tysta och inte gör så mycket väsen av sig men som ändå betyder en oerhörd skillnad. Några siffror mejslar ut dragen i detta ansikte.

Under år 2020 mötte kyrkans diakoni 566 412 människor, vilket är en ökning med 35 procent jämfört med år 2019. Diakonin beviljade samma år 8,4 miljoner euro i understöd, jämfört med 6,6 miljoner euro året innan. Antalet matkassar som delades ut fördubblades till ca 264 000 kassar. De bakomliggande orsakerna kan sökas i Corona-pandemin som ökade hjälpbehovet p.g.a. permitteringar och arbetslöshet.

Diakonin är kyrkans livsnerv. Den är kyrkans mänskliga Kristus-ansikte när den går bland smärtorna, utsattheten och nöden. Ibland undrar jag om vi har en för stor tilltro till marknadsföring och kommunikation. Vi talar om vikten av att nå ut. Men når vi in? Och kan det vara så att det sist och slutligen inte är de stora flashiga mega-kyrkorna och alla kampanjer som bär kyrkan in mot framtiden, utan i stället kyrkans dolda ansikte som möter människorna med värme och kärlek också då de har gått ner sig och ingen annan ser och bekräftar dem?

Är det nu också hög tid att återerövra urkyrkans tydliga koppling mellan gudstjänst och diakoni, då deltagarna tog med sig mat som man åt tillsammans i Agapemåltiden för att sedan dela ut det som blev över till fattiga och behövande? Räcker det med att vi teologiskt finstämt talar om kollekten som ett uttryck för samma tanke då vi ger vår gåva till missionen och kyrkans arbete?

Eller borde vi gå från det teologiska resonemanget till praktisk handling? Hur skulle det vara om gudstjänstens välklädda och propra församlingsmedlemmar mötte samhällets tilltufsade olycksbarn? Tänk om församlingen med hjälp av frivilliga kunde servera en gratis frukost varje söndagsmorgon innan gudstjänsten börjar? Och tänk om vi då vågade möta alla de som kommer, även de som kommer direkt från gatan? Den Gud som kommer till hög, till låg, till rik, till arm, ser garanterat inte snett på att alla hans barn möts. Tanken är kanske för vågad och det finns säkert praktiska hinder som behöver övervinnas. Men ändå …

Kyrkan har många ansikten, men om den förlorar Kristus-ansiktet präglat av medmänsklighet, kärlek och omsorg om de svagaste så förlorar den samtidigt lite av sin själ. Corona-pandemin har blottat nya sidor av nöden i vårt samhälle och de försvinner inte automatiskt fastän pandemin går över. Därför behöver vi synliggöra kyrkans dolda ansikte.

Det ligger något av en inre motsägelse i Jacob Tegengrens psalm ”Konung med törnekrona.” En kung bär inte krona av törnen utan av guld eller andra ädla metaller. Men Jesus är paradoxernas man. Han kunde ha valt äran och berömmelsen, makten och härligheten. De attribut som är intimt förknippade med kungakronan.

Ändå valde han annorlunda. ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss” läser vi i Filipperbrevets andra kapitel. När vi går in i Stilla veckan och passionsdramat blir det här klart för oss. Jesus kunde på punkt efter punkt ha valt annorlunda. Han kunde ha valt kungakronan, makten och berömmelsen, men valde den väg som slutade med att en krona av törnen trycktes ned över hans hjässa.

Den ovan använda bilden av törnekronan och kungakronan leder tankarna till Martin Luther som myntade begreppet korsets teologi. Gud uppenbarar sig oftast i sin motsats. Han stiger in i vår värld som ett litet barn och han död sker genom förnedringen på ett kors. Han väljer att umgås med de utsatta och föraktade istället för att röra sig i maktens korridorer.

Motsatsen till korsets teologi är ärans teologi. Den betonar ofta framgång och glädje och kan verka både logisk och rationell. Från och till har den tagit sig rent suspekta uttryck i en del kyrkor då framgång och rikedom setts som tecken på Guds välsignelse. Ärans teologi är någonting av kristendomens lyckopiller och passar bra ihop med vår tids mantra om att vi vill ha allt och det här och nu.

Stilla veckan, passionshistorien och dramat på Golgata påminner oss om kristendomens grund. Gud överger oss inte ens i den mörkaste av nätter eller den mest hopplösa av situationer. En av vår tids mest uppmärksammade teologer, Jürgen Moltmann, beskriver träffande vad Kristus och korsets teologi betydde för honom som krigsfånge under andra världskriget: ”En teologi som inte talade om Gud i termer av den övergivne och korsfäste skulle inte ha trängt igenom till oss då.”

Vi går det här året igenom en verkligt ”stilla” Stilla vecka då alla aktiviteter kringskurits och besvikelsen efter ett år av restriktioner gör sig gällande hos många. Ändå finns det en som – för att använda Moltmanns ord – når igenom till oss också detta år. Konungen med törnekrona påminner oss om att vår besvikelse är hans, vår sorg är hans sorg, och vår ensamhet och längtan efter normalitet finns inristad i hans hjärta. I Stilla veckan möter vi en Gud som är orolig, besviken, ensam och fylld av ångest. En Gud som vi kan identifiera oss med.

Samtidigt pekar korsets teologi alltid framåt och uppåt. När livets grundvalar darrar bär den och ger hopp inför framtiden och evigheten. Korsets teologi är också påskmorgonens teologi då kyrkan frimodigt sjunger: Livet vann dess namn är Jesus! (Psb 102:1)

Med önskan om en Välsignad Stilla vecka och en Glad Påsk!

Djupt inom oss vilar drömmen om lycka och välgång. Visionen om ett bekymmerslöst liv som inte störs av oro för utkomst, sjukdom, tristess eller trassliga relationer. Ibland verkar det som om våra drömmar inte förmått distansera sig från sagornas romantiska konstaterande; ”och så levde de lyckliga i alla sina dar.”

Samtidigt är det hälsosamt att meditera inför Jesu ord i en av senaste söndags evangelietexter. ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” Livet är mera än maten och inga tillgångar eller någon makt i världen kan lindra själens tomhet.

Vad är då lycka? Är det att ha allt i överflöd och stolt visa sin nya bil eller nybyggda terrass för grannen som inte har råd med liknande extravaganser? Eller handlar lycka om det som bonden Paavo gav uttryck för i Fänrik Ståhls sägner? Att bidra och ge ett handtag när grannens åker är förfrusen.

I dag handlar det kanhända inte om förfrusna åkrar, men nog ibland om bottenfrusna samhällen och förfrusna relationer. Lyckan behöver nödvändigtvis inte vara en miljon på banken utan en värmande smekning på en förfrusen kind. Lycka är kanske inte i främsta rummet oberoende, men i allra högsta grad ett medberoende i den meningen att vi är beroende av gemenskap med andra människor för att må bra.

Inte bara bröd. Inledningen i Jesu svar till djävulen kan synas cyniskt om det läses isolerat. Och det särskilt med tanke på de hundratals miljoner på vår jord som inte kan äta sig mätta. Men det är i fortsättningen som nyckeln till förståelsen finns. Människan lever ”av varje ord som utgår från Guds mun”. Här snuddar vi vid fastetidens djupaste innebörd. En vidgad blick så att vi ser inte bara den materiella utan också den andliga verkligheten. Öppnade öron så att vi inte enbart hör världens aldrig sinande bakgrundsbrus, utan också tonerna från himlen. Ett stilla hjärta som låter oss erfara pulsslagen från skapelsens Gud. Den rytm som finns i vårt eget hjärta och den rytm som påminner oss om att vi är hans.

Inte bara av bröd. Fastan stillsamma maning till eftertanke och enkelhet kan ackompanjeras av fysisk enkelhet i mat och dryck. Tomheten som följer i Corona-restriktionernas begränsningar av nöjen, tjänster, resor och upplevelser kan få inspirera till en inre resa i själens landskap. Hjälpmedlen finns; tidegärden, den regelbundna bönen, andlig läsning och fördjupning. Eller varför inte låta passionspsalmerna och -musiken sjunka in hjärta och själ.

Inte bara bröd. Visst behöver vi äta för att orka och må bra. Men fastetiden påminner om ett annat bröd, brödet som kommer ner från himlen och ger evigt liv. ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva. (Joh. 6:51)

Du läste rubriken alldeles rätt även om ordspråket den syftar på i vanliga fall har motsatt betydelse. Men det är faktiskt så att i vissa situationer är det bättre att tala än att tiga. I dag är det en sådan dag. Den 27 januari 1945 befriades de internerade judarna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Fastän rapporter om nazisterna grymheter hade nått de allierade och omvärlden blev det ändå en chockens dag. Få hade ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig den bestialiska grymhet och metodiska målmedvetenhet som präglade Nazitysklands judeutrotningsprogram.

Ibland är verkligheten grymmare än vi kan ana och det ofantliga lidande för judar, romer, utvecklingsstörda och homosexuella som förintelsen förde med sig får inte falla i glömska. Tiga är silver men tala är guld.

Vi behöver en dag som den 27 januari, en dag då vi kommer ihåg alla de som föll offer för Nazitysklands raspolitiska utrotningsprogram, den slutliga lösningen (Endlösung der Judenfrage). Trots all upplysning, all undervisning i våra skolor och all den ackumulerade bildning som finns i Europa och det västerländska samhället så sticker antisemitismen upp sitt fula tryne.

Länge var det buffliga och skinnskalliga nassebeundrare som stod för okunskapen och de plumpa påhoppen som ibland övergick i attacker mot judar och judiska institutioner. Nu har förintelseförnekarna och antisemitismen bytt ansikte och gömmer sig bland vanliga medborgare. En känd finlandssvensk profils uttalande om det hon kallade förintelsesagan är bara ett exempel på det här. Och på sociala medier spär t.o.m. kristna på judeföraktet genom att hänvisa till konspirationsteorier om en judisk maktelit som styr världen.

Faktum kvarstår dock. Förintelsen har ägt rum. Det är bara att besöka koncentrationslägren Dachau och Auschwitz samt Yad Vashem i Jerusalem. Själv kommer jag aldrig att glömma ett besök i det judiska kulturcentret i Prag där namnen på de 80 000 judar från staden som fick sätta livet till finns skrivna på väggarna. Bakom varje namn finns en människa vars drömmar dog, framtid krossades och liv släcktes ut. Det är inte en saga. Det är verklighet!

Bevisen för förintelsen är övertygande och de som påstår motsatsen står inför en helt hopplös uppgift. Det räcker inte med någon antisemitisk film som man har sett eller att hänvisa till några länkar man fångat upp på nätet. Med länkar på nätet kan man i praktiken bevisa vad som helst.

De judiska samfunden överallt i världen vittnar om en ökad osäkerhet. Det gäller också vårt eget land. De ser tecknen och kan sin historia. Det som börjar med fördomar, utvecklas till förtal och demonisering. Och därifrån är steget inte långt till våld och förföljelse. Vi som inte vill att historien skall upprepa sig kan inte tiga utan måste för vårt samvetes skull tala, även om risken är att det ibland sker inför döva öron.

Mot fördomar står vi ofta maktlösa och ingen är så blind som den som inte vill se. Men vi som insett något av detta, och förstått varför vi kommer ihåg förintelsens offer, kan inte tiga. Berättelserna från de som var med tystnar i snabb takt. Vår uppgift är att hålla dem vid liv och berätta dem vidare. Därför gäller; Tiga är silver men tala är guld.

Det gångna året går till historien som ett av de märkligaste under modern tid. Ett litet virus spreds med vindens hastighet över världen och däckade samhälle efter samhälle. Människor insjuknade och dog. Företagare fick se sina livsverk raserade på några månader och hela samhällen stängdes ner. Vår normala globala rörelsefrihet skars ned och det nya normala blev distans och virtuella möten. Det blev något av ett annus horribilis – ett hemskt år.

Och galenskaperna fortsatte med det amerikanska presidentvalet med en valdebatt som tidvis fick de grälande kidsen i sandlådan att framstå som rena dygdemönster och en vanlig mytoman att te sig som sanningens banerförare. Ett val där slutkapitlet ännu inte är skrivet då en av kandidaterna fortfarande inte kunnat inse att han förlorade valet.

Det ter sig inte långsökt att karakterisera år 2020 som ett annus horribilis, så märkligt, annorlunda och galet blev det. Lika lätt är det att gotta sig i förfärligheterna och låta medias stundtals enformiga och tröttsamma ström av dåliga nyheter svepa genom det inre landskapet och förmörka själ och sinne.

Men blev år 2020 någonting annat än ett annus horribilis? Byter vi perspektiv och ser på saken ur en annan synvinkel så upptäcker vi kanhända nya dimensioner. 2020 blev också ett nådens år, ett år som Gud gav oss. Det är kanske svårt att ta in detta i det massiva flödet av COVID-19-nyheter, vaccinutveckling, ekonomisk nedgång och Corona-relaterade dödsfall.

Men faktum kvarstår. 2020 blev också ett nådens år. Vi fick ett år till av Gud. Vi fick ett år till att tro, älska, hoppas och be. Vi fick – i motsats till många andra – leva i ett land där sjukvården fungerade och antalet döda var relativt litet i jämförelse med andra länder. Vi hade den enorma förmånen att ha en regering som fattade goda beslut och minimerade åtminstone en del av pandemins följdverkningar genom olika stöd till företag och organisationer.

Visst blev 2020 ett år av tristess och social distansering, av omställning och spruckna planer. Men det var ändå ett nådens år. När grupper om 8-10 elever i Kenya i bästa fall fick dela på en transistorradio och försöka ratta in undervisningen på den, satt de flesta av våra skolelever och studerande med egna datorer och följde med undervisningen. Och då tusentals tonårsflickor i samma land utsattes för sexuellt våld och blev gravida p.g.a. att skolorna var stängda, såg verkligheten helt annorlunda ut i vårt land.

Vi skall inte förringa det faktum att många i vårt land har drabbats av Corona på olika sätt och att de behöver allt socialt, ekonomiskt och humanitärt stöd de kan få för att komma på fötter igen. Samtidigt får vi låta julens gammaltestamentliga profetia från Jesaja 9:2 bära oss in i det nya året. ” Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.”

Den urgamla profetian som tröstade Israels folk med hoppet om en befrielse får också bli vårt riktmärke. Kristus lever mitt ibland oss, dagarna blir längre och vi skymtar ljus i Corona-tunneln. I det perspektivet kan även ett annus horribilis vara ett nådens år. Vad det nya året bär med sig vet vi inte men med ett lovande vaccin och Guds hjälp får vi frimodigt be om ett nytt nådens år från Herren.

Berättelsen om Mose som ledde Israels folk ut ur Egypten mot det utlovade landet har genom årtusenden berört och fascinerat människor. Den innehåller element som är lätta att anknyta till oberoende av om det görs kollektivt eller individuellt. Inom befrielseteologin har berättelsens symbolik använts för att motivera ett uppbrott från förtryck och orättfärdiga strukturer. I litteraturen har bl.a. Torgny Lindgren i Sverige använt motivet i sin roman Övriga frågor från 1973. I romanen blir en av huvudpersonerna Evan trött på hur den arbetarförening han tillhör går på i den invanda byråkratiska möteslunken, istället för att värna om de utsatta och förverkliga de ideal som ligger till grund för dess verksamhet.

I protest bryter Evan som är handikappad upp från arbetarföreningen. Han kör omkring i sin motoriserade rullstol som pryds av plakat med texter som ”Solidaritet med flyktingarna” och ”Sverige åt alla”. Evans handlande har sin förebild i den bibliska berättelsen om uttåget ur Egypten. Uppbrottet från det invanda och slentrianen blir en förutsättning för att nå de verkliga idealen och det utlovade landet.

Jag tror att varje folk, organisation och rörelse någon gång och i någon mån behöver sin egen Moses som vågar bryta upp och föra folket eller rörelsen tillbaka till sitt ursprung och hjälper människor att se sin genuina kallelse. Den fråga som inställer sig är om vår folkkyrka nu behöver sin eller varför inte sina Moses, som vågar trotsa konventionen och leda mot en ny framtid. Vägen dit är inte lätt. Det fick Moses erfara. En del av folket ville hellre stanna kvar än börja den långa färden mot det utlovade landet, medan andra gnällde så fort vägens prövningar gjorde sig påminda.

Behöver vår kyrka nu en Moses som leder den bort från förstelnad institutionalism och ämbetsmannamässighet? Någon som ser behovet av levande gudstjänstgemenskaper, frimodigt vittnesbörd om Kristus, mission och evangelisation. Någon som har pulsen på det andliga sökandet och förmår sig till dialog med den mångfald av andlighet som präglar dagens samhälle.

Behöver vår kyrka i dag en Moses som kan och vågar sätta ner foten och föra vår kyrka och dess debatt- och grälsjuka falanger bort från träldomslandet med de eviga diskussionerna om homosex, ämbete och äktenskap? Någon eller några – för det behövs många – som kanske inte ser landet som flyter av mjölk och honung, men landet som präglas av Kristushängivenhet, bön och omsorg om medmänniskorna. Landet som inte doftar andlig krutrök utan doftar Kristus och hans heliga närvaro.

Behöver vår kyrka i dag en mera revolutionär Moses som med befrielseteologin vågar ifrågasätta vårt slaveri under konsumtion, lyx och nöjen och manar till uttåg mot ett land där jämlikhet och rättvisa råder och vi lyssnar till de betryckta och stärker deras mod (Ps. 10:17).

Vem är då denna, eller dessa Moses? Blickarna riktas mot kyrkans högsta beslutande organ kyrkomötet, och biskoparna som i kraft av sitt ämbete skall värna enheten och leda sina stift. Men det verkar vara svårt att där finna fokus och enighet om kursen i korsdraget mellan alla disparata åsikter. Det behövs kanske någon som Evan i Torgny Lindgrens roman Övriga frågor. Någon eller några från folket – präster eller lekmän – som följer sitt samvete och sin Kristusvision och bryter upp, visar riktning och vågar ta de första stegen mot framtiden.

Ett annat scenario är att folket ger sig av i egen takt och mot egna mål. Något som redan håller på att ske då vår kyrka i snitt tappat 40 000 medlemmar per år under de senaste tio åren. Då går det kanhända som i romanen då Evan startade sin egen resa. Och det är kanske så det kommer att gå för vår kyrka. Så har det delvis gått tidigare när de stora folkväckelserna bröt fram, även om de då fångades in av kyrkan. Så gick det när frikyrkligheten trädde in på arenan.

Är det den enda vägen? Är det så att det nya vinet inte ryms i gamla vinsäckar? Jag vet inte. Får bara med Runeberg i dikten Sveaborg i Fänrik Ståhl sägner konstatera: ”Det frågtes blott, det gavs ej svar.” Eller är det så att svaret på frågan är personligt? Det är du och jag som skall bry oss. Bry oss om de som inte nåtts av evangeliet. Bry oss om vår egen församling och dess gudstjänst så att vi går dit. Bry oss om församlingsgemenskapen. Bry oss om de som far illa eller sitter ensamma. Är det kanske du och jag som är Moses och kan det vara så att uttåget startar i vårt eget liv, bort från själviskhetens och välståndets träldom i riktning mot medmänsklighetens och kärlekens utlovade land?